Hur min torra fläck blev min igen

Vöråskogen. Här vadade vi fram i vintras. Snön letade sig in i dina skor, du envisades alltid med att inte ha täckbyxor på dig, som en obstinat femåring, och jag himlade alltid med ögonen. Jag tar ett stort kliv över en sten och snabbt förbi trädet där jag stannade och du tog en bild av mig och de tunga grenarna som snön nästan gled av. Nu är det bara rimfrost på grenarna men det ser nästan ut som snö. Allt gnistrar i solen då den letar sig fram mellan trädtopparna. Det ryker ur Dolces näsborrar. Nosborrar.

Snart är det jul. Jag tänker på förra julen. Vi satt i din mosters soffa på julaftonseftermiddagen. Kalle Anka. Du höll om mig då, det minns jag. Och jag minns att det kändes som att jag var hemma. Och samtidigt – jag visste att det var vår sista jul tillsammans. Och jag tänkte på hur nästa jul skulle bli. Vi brukade klaga ljudligt över hur tråkigt det var att köra av och an mellan familjerna, hur vi ogillade att tillbringa flera timmar av julaftonen längs mörka vägar. Men det här året satt vi tysta hela bilresan. Och på kvällen fick vi julklappar med båda våra namn på.

På ett tåg, någonstans mellan Seinäjoki och världen. Känner mig tudelad. Det sliter och drar i mig. Bävar för att lämna Helsingfors, sen gråter jag på tåget från Österbotten och slätterna och mammakramar och raggsockor och somnaisoffankvällar. Jag går med snabba steg ut genom tågstationen som är ett av få ställen jag avskyr i Helsingfors. Alltid så fullt av oljud irritation förvirring överprisat bröd och avsked. På bara en vecka har jag vant mig med tystnad. Nu låter allt hårt och skarpt i öronen, det river i huvudet när spårvagnen gnisslar i skenorna. Sen bara hjärtslag. Kylskåpssurr. Jag pustar ut, sjunker ner på golvet i lägenheten. Monsteran har fått två nya skott på en vecka. Inget har hänt med den på månader. Kanske min ångest kvävt den.

Kan du bara sluta hålla min hand. I början tänkte jag på någon annan, fantiserade att det var någon annan som höll den. Nu vill jag inte ha min hand hållen längre. Vill inte att någon ska trycka den hårt och vill allt annat än att klia hans hårbotten. Vill inte att han ska veta var på min hand jag tycker om att bli masserad eller var jag har en torr fläck som aldrig vill bli återfuktad hur mycket jag än smörjer. Vill ha den som en hemlighet. Min egna fläck. A dry spot of ones own. 

Han sitter och hulkar på min säng, han frågar varför och jag har inga svar som han vill höra. För att du är fel? För att vi är fel? För att jag inte vill? Inget är tillräckligt. Jag står i hallen och blundar, väntar på att han ska gå. Sen står han nära mig, som att det skulle bli enklare om han kramade mig en gång till. Jag försöker att inte rygga tillbaka när hans tårar, och säkert en del snor också, rinner ner på min tröja. Jag säger "gå nu bara" och sen ekar hans gråt i trappuppgången hela vägen ner. 

Utanför mitt fönster målar ett snölandskap upp sig. Snö i trädtopparna. Snö på marken. Mammor och pappor som skjuter fram barnvagnar, svett i pannan. Jag köper nya grönväxter. Två stycken för fem euro. En stor klump av saknad någonstans mellan magen och hjärtat och halsen. Ett gyllene snitt av längtan. Jag har inte sett mina vänner på veckor. 

Jag sitter i deras fåtölj, vi byter ord mellan teklunkarna. Pratar om sommar. Om svetten och euforin, hysterin i allas blickar. Om att söka svalka inne i spårvagnar eller kroppsvarma hav. Alla pratar om sommaren som någon gemensam feberdröm vi hade när vi var små.

