Två luncher och tusen böcker

I onsdags hade Tintin och jag stämt träff på SIS. Deli i Rödbergen. Jag brukar träffa Tintin så ofta då vi båda jobbat på Hbl, men nu studerar hon på heltid så vi har inte en naturlig anledning att ses flera gånger i veckan längre. Så tråkigt! Men desto större anledning att träffas för att äta lunch tillsammans. Tintin är en så härlig person. Ni vet när man bara har känt någon ett år och man inte kan minnas att man inte varit vänner? Så har det känts med Tintin från dag ett. 

Vi åt sallad till lunch och pratade om våra nya utbildningar, om typer av personer som alltid finns i alla klasser, om åldersskillnader och hur olika vi 20-nånting är jämfört med tonåringar. De uppför sig så annorlunda både på sociala medier och i verkligheten så det till och med är lite skrämmande. Om utvecklingen går så här snabbt fram på några år.. vad har hänt om tio år med hur vi pratar med varandra? Inte för att låta som en gammal tant men många som jag har träffat nu de senaste veckorna (som är ca 18 år) kan ju knappt prata?? Det är som att de aldrig har hört ordet småprata och de ser ju ingen i ögonen? Förstår inte. 

Okej sidospår avklarat. Efter lunchen gick vi till Bergmansgatan 10 där ett antikvariat har slutförsäljning, alla böcker säljs med 70 procent rabatt (!!) så vi synade hyllorna flera gånger om i jakt på guldkorn. Jag fick med mig fyra böcker för fem euro. Hagar Olssons Ediths brev från 1955, Monika Fagerholms Diva och Glitterscenen. Och så en bubblare: Susanna Alakoski & Amanda Mogensens Fejkad orgasm, som jag egentligen inte hört något om tidigare men jag drogs till det fina omslaget och historier om sex är väl alltid intressant tänker jag. 

I går (innan tröttheten och huvudvärken slagit till) hade jag lunchdejt inbokad igen. Denna gång med Louise och Lina! Vi åt rödbetssallad med getost på Story i Kortteli. Syrad rödlök i kombination med getost alltså. Dröm. Linas laxsoppa såg också mycket aptitlig ut. 

Efter den här eminenta lunchen gick Louise tillbaka till jobbet, Lina gick vidare för att söka ytterbyxor inför helgens resa till Lappland och jag gick på jeansjakt. Det var ingen rolig historia kan jag säga. Testade säkert tjugo par jeans och svettades och mådde dåligt och hade huvudvärk innan jag var klar. Finns det något värre än att prova jeans? Tror inte det.

Malin Öhman
Publicerad 15.09.2017 kl. 17:09

Redo för bokhösten

Titta vilka skönheter som nyligen har flyttat in i min bokhylla! Efter sommarens lästorka är det skönt att jag äntligen känner lust att sluka böcker igen. Jag tror att det är för att jag är lugnare nu efter att ha känt mig i obalans hela sommaren. Det är skönt att studera igen och att ha lite friare dagar än kvällsjobbet de fyra senaste månaderna har tillåtit. 

Att läsa känns mer som avkoppling nu än som prestation. Jag är en sån som ofta räknar sidor i stället för att bara läsa för att det är kul och för att boken är bra. Nu bara flyter det på och plötsligt har jag läst femtio sidor till. 

I dag är det sol i Helsingfors. Jag har för mycket kläder på mig, har haft skola, jobb och nu ska jag släpa hem tunga böcker från biblioteket på vägen hem. På tal om att inte bara jobba kväll längre: i kväll ska Oliver och jag laga mat. Tillsammans. 

Malin Öhman
Publicerad 12.09.2017 kl. 16:01

Bokklubb och polyglotta älskare

 photo P32200881_zpsjif6gidj.jpg

 photo P32200811_zpsyf5isimn.jpg

 photo P3220090_zpst183jk0n.jpg

I onsdags lite efter klockan sex kom Kaneli, Saga och Jenna (Hanna var sjuk tyvärr) in genom dörren, invirade i halsdukar och med rosiga kinder. Det var nämligen dags för bokklubbsträff och den här gången träffades vi hemma hos mig, mest för att alla skulle få en rundtur i lägenheten. Och så är det så mycket mysigare att ha träff hemma hos någon än på t.ex. ett café. Då kan man duka upp med en massa grönsaker och frukt och vin och prata tills klockan blir fem timmar senare. 

