värmen

 

Sensommarvärme i maj. Det är, eller skulle ha varit, vår sjuårsdag. Jag ligger i skuggan i Vörå för att inte få fler pigmentfläckar. Hunden ligger bredvid mig och andas tungt. Jag försöker skriva men allt jag skriver är sant, det går inte att hitta på nu när allt som händer redan är så mycket. För mycket. Så jag ligger kvar i värmen, sluter ögonen och hör på grannen som piskar mattor. En humla sitter på min tå.

Och mitt i sommarvärmen, 26 grader och vindstilla, årets första grillade champinjoner och sparris och grekisk sallad och bellinis i skuggan: en kall sjukhuskorridor. Petar bort allt nagellack från mina nedbitna naglar under besökstimmen. Jag vänjer mig aldrig vid hur dörrarna öppnas automatiskt, hur obekväma besöksstolarna är. Mina lår som klibbar fast mot lädret trots att jag fryser. Hur mjuk luften känns när jag går ut på parkeringen igen. Hur det vänder sig i magen att se alla sladdar och nålar. Jag tittar bort när de mäter blodtryck, beredd på att det när som helst kan bli dags för någon nål att slinka fram och att jag ska vara oförberedd. Jag är hela tiden på min vakt.

Jag berättar inte hur varmt det är där ute. Hur gräset är mjukt under fotsulorna, hur det doftar sommar och löften om äppelblom. Jag säger i stället att jag har mer pollenallergi i år än vanligt. Att jag får eksem i mina arm- och knäveck för att jag svettas så mycket. Att det är nästan outhärdligt varmt i min lägenhet där hemma. 

Men jag säger såklart inte där hemma. Jag säger alltid Helsingfors och ordet känns främmande när jag är här. Som att jag lever ett annat liv någon annanstans i hemlighet och att det bara är tillfälligt. Som att jag inte har vänner eller ett jobb där. Som att jag bara går och väntar på att få åka hem igen. Vad är hemma längre? Det var sex år sen jag flyttade och hade packat ner alla vinglas jag fått i studentpresent och alla kläder och böcker och jag stod vid bilen och såg på mitt hem med en sten i min sko och tänkte att jag kanske kommer hem om någon månad. Om det inte känns rätt. Jag grät varje natt i en vecka. Sen slängde jag bort stenen.

Malin Öhman
Publicerad 18.05.2018 kl. 15:00

Stockholm

 

I april åkte jag med Louise till Stockholm över helgen. Satt på uteserveringar och drack vin. Stannade på olika cafén för att svalka oss med iskaffe eller färskpressad juice. Pratade. Dansade på broar mitt i natten. Var fulla och odrägliga på tunnelbanan. Åt pannkakor till frukost tills vi var så mätta att vi knappt orkade gå. Såg William Spetz på Cirkus. Trängdes på färja. Föreställde mig, som jag gör varje gång, att jag skulle bo här. Göra gatorna till mina. Bli stammis på någon bar. Nån sommar kanske. Kanske nästa sommar.

Malin Öhman
Publicerad 16.05.2018 kl. 13:41

Jag vill berätta allt om ingenting och ännu mer om allt

 

Aprileftermiddag. Jag och Louise ligger vid Nytorget på konstgräset, leker att det är riktigt gräs som hunnit bli grönt men plastbitarna sticks mot benen som riktigt gräs inte gör. Det är för varmt för att ha jacka på så vi lägger oss ner på dom i stället. Låter små klunkar av iskaffe slinka ner i halsen. 

Solen värmer upp mig inifrån i Stockholm. Värmer allt som varit kallt och låst och för varje samtal med henne som nickar mittemot trasslar jag ut trådar. Sliter upp knutar. Minns. Låter mig minnas. Låter mig se på bilderna i mitt arkiv: när vi skrattar, när han pussar mig på kinden, min tandrad och skrattgropar och hans tomma blick. Min kusins bröllop i kostym och klänning. Somrarna i båten. På fester. Vårdagar i Eira. Det gör ont. Det bränner bakom ögonlocken. Jag säger det högt, att jag är ledsen att det inte blev som jag ville, hur jag än försökte. Att det inte är vi längre. Att det kanske aldrig skulle vara vi. Att jag är arg och besviken. Att jag har försökt att vara respektfull och lugn och göra rätt och ändå misslyckats. Att det har berövat mig på att uttrycka sorgen, ilskan, besvikelsen. Att sorgen bott i våra ögon i år. Att den fortfarande gömmer sig där, hur mycket vi än ler när vi ses.

Hur roligt vi än har haft och hur mycket solen än har skinit har sorgen alltid nästlat sig in i ögonvrån och gjort varje stund outhärdlig. Jag säger att det är skönt nu. Att inte behöva se någon annans besvikelse, men hur öronbedövande det är att vara ensam med sorgen som rumskamrat. Som aldrig svarar på mina frågor men som alltid finns där. Stirrar på mig med hård oförlåtande blick. Det går dagar av att jag inte säger något och jag måste testa min röst, bryta tystnaden. Jag är hes. Jag tänker på att ringa. Dela på ensamheten. 