Axel säger att det är som om ingen tid passerat trots att det var sommar när han flyttade, när jag senast satt i deras fåtölj och pratade om killar och hade ångest över vad jag skulle skriva och inte skriva. Nu sitter jag här igen, bubblig och osäker. Jag tänker en obehaglig tanke för en sekund – vad har egentligen förändrats? Är jag på samma ställe, fortfarande? Jag avfärdar den lika snabbt. Jag vet att det inte stämmer. 

Jag säger snart är det vår. Och jag vet inte vad som väntar. Och det är för första gången på länge en välkommen, nästan kittlande, tanke.

Jag proklamerar högt och självsäkert till världen att jag ska vara själv. Sen gör jag helt tvärtom, såklart. Jag träffar han som ger mig gåshud. Den enda som lyckas med det nuförtiden. Han sitter i min fåtölj när jag kokar te åt oss. "Pepparmint?" säger jag och tittar fram från köket, han nickar och gnuggar händerna mot varandra. Han tycker om honung i sitt te.

Jag bränner min tunga. Han biter sig i läppen och håller kvar blicken lite för länge för att vara casual.

Flätar in fingrarna i hans lockar. Han gör inte samma på mig men det gör nästan inget. Det gör nästan inget att han inte är en sån som kramas. Det gör nästan inget att han skrattar nervöst när jag kysser hans hals när han sitter vid pianot och spelar. Hans fingrar på mitt piano. Snö från hans skor på min hallmatta. Jag leker att han är min för en stund. 

Jag skar mig på en glasflaska i lördags. Den halkade mig ur händerna och jag grep efter den för sent, när den redan var krossad, och glaset pressades in i handflatan. Klarrött blod rann ut, ner i handfatet ur en enda lång fåra. Jag tänkte nu dör jag och sen svimmade jag. 

På kvällen gick jag på fest med min mest södergranska spetsblus med hög krage och långa ärmar och matchande bandage på handen. Fick komplimanger för hur professionellt det var lindat. Plumsade fram i snö från Kottby tågstation, längs en skogsväg. En hund skällde åt oss och lät rädd och uppriven när fem svartklädda främlingar kom gående i natten. Jag hade nog också blivit rädd för oss. När vi kommer in säger han “äntligen kommer festen”. 

Jag trängs på ett dansgolv. Ångesten blandas med basen och bultar runt mellan öronen. Hör knappt vad hon säger fast hon skriker. Det är svårt att koncentrera sig med sår i handen och ångest i halsen och brännande längtan efter något jag inte kan sätta fingret på under revbenen. Så jag dansar bara. Väjer undan för armbågar och oinbjudna händer. Blickarna kan man inte göra något åt. 

Jag går hem i snöstorm. Är det alltid snöstorm om nätterna? Jag halkar och faller vid korsningen till Castrensgatan och när jag tar emot mig bränner det till i handen igen. Jag reser mig, tar av mig glasögonen som är omöjliga att se med när snön slungas runt i luften. Bandaget är blodigt när jag kommer hem och slänger av mig kläderna. Låren iskalla. Han brukade värma mina lår. 

Sen tar jag bort alla bilder av honom från Instagram. Som jag tänkte att jag aldrig skulle göra. Men jag gör det och efteråt ser livet så annorlunda ut. Kvar är jag. Mina vänner. Mitt liv. Inte ett spår av honom. Som om han aldrig varit där.

Och sen: solen

Jag vaknar av ett meddelande om brunch i Vinterträdgården. Gårkvällen sitter fast i mitt ansikte och på min högerhand. Vaggas av den fuktiga luften och äter surdegsbröd med avokado tills jag omöjligt kan pressa ner mer mat. Ville sover på Kanelis axel och vaknar med mössan mer på sned än vanligt.

Det finns planer. Saker att skriva, tankar att tänka, texter att analysera. Men jag följer med dem ut på isen. Människorna ser ut som små svarta hattifnattar på avstånd.

Mirjam och Linn börjar springa så fort skosulorna nuddar is. Det är som att de bara inte kan låta bli. Jag vill också springa, men fortsätter att gå. Jackan är öppen. Jag blundar mot solen, drar in våren. 

Två dagar senare är isen täckt av vatten.