Vi pratade om Lina Wolffs De polyglotta älskarna den här gången. Ett inlägg om träffen dyker upp på bokklubbens blogg så småningom, men jag kan ändå säga att det var en bra bok med många ingångspunkter för diskussion. Jag gillade den egentligen inte alls efter första delen, tyckte mest att den var lite konstig och otrovärdig och jag blev irriterad av alla random karaktärer. Men sen, när alla relationer avslöjades älskade jag den. Men det är svårt att älska en bok till hundra procent när man inte tycker om eller identifierar sig men en enda karaktär. 4 poäng gav jag den i alla fall. 

Utöver boken pratade vi om pinsamma saker vi gjort när vi var yngre, lite skvaller (såklart) och så sökte vi fram bilder av oss från högstadie- och gymnasietiden (och början av uni-tiden också. På tvåan har Saga och jag bland annat tillverkat robotar av lådor och MYCKET aluminiumfolie och Saga har stått framför domkyrkan i en robotdräkt. Ehm. Som tur hittade vi inte filmen som det resulterade i under tv-kursen) och jag skrattade tills jag fick ont i magen. Mitt i allt märkte Jenna att klockan var långt över elva och alla fick bråttom till bussar och spårvagnar. En mysig träff var det i alla fall och nästa bok vi läser är Bildhuggarens dotter. 

Malin Öhman
Publicerad 24.03.2017 kl. 19:30

Recension: Stanna

 photo 2017-01-05 03.21.05 1_zpsz6zbo7uq.jpg

 

Den senaste bokklubbsboken var Stanna av Flora Wiström. Så här står det om boken på adlibris: 

Esters Stockholmstillvaro kantas av oändliga jobbpass på antikvariatet och dimmiga lördagsnätter med bästa kompisen. Livet känns som en symaskinsnål som hoppar fram och tillbaka när tråden ska fästas; Ester kommer inte vidare. Men en dag träffar hon Eli med den mörka rösten och händerna som är fläckade av målarfärg. Det blir början på det vackraste men svåraste året i Esters liv. I bloggaren Flora Wiströms sinnliga romandebut är kärleken allomfattande, på gott och ont.
Det är vinter i Stockholm när Ester ser honom för första gången. Han väljer en bok om Frida Kahlo och betalar utan att se Ester i ögonen. Utanför antikvariatet ligger snödrivorna som strandade valar och det är beckmörkt redan klockan tre. Ester vågar inte fråga om hans nummer, trots att bästa kompisen Hanins röst ekar i huvudet: go for it. 
Det är tur att Ester har Hanin som tränger sig före i kön till klubbarna, klottrar "onanera mera" på husväggarna och trycker på skicka när Ester tvekar. 
Stanna handlar om att hålla andra uppe när man själv är nära att gå sönder, om den stora livsavgörande kärleken och om att stå still när alla andra rör på sig. Stanna är också en hyllning till systerskapet. 

 

 photo 2017-01-19 08.09.52 2_zpso71yjkbu.jpg

 

Jag har stora svårigheter att bestämma vad jag tycker om Floras debutroman. Dels för att det är näst intill omöjligt att glömma bort vem författaren är och det faktum att jag som läsare känner till väldigt mycket om hennes liv. Flora har själv skrivit på sin blogg hur viktigt det är att se boken som en självständig helhet, som inte är någon biografisk skildring av hennes liv. Men alltså det fungerar inte riktigt att först helt tydligt basera karaktärerna på personer i hennes liv och sen säga att läsaren måste skilja på bok och verklighet. Jag förstår att en tar avstamp i det en har varit med om när en sätter sig ner för att skriva sin debutroman, inget fel med det. Write what you know osv men jag är faktiskt lite besviken på att de enda karaktärerna som känns trovärdiga är de som helt tydligt är baserade på verkliga personer (fELIix hallå??) och de karaktärer som är mer påhittade är så otroligt otrovärdiga.

