Himlar över Helsingfors ... och lite ångest på det

Efter att inte ha sett solen i Helsingfors på en evighet har de senaste dagarnas hustak som badat i solsken och rosa skimmer känts absolut magiska. Jag har gått på långa promenader tills jag inte längre känt nästippen och sett hur solen har omfamnat byggnader och klippor och ledsna träd. 

Mest har jag tänkt. Varit ganska orolig och nedstämd, men ändå glad och förväntansfull. Jag njuter av att inte vakna med ångest längre och utan att tänka på min hud direkt jag vaknar. Tänk att kunna sova en hel natt utan att vakna. Trodde aldrig att jag skulle uppleva det igen. Jag har så mycket energi och ändå en oro i kroppen som inte vill försvinna. Ska stanna i den känslan nu. Försöka tänka att det inte är farligt. Att känslor inte är farliga. De kommer och går och att grubbla och oroa sig leder ingenstans. 

Jag träffade Evelina på Moko market över en tekopp i dag. Evelina agerade psykolog och lät mig älta över min nya ostadiga jobbsituation och ekonomiska oro med mera med mera. Jag kände mig som om jag befann mig mitt i en (dålig) parodi av ett Girls-avsnitt och att Ray vilken sekund som helst skulle dyka upp och fylla på Evelinas kaffekopp och säga något bittert om mitt tvångsmässiga förhållande till instagram. 

Det känns som att jag levt i ett Girls-avsnitt i flera dagar faktiskt. Som i går när jag satt i badkaret och var bitter och saknade mina vänner och saknade förståelse och bekräftelse och förde en lång monolog till Oliver om allt som känns just nu och avslutade med den blygsamma frågan "när ska världen förstå hur jävla bra jag är?". Eh vi kanske lämnar det där.

Malin Öhman
Publicerad 09.01.2018 kl. 22:00

Hemlängtan

 

Jag längtar hem. Sedan jag kom hem efter jullovet i Vörå har jag känt mig vilsen här i Helsingfors, något jag inte har känt på flera år. Plötsligt kändes det så mörkt här, trots att gatubelysningen aldrig slutar leta sig in i vårt sovrum, hur mycket jag än drar ner rullgardinen och drar för den tunga gardinen. Den där anonymiteten jag längtat efter i min tonårsångest kändes snarare obehaglig än som en befrielse.

Jag har haft huvudvärk i flera dagar från mina sammanbitna käkar. Nej, inte sammanbitna. Det är värre än så. Jag pressar ihop dem så hårt det går, gnisslar tänderna och trycker tungan mot den övre tandraden. När jag försöker slappna av känns det fel. Som att jag glömt hur man gör.

Jag satt på ett café med Lina i flera timmar i går och pratade ikapp veckor och jag ville inte gå hem, trots att min menskopp börjat läcka och hennes kaffe var slut för länge sen. Jag köpte några nya växter att fylla hemmet med. Allt julpynt åkte ut på nyårsafton i ett försök att få tillbaka känslan av kontroll och ordning och nystart. Har flyttat omkring på kuddar, växter och enstaka möbler för att trivas bättre.

Ringde mamma i morse och var nära att föreslå att jag skulle hoppa på nästa tåg och bo hemma över helgen. Men jag tänker att jag ska vara modig och inte vara rädd för den här känslan. Den kommer att försvinna. Men inte om jag flyr från den. Då finns den antagligen kvar när jag kommer tillbaka.

Så jag stannar. Gör om bloggdesignen. Skriver dikter. Skriver recension. Yogar. Spelar Mariokart med Oliver, ser på Bron och äter apelsin. Får mejl från jobbet att det för tillfället inte finns några turer att erbjuda. Gråter lite. Ser ut i mörkret och försöker komma på orsaker att inte gå ut i dag. Och jag lyckas ganska bra.

I morgon går jag ut. 

Malin Öhman
Publicerad 04.01.2018 kl. 16:21

Julen i Vörå

På julafton började mamma och jag dagen med en promenad i det perfekta julaftonsvädret. Vi gick ner till mammas massagestudio och jag fick lite rygg- och nackmassage vilket inte var en dag för tidigt. Vörå visade sig verkligen från sin bästa sida den här julen. Sol och snö och krispig luft. 

Oliver och jag körde till Jakobstad för att fira med hans familj och efter några timmar körde vi tillbaka till Vörå. Kanske inte det roligaste att sitta i bil två timmar mitt i julafton men det går. Och vi har inte kommit på någon bättre lösning ännu så vi kör på samma sak varje år. 

Tillbaka i Vörå blev det ännu mer godis, julklappsöppning och vi hann dessutom spela lite spel innan vi blev för trötta. Är väldigt nöjd med årets julafton. 

Malin Öhman
Publicerad 25.12.2017 kl. 14:29

Dan före dopparedan

Det är jul. Jag sitter i skrivande stund i Vörå vid köksbordet och dricker mitt morgonte. Bara ljusstakar och julgransbelysningen lyser upp rummet. Jag har pyjamas på mig och tänkte fortsätta med det resten av dagen. Ska ändå bara vistas i köket. Att gå ut lockar inte riktigt i dag då det är snöstorm ute.