05.03.2019 kl. 14:50

Årets första dag

 

Man kan ju i alla fall låtsas som att det här är någon slags ny början. Att det över en natt händer något magiskt som raderar det som varit, nollställer och suddar ut. Fast alla vet att det är som vilken natt som helst och att årets första dag är som vilken morgon som helst. Vaknar stel i kroppen, slaskiga trottoarer, odiskade kärl på bänken, grumliga ögon, känns som att det ligger små stenar och skaver där inne. Men jag är för trött för att peta bort dem. Han som jag hängt med i höst textar ”hur var festen?” och ”Kan jag komma över?” och jag stirrar ut på regnet och hustaken och bestämmer att jag ska sluta träffa honom. 

Det här är året då jag kommer över oss. Tänker inte skriva honom för det är inte honom jag måste komma över. Jag måste gå vidare, det vet jag, och det gör jag ju. Bit för bit. Men det gör ont ända ut i tånaglarna. Just nu är jag ganska rädd. Bränd och sårad och helt utmattad efter att ha kastat mig ut och varit modig och stark och vågat så mycket och länge. Nu vill jag bara gömma mig någonstans, helst i ett annat land. Men Österbotten får duga. Jag kan inte finnas här i samma stad som han som oss som hon och han tillsammans i lägenheten jag levde i. Badrummet jag badade i borstade tänderna i grät in i spegeln i. Sängen jag låg vaken i. Är det hemma för henne nu?

Det här året måste bli bättre. Jag vill bara ha lugn och ro faktiskt. Kanske en fest eller två. Några hångel. Någon varm och snäll kropp i min säng ibland. En bild av det där ljusa vågiga håret på mitt örngott i linne fladdrar förbi. Dr Martens på min hallmatta. Men mest vill jag bara ha mina vänner. Kramar. Mat. Böcker. Skriva. Dansa. Dansa ifred utan att se mig omkring och leta efter trubbel. 

Det första jag gör efter tolvslaget är att honor my commitments, mitt nyårslöfte - att sluta leta trubbel alltså. Jag står ute på en vädringsbalkong, någon gång efter midnatt. Det är kallt och jag drar jackan högre upp runt öronen. Andas in röken från deras cigaretter och undrar hur jag egentligen hamnat här. Det blir tyst ett tag och jag säger “Det är nu man ska leka nån lek”. Så vi gör det. Alla säger något de ser fram emot under 2019. Saker som "skriva mer" och "släppa musiken jag jobbat på så länge". Jag säger att jag bara vill vara nöjd i år. Nöjd med att det inte händer så mycket. Jag säger att jag är trött på att jaga. Jag är trött på att jaga relationer med människor som inte är bra för mig och som inte investerar. Trött på att jaga bekräftelse. Jag är trött på att jaga prestationer. På att jaga upplevelser. Jag säger att jag ska sluta göra saker bara for the story. Inte göra saker bara för att det ska bli en upplevelse. För att det är något jag kan berätta om senare och skriva halvbra texter om. Utan vara okej med att det inte händer, att inte prestera, att ha tråkigt, att göra bra och mogna beslut. 

Så jag gör ett moget beslut. Snörar på mig skorna, kramar hejdå och innan jag går ut genom dörren säger Kaneli att hon är stolt över mig. För ett halvår sedan hade jag stannat kvar och dragits till dramat som en magnet. Nu går jag hem direkt jag får en icke-entydig kommentar och håller mig så långt borta från allt krångligt som möjligt. 

Det är snöstorm när jag går hem, till en början försöker jag navigerar mig mellan vattenpölarna men ger upp när vattnet läckt in och gjort tårna kalla som isglass. Jag är inte ledsen. Inte speciellt glad heller. När jag kommer in i lägenheten har jag ett lugn i hela kroppen och något, kanske ett leende, över läpparna. Jag står i köket och dricker ett stort vattenglas, blundar och minns den där natten i slutet av mars - då han som jag fortfarande tänker på ibland, han med det där ljusa vågiga håret och dr martens, stod här, bakom mig, och pekade framför oss. "Har du märkt att man kan se domkyrkan härifrån? Kolla, om man står exakt här syns den mellan trädtopparna”. Och där är den nu. Och snart kommer den inte synas längre, för snart är träden fulla av löv igen och frusna tår och snöstorm finns inte. Mardrömmar finns inte. Dom kommer också att dö ut, liksom smärtan och bilderna av oss som tar över mig, får mig att frysa fast med blicken varje gång någon rör sig som honom eller ler som honom eller har en likdan jacka som honom.