Jag tänker främst på Hanin. Jag vet inte om jag har haft väldigt tråkiga vänner i min uppväxt men jag har rört mig i många kompisgäng och har en ganska stor skara vänner i dag och aldrig har jag träffat eller stött på en person som Hanin. Som spottar och röjer runt och är totalt obrydd om allt och bara *lever för dagen*. Inget fel med att vara en sådan person alltså, men beskrivningen av henne och förhållandet till Ester känns väldigt påklistrat och otrovärdigt. Får liksom inget grepp om henne. (Och varför pratar hon engelska hela tiden...) Till exempel när de brottas i gräset och Hanin spottar Ester i ansiktet på skoj. Har aldrig befunnit mig i en sådan situation men tror knappast att jag bara hade torkat bort spottet och fortsatt som om inget hade hänt. Förstår inte riktigt poängen med att spotta någon i ansiktet. Det kanske är det som är problemet, att jag helt enkelt inte känner igen mig i deras kompisrelation. 

Saker Malin stör sig på med Stanna nummer tre: hur finslipad boken var. Jag gillade verkligen att kapitlen var korta och Floras språk är väldigt läsvänligt och handlingsbaserat. Oftast känns det som att läsa ett filmmanus, alla detaljer är fint invävda i handligen och bilderna är vackert arrangerade. MEN det hade varit trevligt med lite mindre slipade kapitel ibland. Varje kapitel börjar och slutar väldigt filmiskt och det märks att Flora har skrivit stora delar av boken under en skrivarutbildning. Den är bra, men den är lite för slipad för min smak. Jag tror att det hade gynnat boken om Flora hade låtit texten sväva ut ibland. 

 

 photo 2017-01-19 08.09.52 3_zpsynoc8w4e.jpg

Nu låter det som att jag ogillar boken och så är det verkligen inte. Jag gillar hur skickligt Flora skapar stämningar och att hon aldrig skriver ut "han var ledsen" utan visar alla känslor genom subtila detaljer, kroppsspråk och repliker.

Jag tycker också väldigt mycket om sjukdomsskildringen. Lottas sjukdom påminner till viss del om min pojkvän Olivers mammas sjukdom som hon drabbades av ett halvår efter att vi träffats. Så mycket i Esters berättelse påminner om hur det var för mig och Oliver när Eva blev sjuk och jag kan verkligen känna igen mig i otillräcklighetskänslorna som Ester känner, likaså hur sjukdomen tär på Ester och Eli och driver dem längre ifrån varandra, samtidigt som de binds samman av händelsen. 

Århundradets bokklubb gav boken 3,5 av 5 i betyg. Bra betyg alltså!

Malin Öhman
Publicerad 03.02.2017 kl. 14:26

Bokklubb, bebis, Berghäll

Hej vänner. Jag har haft lite sommarledigt från bloggen. Men nu är jag tillbaka! Alltid när jag har bloggpaus (vilket händer oförskämt ofta) bunkrar jag upp med hundra idéer och saker jag vill skriva om. Så nu kör vi. Vi börjar med att ta en titt på vad jag har haft för mig i sommar. 

 photo 2016-06-26 10.58.50 1_zpsnihj1buu.jpg

Så här ledsamt såg det ut när jag lämnade Österbotten efter midsommarhelgen på villan. Efter att ha tillbringat en massa dagar på villan förra sommaren är det konstigt att jag bara har varit där en gång nu. Sommar i Helsingfors är härligt, men att ha lite villaliv hade varit underbart. Och behövligt. Förhoppningsvis är det varmt ännu i september så att jag kan vara där lite då.

 

 photo 4_zpsafxzfs53.jpg

En dag i början av juli åkte jag och Oliver till Rönnskär. Vattnet var iskallt och fullt av alger så jag doppade bara tårna.

  photo 2016-07-14 12.11.04 1_zpsc4fm1udx.jpg

Bokklubbsträff! Att träffas för att snacka om Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig hade verkligen dragit ut på tiden. Men till slut träffades vi igen. Vi åt brunch och pratade om boken men också om allt möjligt annat.