Vi ses på en bar. Vädrar alla besvikelser. Ånger. För en stund känns allt som vanligt. Men allt är annorlunda. Vi var ju aldrig dom som satt på en bar och drack vin och såg varandra i ögonen. Det var ju dom jag brukade snegla på när vi satt tysta och letade efter orden. 

Malin Öhman
Publicerad 15.05.2018 kl. 14:40

Valborg

 

Jag tänkte dokumentera hela Valborg. Fotografera och minnas. Registrera som bevis på att jag är ung och levande och ute på fest. Att jag träffar människor och knyter band, om än ytliga. Att jag finns. Efter några stories glömde jag såklart bort det. Efter dagsfesten av förvirring och bananbröd och en strid ström av prosecco haltade jag ner för trappan, ut i vårkvällen. Från en fest till en annan.

I trappuppgången, på gatan. Andades in rök och vinfyllda andedräkter, fick en liten kaffekopp påfylld med bubbligt vin innan jag hunnit dricka upp. Stod intryckt i ett kök och kände en hand nudda min, diskret, så att ingen såg. Låste fast blickar. Vägrade titta bort innan han gjorde det. Till slut tittade jag bort ändå. Jag gör det alltid.

 

 

Jag glömde att min tå var bruten. Dansade i kön till toaletten, i mörkret. Såg in i det jag tror vad ögon, böjde mig fram för att höra. Bländades av ljuset från toaletten när dörren öppnades och stängdes igen. Allt är lättare i mörkret, men att hitta jackor och skor medan jag försökte höra vad en vän sa åt mig i en annan telefon är svårt att göra i mörker utan att spilla vin på sin klänning. 

En annan kö nån annanstans. Framåt i snigelfart. Kall vind i håret. Mjuka saker som viskades i mitt öra. Läppar som nuddade vid min hud. Skäggstrån mot kinden. Slet mig bort. Nuddade igen. Och igen. Och så säger han det. Glöm allt. Glöm allt bara. Och så gjorde jag det. 

För en stund i alla fall. 

Malin Öhman
Publicerad 10.05.2018 kl. 20:00

Rista in ditt namn på mig för jag vill veta vad du heter

För en vecka sen stukade jag min lilltå. Jag gick rakt in i hörnet av en golvlist och låg sen på golvet och kved en bra stund innan jag hoppade till sängen. Sen vaknade jag på morgonen med blåsvart värkande tå. Men jag tänkte inte låta det stoppa mig. För jag skulle ju ha inflyttningsfest och hade bjudit in alla mina favoritpersoner. 

Efter två haltande varv till affären hade jag handlat frukt, bär, rom och cava i överflöd. Jag gjorde min favoritbål och mangobellini, hade fönstren på vid gavel och firade våren, och mig själv också faktiskt. Måste ju ändå vara värt att fira att jag har bott här i en månad och lyckats hålla mig flytande trots att jag pendlat mellan eskapism och eufori och ångest och sömnlöshet och uppgivenhet och desperation? 

Jag har städat lägenheten så många gånger nu att det börjar kännas normalt att föra omrking dammsugaren på det slitna trägolvet. Jag tycker inte längre att det är läskigt att gå ner i tvättstugan och jag vet vad tre av mina grannar heter i förnamn. Jag trivs i den här lägenheten. Jag älskar att fylla den med bra personer och se hur de ligger i min säng och skrattar tillsammans. Hur de står i köket och häller upp vin, rotar i mina lådor efter korköppnare.

Den här månaden känns som ett år. Vi har haft förfest i min säng och spillt prosecco på mina lakan. Jag har kastat ner nyckeln genom fönstret gång på gång. Jag har gått på dejter och varit nervös. Jag har försökt lära mig att handla mindre mat men spenderar fortfarande för mycket pengar. Jag har haft min syster på besök och ätit glass i sängen och sett på Wahlgrens värld tills vi somnat. Jag har ätit frukost vid bordet i gassande solsken och sett ut på träden och försökt föreställa mig hur grönt allt snart kommer vara. Jag har föst ut gäster ur lägenheten klockan 23 efter att en granne bankat på fönstret med en golvmopp. Jag har stått i ett dunkelt kök och hällt upp två vinglas en tisdagkväll och blivit knäsvag och tagit djupa andetag. En annan kväll har jag suttit ensam vid köksbordet och ätit pasta och gråtit mellan tuggorna. Jag har legat i sängen med ljummen vårluft som svept över golvet och hört fågelkvitter en lördagsmorgon som jag aldrig ville att skulle ta slut. 

Och den morgonen kände jag det. En ny känsla. Ett glatt och bubbligt pirr i magen.

Malin Öhman
Publicerad 20.04.2018 kl. 19:47

 

Malin Öhman 24 Helsingfors

Journalist och litteraturstudent

Skriver, läser och lagar mat. Yogar lite ibland. Och tänker för mycket.

 

malinohman1@gmail.com