Någon gång före jul sa min psykolog åt mig att jag måste sluta fokusera på de jobbiga minnena. Att jag ska minnas det fina, det som var bra med oss. Då kommer mardrömmarna också att lätta. Jag tänkte att hon var galen. Men det gick. Eller, så här: de där mardrömmarna i panik när jag vaknar genomsvettig och med sönderrivna armar blev färre. Men jag vet faktiskt inte om jag tycker att det är bättre att sakna än att vara arg.

Men det här vet jag: efter den sjuttonde mars är inget längre min första utan honom. Inte min första vår, sommar, höst, vinter. Då har det gått ett år. Jag trodde nog att minnena skulle ha blvit åtminstone lite suddiga i kontruerna vid det här laget. Att jag inte skulle minnas exakt hur det känns att föra handen över hans bakhuvud, hur det låter när han sköljer sin tandborste, slår den tre gånger mot handfatet efter att han sköljt den, hur det låter när han suckar, gnisslar tänder, tar fram ett smörpaket ur kylskåpet.

För ett år sen trodde jag aldrig att januari skulle komma. Och snart är det mars. Och när jag inte längre kan se domkyrkan mellan träden finns vi inte längre.

Man kan ju i alla fall låtsas.

27.02.2019 kl. 12:15

Hur länge sen sist eller hösten och vad jag skrev då

Jag har försökt komma på ett bra sätt att skriva något här igen. Det har inte gått så bra. Jag vill inte bara börja om som om inget har hänt, för alldeles för mycket har hänt. För en stund tänker jag att jag bara lägger ner bloggen, att dela med mig känns svårt och inte längre naturligt. Sen går jag igenom min anteckningsapp och förvånas av att jag lyckats producera någorlunda sammanhängande texter under hösten. Jag minns inte så mycket av något av det här men i stunder av klarhet eller total ångest har jag tydligen lyckats röra fingrarna över en skärm eller ett tangentbord.

Jag har tvekat för att det jag skrivit plötsligt känns självömkande. Överdramatiskt. Sentimentalt. Privat. Jag vet inte längre var min gräns går, så jag har helt enkelt låtit bli. Sen sa Ellen Strömberg att en kanske borde fundera på hur vi ser på integritet och inte se det som något dåligt att dela med sig. Och så tänker jag på nyårslöftet, temat för mitt år - Våga. Så nu vågar jag. Självömkande och överdramatiskt eller inte - det är sant, och kommer rakt från anteckningsappen. 

 

Det är min födelsedag. Solen skiner in i rummet. En arm runt mig, tung vid min midja. Han andas i min nacke – en varm, långsam suck. Han drar mig närmare. Min telefon vibrerar. Jag tar den i min hand och ser ditt namn, hans namn. Jag ser de första meningarna utan att öppna meddelandet. Hej Malin. Grattis på din födelsed ... Jag slänger bort den, snabbt, som om jag rört vid något kokhett och bränt handflatan. Inte nu. Snälla inte nu. Jag blundar, kniper ihop ögonen så hårt det går. Han tar min hand. Jag kramar den hårt. Begraver mig i honom, låter honom fullkomligt omsluta mig. Han drar täcket högre upp, över oss.

Vilken handduk kan jag ta? hörs från badrummet men innan jag hunnit svara hör jag rinnande vatten genom väggen till köket. Mina händer vilar på träbänken. Jag dricker varmt citronvatten som alla andra morgnar. Telefonen vibrerar mot bänken gång på gång, men jag vet att det inte är han. Han stör sig (eller störde sig? Vad fan vet jag) på människor som skriver fler än ett meddelande i rad. Han tänker igenom det han skriver, läser varje ord, väger dem i munnen före han trycker på skicka.