Vad tyckte vi om boken? Vi tyckte inte alls om den. Jag tror att den fick 2 i medelbetyg. Det är lite konstigt att läsa den när Ebba är min professor i nordisk litteratur, och jag har väldigt stor respekt för henne, men hennes skönlitteratur var inte bra. Kortfattad recension: läs fem random sidor i boken så räcker det. Högtravande, långrandigt och tråkigt. Och så de engelska orden och uttrycken som slinker in här och var. Nej. Bara nej. Jag känner ingen människa som skulle benämna en psykolog för shrink. Det känns som att Ebba har suttit sig ner och försökt skriva "som ungdomar gör" men tyvärr misslyckats. Och för att inte tala om anspelningen på Märta Tikkanens mästerverk Århundradets kärlekssaga - de här två böckerna kan inte ens jämföras. Så att Ebba har valt att skriva sin bok som en hommage till Århundradets kärlekssaga är faktiskt lite oförskämt när den bara inte kommer upp i samma nivå. 

 

 photo 2016-07-24 08.33.50 1_zpsuhazdnjy.jpg

Nästa bok jag dök in i var Regnet luktar inte här. Jag läste den på förmiddagarna i parken innan jobbet medan jag viftade bort myror som krupit upp på mina bleka ben. 

 

 photo 2016-07-10 11.40.10 1_zpsupc2fmmv.jpg

Och så har jag hängt en del med dom här fina. Killarna har varit i Österbotten på jobb så det blev några veckor av mindre häng men ett par fantastiska kvällar har vi haft hittills i sommar. 

  photo 1_zpshlfakewv.jpg

Mer parkhäng före jobbet. 

   photo 2016-07-26 01.59.48 1_zpshpsddr8n.jpg

En dag mötte jag upp Jenna och lilla Agnes på Kiila för att äta lunch och bebismysa! Agnes är verkligen en underbar tjej som plötsligt har förvandlats till en skrattande liten människa. Satt i flera timmar och pratade med Jenna och sen förflyttade vi oss till Sis deli då Kaneli kom med. 

 

 photo 2016-07-26 01.59.21 1_zpsgb7otewx.jpg

Den här bilden är guld. Kaneli ser ut som en trött småbarnsmamma och ser det inte ut som Agnes vänstra hand där i luften? 

Hur som helst. Det var sjukt kul att träffa Jenna och Agnes igen, längtar tills de är tillbaka i Helsingfors så att vi kan träffas igen!

 

 photo 2016-08-07 02.04.00 1_zpsuh6gy3rn.jpg

En av många kvällshimlar när jag går hem från jobbet. 

 

 photo Namnlost-1_zpsxelxewpy.jpg

Mina bästisar Louise och Axel har flyttat till Berghäll. Till en sjukt stor och ljus och fin tvåa där jag redan har planerat in sleepovers och julmiddagar och ... allt. Kommer hänga här tills de kastar ut mig. 

 

 photo 2016-08-03 02.12.34 1_zpsx96f86ts.jpg

Så här fint är det i deras nya kvarter. Vill också flytta.

  photo 2016-08-05 03.07.54 1_zpswyj3giwl.jpg

Bokklubb igen! Den här gången frukost och prat om Regnet luktar inte här. Vi tyckte inte så mycket om den heller. Kort recension: Ämnet är väldigt viktigt och vi är glada att vi läste boken, men stilen föll oss inte i smaken. Den var för rapporterande och det märktes att Duraid Al-Khamisi är journalist. Vi hade önskat mer skönlitterärt grepp och eventuellt ett snävare perspektiv. Det kändes som att han försökte klämma in för mycket i den här 200-sidor långa boken. Det blev för spretigt. Men den fick en trea i betyg!

  photo 2016-08-05 03.07.56 1_zpsqdcxzwcd.jpg

Nästa bok vi läser är In transit. Har redan börjat på den och hittills älskar jag den. 

Malin Öhman
Publicerad 11.08.2016 kl. 11:45

Beckomberga - ode till min familj

 photo 2016-02-08 04.09.25 1_zpsxle3wfgc.jpg

 

Den senaste bokklubbsboken var Beckomberga av Sara Stridsberg. Jag har haft den på min måste läsa-lista ett bra tag men som vanligt hade jag inte läst några recensioner före (läser jag recensioner känns det som om min läsupplevelse påverkas).

Jag började med att lyssna på boken men jag störde mig på uppläsaren och boken är så fragmentarisk att jag inte fick något grepp om vad som egentligen hände. Det är definitivt inte en ljudbok-bok. Så jag gav upp och började läsa den i tryckt form.

Och jag var fast efter ungefär tjugo sidor.