De senaste dagarna har jag mest stått i köket, planerat mat, handlat mat, ätit. Julklappsshoppat med mamma. Träffat pappa och ätit middag. Gått på julkonsert. Ätit godis.

Min nya favorit är aprikoser doppade i vitchoklad garnerade med gojibär och kokos. 

Jag äter ju vanligtvis inte socker och äter ytterst lite kött men nu till julen tänjer jag lite på gränserna och känner efter vad min kropp klarar av. Och hittills har allt gått bra. 

Vitchokladtryffel med limesmak och kardemumma är en favorit i familjen sedan många år tillbaka så den är obligatorisk. Och väldigt beroendeframkallande. 

I dag fortsätter bakandet och jag ska laga nyttigare julgodis på dadlar i stället för socker. Jag ska också göra en glutenfri limpa, två veganska gratänger, solrosbollar och rödbetsbollar i stället för köttbullar, ärthummus och även en laxröra. Huh. Tur att jag har hjälp av mamma och Oliver. Jag tycker ju om att laga mat så det ska nog gå. 

I år känns julen så annorlunda än i fjol. Jag mådde extremt dåligt då. Hela förra hösten egentligen och jag tänkte oavbrutet på min hud. Kunde inte tänka. Kunde knappt andas. Allt var bara panik och vätskande eksem och sömnlösa nätter. Så det finns inte en enda bild från förra julen. Allt passerade i en dimma. Därför känns årets jul så känsloladdad. Jag vill att allt ska bli perfekt och det blir det ju såklart inte men en del av mig är så ledsen och full av sorg över allt jag missat sedan jag började med kortisonavvänjningen sommaren 2015. Det är så galet länge sen nu och jag har kommit så långt.

Ändå kan jag inte förstå hur långt jag har kommit. Det fanns dagar när jag inte kunde se mig i spegeln, en period när jag inte sov alls, dagar då jag höll allt inom mig och tvingade mig ut i världen trots att jag hade gråten och paniken i halsen varje sekund. Nu klarar jag mig så bra. Huden är inte helt läkt ännu och jag har ärr kvar som jag måste leva med men det är hundra gånger bättre än det har varit. Och det är jag så tacksam för. 

Jag är så tacksam att jag har klarat mig igenom det här helvetet, för jag kan verkligen uppskatta livet mer nu. Jag uppskattar varje stund jag får med familj och vänner när jag inte behöver sitta och anstränga mig för att höra vad de säger eller försöka hålla in gråten eller försöka att inte klia kokhet hud som gömmer sig under tajta kläder. Jag är så oerhört tacksam för att jag mår så bra som jag gör nu. Och att jag får en jul som jag kan minnas utan att det känns som ett slag i magen. 

Malin Öhman
Publicerad 23.12.2017 kl. 10:08

Tiden som rann ur händerna

Det är snart en månad sen jag och Linda var i Tallinn. En månad försvann sådär bara. Hinner knappt tänka eller stanna upp. Eller kanske jag har gjort just det? Kanske jag bara känner att livet är så okontrollerat just nu för att jag precis just den här veckan har tentvecka och prestationsångest och känner mig allmänt otillräcklig på alla plan i mitt liv. Det är ju inte så jämt och jag försöker påminna mig om det ibland. 

Julpyntat har jag också gjort. Ljusslingor i hela lägenheten för att råda bot på mörkret där ute. Gillar att gå omkring och se hur det lyser i allas fönster. Fantiserar om vem som bor där bakom ljusstakarna och stjärnorna och hur deras liv ser ut. 

En kväll satt jag hemma och hade ångest och var obeskrivligt stressad för min långa lista på saker att läsa och skriva och min överfulla kalender. Då gjorde jag det absolut bästa jag kunde: jag styrde stegen mot Skatudden för att gå på bokklubbsträff hemma hos Kaneli och Hanna. Satt i deras kök i flera timmar och skrattade och beklagade mig och pratade Märta Tikkanen medan Hanna kliade mig på ryggen (leker lite flora wiström ibland). ÄLSKAR ER.

Hade lite julfest hemma hos oss med allt som hör julfest till. Glögg, pepparkakor, röd klänning, frågesport, julmusikquiz OCH det viktigaste av allt: Instagramquiz. 

Mest har jag vandrat omkring i min nya pyjamas här hemma. Drar bokstavligt talat av mina kläder och hoppar in i pyjamasen direkt jag kommer in genom dörren. 

I lördags gick jag på fest hos Kevin som fyllde år. Låg i världens mysigaste säng och skrattade tills jag fick magont medan det spilldes rödvin i vardagsrummet. Trängdes också i hallen och försökte lirka på mig skorna i rekordfart. Sen småsprang vi till karaokebaren och skreksjöng Wannabe. 

 

Och nu då? Nu är det snart tisdag. En dag närmare jullovet. Ska stanna upp ännu mer då. Tänka. Andas. Skratta ännu mer och förhoppningsvis kramas och bli ryggkliad då också. 

Malin Öhman
Publicerad 11.12.2017 kl. 23:18

 

Malin Öhman 24 Helsingfors

Journalist och litteraturstudent

Skriver, läser och lagar mat. Yogar lite ibland. Och tänker för mycket.

 

malinohman1@gmail.com