Det är meddelanden från vänner som rusar in. Fina ord. Hjärtan och ”vi ses i kväll”, men jag kan inte se något annat än hans oöppnade meddelande. Så jag öppnar det. Jag ser slutet först. Du är en fantastisk person. Jag läser det, tre gånger, märker knappt tårarna som färgar morgonrocken mörkblå eller att vattnet i badrummet slutat slå mot glasväggen. Jag torkar snabbt snabbt kinderna. När han kommer in i köket ser han frågande på mig fast jag försöker vara som vanligt. Det här händer inte. Jag känner inte. Jag ler och säger att jag är så emotionell, att jag får så många fina meddelanden från vänner. Han säger men gud, just det! kramar mig och viskar grattis i mitt öra. Vatten droppar ner på min morgonrock och smälter ihop med tårarna. Jag försöker pressa min näsa mot hans hals men den doftar ingenting. Bara nyduschad, våt hud.

 

 

Dagarna går så obarmhärtigt fort nu. Jag ställer ingen väckarklocka, vill vakna av mig själv och ljudet av hissen när grannarna åker till jobbet. Jag ligger kvar och drar mig för länge, kroppen är stel. Jag tvättar, diskar, lagar smoothies som jag kommer tvinga i mig under dagen. Matlusten är borta, de röda glittrande löven utanför fönstret – borta. Det är kallt om fötterna när jag går till biblioteket.

Det är meningen att jag ska läsa. Hermeneutik. Sen fonetik. Sen retorik. Jag kommer halvvägs in i hermeneutiken och märker att jag stirrar på någons skor och gnisslar tänder. Försöker igen men det går inte. Jag går hem igen efter några timmar. Skriver låter bra, vi ses nästa vecka och skickar iväg det, utan punkt. Det är viktigt har jag lärt mig, annars bryr man sig för mycket. Tänker på allt jag lärt mig, undrar om det har gjort mig dummare eller smartare.

 

 

Jag lyssnar på Liniment, om och om igen. Trycker på repeat varje gång den första delen av låten dör ut, innan raseriet kommer, innan den övergår i minnena och måste läka mig själv. Lyssnar bara på hur länge sen sist på repeat, varje gång skär det lika mycket i mig. Ju mer jag känner efter vet jag inte vad jag hellre hade haft i valet mellan ännu en dag med henne eller att glömma varenda stavelse jag sa till henne. Tänker på Eternal sunshine of a spotless mind. Kan man bara radera minnena. Skulle jag vilja det?

Jag reagerar med huden, som vanligt. Stressen gör den knottrig torr röd arg, jag andas och mediterar men skriker till slut bara in i kudden, förbannar allt, vill inte minnas vill inte tänka varför drömmer jag om att han ligger bredvid mig så att jag känner hans närvaro i rummet långt efter att jag vaknat – när jag dricker mitt citronvatten kan jag känna en sval vindpust som om han går förbi sådär snabbt som han gick mellan köket och sovrummet, tittade snabbt åt sidan, åt mitt håll i soffan och log eller pussade luften mellan oss. Men det är bara höstluften som blåser in genom köksfönstret.

 

 

Vad tänker du på? Han har lagat gröt åt oss, den växer i munnen och granatäpplet smakar surare än vanligt. Inget speciellt, säger jag med mitt bästa jagärokej-leende.

Det är någon annan jag tänker på. Med mörka ögon. Han som tittar blygt ner i marken när jag säger att han är typ det finaste jag sett. Samtidigt sviker minnet och jag blundar, försöker minnas hur det var att vakna bredvid honom. Det är bara några veckor sedan och ändå – jag minns inte. Minns vår första kyss. Minns vartenda ord från de första gångerna. Minns vad han viskade åt mig om nätterna. Men snart är det glömt. Som det mesta andra. Få har etsat sig fast särskilt hårt. Ett par, kanske de som varit lika trasiga som jag. Som jag skrattat med och som fått tårarna att klumpa ihop i halsen. Bara en har sett mig gråta på riktigt. Och det är nog han som ligger kvar där bak i huvudet. Allt vi säger till varandra när vi stöter på varandra i högljudda röktunga rum känns plastigt. Är det här allt vi blev?