 

Det känns banalt att försöka sammanfatta Beckomberga – ode till min familj men här kommer ett försök. Boken handlar om Jackie vars pappa Jim befinner sig på Beckomberga mentalsjukhus. Jackies mamma Lone klarar inte av att se på Jims förfall, så när hon reser bort till Svarta havet blir sjukhuset Jackies värld. 14-åriga Jackie tillbringar mer och mer tid på sjukhuset och genom henne får vi lära känna flera karaktärer på sjukhuset, både läkare och patienter.

Men Beckomberga är så mycket mer än en skildring av ett mentalsjukhus. Jag ser det som en roman om förhållandet mellan föräldrar och barn. Om rädslan att mörkret ska gå i arv från generation till generation.

 

 photo IMG_20160203_224616_zpsimeeo7jb.jpg

 

Förhållandet mellan Jim och Jackie står i fokus, men bakom det kommer snabbt förbifladdrande skymtar av förhållandet mellan Jim och hans mamma Vita in i bilden. Vita som på många sätt liknar Jim. Man får veta så lite om det här förhållandet, samtidigt som det ligger i bakgrunden genom hela boken.

 

 photo IMG_20160204_140234_zpsj52iiqzm.jpg

 

Min favoritsida i boken. Behöver knappst förklaras men jag gör det ändå. Jag menar, bilden av Jim som försöker krama om den döda bläckfiskkroppen. Vilken metafor för hela boken.

 

 photo IMG_20160204_181323_zpslmcevsyj.jpg

 

Stridsberg lyckas skapa en genomgående melankolisk och slående vacker stämning i boken. Hennes beskrivningar är spot on och karaktärerna är lagom realistiska. Alla är lite galna, inte bara patienterna utan verkligen alla. Läkaren som tar med patienterna på nattliga fester, Lone (mamman) som lämnar sin fjortonåring ensam hemma, Jackie som går omkring i päls och hatt mitt i sommaren för att försöka passa in i den ”galna” miljö som blir hennes vardag.

Kapitlen är korta, ofta bara ett par sidor långa, så det krävs att man läser intensivt när man väl läser. Man kan liksom inte läsa Beckomberga i förbifarten (fast jag försökte), man måste verkligen gå in i stämningen.

Det jag tycker var uppfriskande och skönt med Beckomberga är Jackies syn på psykiskt sjuka. Hon vill rädda sin pappa och det är fruktansvärt och hjärtskärande när han öppet berättar för henne om sina självmordsplaner. Hade jag varit Jackie skulle jag självklart ha försökt stoppa Jim. Men Jackies inställning till allt är närmast apatisk. Hon bara glider med. Hon glider in i Jims värld, försöker förstå och kanske också rädda honom, utan att göra några aktiva räddningsförsök. Det här gör att man som läsare blir en i gänget. Man flyter in i Beckomberga-världen och försöker anamma hopplösheten som råder: det finns inget att göra, det bara är såhär nu.

När jag läste störde jag mig ändå ganska mycket på alla beskrivningar. De blir för många. Eller kanske inte för många, snarare blir det för mycket av samma sak. Vi fattar att du gillar ordet mjölkvit liksom. Gå vidare. Jag har ett hatkärlek-förhållande till alla miljöbeskrivningar. De är definitivt nödvändiga för berättelsen men de blir väldigt upprepande.

Boken slutar med Beckombergas stängning. Patienterna slutar vara patienter. De tvingas ut i världen som är totalt obekant för dem. Deras trygghet och familj försvinner.

Det finns så mycket mer att säga om boken men jag föreslår att ni läser den. För det är ganska omöjligt att beskriva Beckomberga och alla dess nivåer.

Bokklubbgänget gav den varierat betyg. Jag gav den 4 i betyg, Jenna gav den bara 2(!!) men överlag gjorde den intryck på alla. Så läs den!

Malin Öhman
Publicerad 09.02.2016 kl. 16:00

Malin Öhman 23 Helsingfors

Journalist och litteraturstudent

Läser, skriver, lagar sjukt god mat, puffar kuddar, bokklubbar, spelar piano, pratar för mycket, badar för ofta och dricker en liter te per dag.

I den här bloggen delar jag med mig av färgklickarna i min vardag. 

malinohman1@gmail.com