Jag tänker på hur jag spridit ut mig, delat ut bitar av mig åt olika håll. Nu ligger dom och ruttnar i något hörn någonstans, i någons jackficka, på något öldränkt dansgolv. 

 

 

En vanlig tisdagskväll tar mina vänner ut mig på post-födelsedagsmiddag till Harju 8. Jag beställer zucchinipasta och provsmakar de andras maträtter. Vi dricker rödvin och jag känner mig disträ. Jag tänker att det säkert märks, men påminner mig om att det är okej att inte vara extra allt hela tiden. Att inte vara varken sassy eller smart eller rolig utan ganska halvtråkig och grå medan jag petar i min pasta och nickar och säger mmm när de pratar om något jag tyckte var intressant men nu inte minns.

Jag minns att vi pratade om att dejta någon som inte är het eller speciellt intressant men mysig/bekväm. Att allt en egentligen vill göra under vinterhalvåret är att krypa ner under en filt med någon och se på en halvbra serie tills det doftar körsbärsblom på bakgården igen. Ingenting är orimligt i november säger Kaneli. Men det är precis så det känns. Det här är helt jävla orimligt.

 

 

Någon har klottrat på spårvagnshållplatsen. I was here står det i versaler.  

 

 

Vi åker till Ekenäs, trycker in oss i Jennas baksäte. Kaneli lirkar med säkerhetsbältet, våra jackor är klumpiga och i vägen. Jag somnar, som alltid i bilar, som alltid nuförtiden. Jag har berättat allt för dem. Varnat dem dagen före att jag kanske försvinner mitt i diskussionen, jag kanske glömmer eller tappar koncentrationen. Tänker är det faktiskt så här det ska vara nu? Att jag måste anstränga mig för att kunna lyssna på dem, höra vad de säger, känna av stämningar? På kvällen när vi är klara med Bokkalaset och vilat på varsitt håll kommer de hem till mig för att dricka upp mina proseccoflaskor från födelsedagsfesten. Jag somnar nästan igen, insvept i en filt, deras ansikten förvrängda av alla levande ljus.

 

 

Jag har avblockerat honom på Instagram på inrådan av min psykolog. En dag när jag kände mig stark tänkte jag att det är bättre att veta än att undra. När jag gjort det ifrågasätter jag psykologens kompetens. 

Hon tar bilder av honom, morgontrött i en hotellsäng, på antikvariat i Rödbergen. Tänker att hon går omkring på mina gamla gator nu, kanske med handen inlirkad i hans vante som vi gått någon gång, säkert fler i mitt minne än i verkligheten. Tänker att han tar med henne på alla de där restaurangerna vi inte gick till för att jag var allergisk mot allt på menyn. Tänker på om hon tänker på mig, om hon vet att någon annan gått där före henne.

Jag söker mig till det som gör ont. Det är en del av processen: tvinga fram ångesten och möta den på mina egna villkor. Jag känner mig mest som högklassig mental masochist. Jag njuter av ruset genom kroppen. Obehaget varar i några sekunder och sen försvinner det igen, lämnar mig kvar med något annat.

Jag inbillar mig att det blir lättare för varje gång. Allt är övning. Varje gång jag låter mina fingrar smeka någon nacke, armar, rygg, vilar mina läppar mot halsar, stickiga kinder, tänker jag att det är övning. KBfuckingT. Jag släpper lite mer varje gång. Öppnar kanske för något annat.

Just nu står dörren bara lite på glänt, en försiktig liten öppning, men någon dag kanske jag har smällt upp alla fönster och dörrar på vid gavel, kanske på vårvädring, och skriker kom och ta mig, jag är redo. Han bor inte i mig längre.

20.02.2019 kl. 14:40

Minnen i september

 

På min innergård växer en lönn. Jag ser den varje gång jag går hem, hur den envist sprider ut sig mellan och över hustaken, brandgula löv sträcker sig upp mot himlen och badar i eftermiddagssolen.

Jag bär tunga kassar hem. Frukt och grönsaker för en vecka. Det värker i ryggen, axlar. Jag är trött. Jag borde sova. Men på nätterna vaknar jag med ett ryck. Vänder mig om i sängen, sträcker ut armarna mot något som inte finns. Möts av stenvägg mot fingertopparna. Min gråt studsar mellan väggarna medan jag försöker inse var jag är, var jag inte är, vem som inte är.

Jag klipper mitt hår. Jag tänker inte särskilt noga på det, fast det är ett relativt stort beslut. Det är olikt mig. Jag står med en trubbig sax i handen, någon gång klippte jag honom med den här saxen, innan vi köpte en bättre sax enkom avsedd för hårklippning. En gång klippte han mig med den. Håret blev alldeles för kort. Det som började som axellängd slutade i en kort page. Han sa förlåt förlåt förlåt när jag grät. Nu klipper jag mig själv, stirrar målmedvetet in i mina ögon i badrumsspegeln och blinkar frenetiskt när korta hårstrån landar på ögonfransarna. Det är något befriande med att se mina frasiga hårtestar falla ner i handfatet och avteckna sig mot det vita porslinet.

Fanns det en sommar? Det känns som något jag hittat på. Hur svetten rann och luften stod stilla. Fuktiga lakan. Det är kallare ute och jag kan längta tillbaka till ivern. Hur jag levde, i varje ögonblick utan eftertanke, utan närhet till minnen och utan att förstå vad det var som rörde sig inom mig. Längst inne.

Nu sviker mitt minne mig. Jag blandar ihop, har svårt att koncentrera mig. När jag träffat en vän på kaffe skriver jag upp vad vi pratat om, för att komma ihåg. Annars går det en vecka och jag undrar vad det egentligen var vi sade till varandra. Det är som att minnen ger plats för andra minnen. Ett i taget kommer de tillbaka. Hela tiden fler. Hela tiden mer hjärtskärande verkliga.

När jag blir kysst tänker jag att jag ska minnas känslan. Jag vill lagra pirret någonstans. Fingrar i mitt hår. Händer mot min nacke. Kan man konservera känslor?

Jag radar upp vad jag minns. Börjar med det lättaste. Sommardagar. Svettig hud, solbrända armar, smutsiga fingrar. Rödvin på hans vita t-skjorta. Kletiga dansgolv. Hand i hand, snabba steg hela vägen hem. Stannade i alla hörn och viskade sånt som bara kan viskas. Sen ett annat minne, det svåra: Händer med såriga nagelband, knutna hårt, mina händer runt dem. Våta fläckar på golvet efter våra tårar. Mina tårar. Sluta. Inte nu.

Han med de bruna ögonen sover hos mig på den sidan av sängen som är ingens. Han väcker mig på natten, säger att jag pratar i sömnen, gnisslar tänder, skakar. Hans fingrar över min kind. Drömde jag en mardröm? Eller var det ett minne? Han viskar schh i mitt öra och borrar in näsan i min nacke. Och sen viskar han ut i natten: Allt kommer bli bra. Han vet inte vad allt är och jag är glad att han inte frågar. Nu i efterhand undrar jag om han pratade till sig själv.

Han satt i mitt fönster i somras och pratade om tomater och skor. Nu har han något annat i den där brunögda blicken. Han håller min hand i dagsljus och jag ryggar tillbaka. Vad gör du. Var det inte det här du ville?

Jag måste skriva in Vila 15 minuter. Ät något. Läs 30 minuter i min kalender för att komma ihåg. Att andas. Jag får massage en kväll, hans händer stannar upp gång på gång längs ryggraden. Knådar och försöker lösa upp knutarna. Det går inte. Svetten glittrar i hans panna. "Varför är du så spänd? Slappna av." Han för fingertopparna över armarna så där som Hanna brukar göra. Prinsessmassage. Men när jag vilar på hans arm och han smeker ryggen vänder jag mig bort. Lite för demonstrativt. Men jag kan ju inte säga sanningen. Att just den där rörelsen tillhör någon annan. Jag somnar fast det inte är natt och vaknar av en hand på min axel. "Du pratar i sömnen igen."

Det är ett år sen jag såg brandgula lönnlöv nu. Jag satt nere vid havet och såg ut på vågorna som sköljde över klipporna. Jag blundade och det här minns jag faktiskt: Jag tänkte "är det här allt?" och någonstans visste jag att det fanns mer. 

Jag vet det ännu.

Det måste finnas mer.

06.10.2018 kl. 14:00

Helsingforsmöhippa, Österbottenbröllop

 

Augusti och jag går på mitt livs första möhippa. Det är fortfarande stekande hett ute, getingar jagar oss när vi äter sockervadd som vi själva gjort och när vi köar till olika bergochdalbanor. Jag vinner en apa i en skyttetävling, vi döper henne till Doris. När jag siktar hör jag Peters röst i huvudet, den säger åt mig att andas in och på utandningen långsamt krama avtryckaren. Jag missar inte en enda gång. Minnen från somrar på villans veranda, stickiga plankor under fötterna. Ett svagt minne av att jag också skjutit tillsammans med pappa någon gång, då betydligt yngre, och alldeles lena plankor under fotsulorna. Vita väggar som jag i smyg förde fingrarna över. De kändes som punktskrift under fingertopparna.

 

 

Sen: september och Jennas bröllop i Österbotten. Det är kallt ute när jag sitter på Åminnes trappa sent på kvällen. Som jag gjort många gånger förut, med kalla händer och utkletat smink. Nu på samma plats med helt andra människor. Vänner från ett annat liv. Jag berättar för dem hur jag minns alla kvällar här - på parkeringen, i ett båthus, i en skog. Hur jag fick min första och andra och tredje och kanske sjätte kyss på den där parkeringen. I paviljongen. Vid den där stolpen! Minns att det var någon med ett namn som började på R med snälla ögon som bjöd mig på starksprit och jag tänkte inte ens efter innan jag tackade ja och försökte att inte hosta när det brände i halsen.

Nu ser dom åt mitt håll när någon håller tal på bred Malaxdialekt, Ville viskar "vad betyder shennar?" och Lars nya favoritord är hjölpsam med ett riktigt blött L i mitten. 

 

 

Jag är lite nervös inför bröllopet. Varför vet jag inte men nerverna lugnar sig när jag sitter ner. Jenna har placerat mig bredvid Ina. Vi har aldrig träffats förr men klickar på några sekunder. Tänker på hur ofta det händer nuförtiden - att jag får kontakt med människor. Hur det aldrig, eller väldigt sällan, hände förut. Hur jag fick kämpa med det. Att tvinga ut mig ur något inbillat skal. Önskar att den där öppenheten skulle följa med mig i alla situationer, också när jag lär känna killar. Då är skalet alltid där, oftast ofrivilligt, per automatik. Dom säger att jag är hemlighetsfull, mystisk, och jag tänker att dom inte alls vet vem jag är. Men jag låter väl dom inte veta.

 

 

Jag gråter flera gånger under kvällen, speciellt under talen, men bara ett par tårar. Tänker på livet. Hur Jenna på vår första bokklubbsträff berättade att hon var gravid. Hur lilla Agnes nu gick med dom i altargången. Tänker på kärlek, på familj. På någon tid som inte finns längre och som jag inte egentligen längtar tillbaka till men ändå tänker jag på en framtid som också försvunnit. Det skär i hjärtat gång på gång. Jag tänker på hur ont kärlek kan göra. Hur brutal den är och hur hemskt den kan slita sönder en. 

Men ett par meter bort sitter dom, två som väljer varandra. Och jag tänker på hur fint det är, när osäkerheten försvinner. När man vet. 

Och förresten: det där man brukar säga, att man inte kan sakna något man aldrig haft. Det är bullshit.

11.09.2018 kl. 16:30

 

Malin Öhman

kontakt: malinohman1@gmail.com