Rista in ditt namn på mig för jag vill veta vad du heter

För en vecka sen stukade jag min lilltå. Jag gick rakt in i hörnet av en golvlist och låg sen på golvet och kved en bra stund innan jag hoppade till sängen. Sen vaknade jag på morgonen med blåsvart värkande tå. Men jag tänkte inte låta det stoppa mig. För jag skulle ju ha inflyttningsfest och hade bjudit in alla mina favoritpersoner. 

Efter två haltande varv till affären hade jag handlat frukt, bär, rom och cava i överflöd. Jag gjorde min favoritbål och mangobellini, hade fönstren på vid gavel och firade våren, och mig själv också faktiskt. Måste ju ändå vara värt att fira att jag har bott här i en månad och lyckats hålla mig flytande trots att jag pendlat mellan eskapism och eufori och ångest och sömnlöshet och uppgivenhet och desperation? 

Jag har städat lägenheten så många gånger nu att det börjar kännas normalt att föra omrking dammsugaren på det slitna trägolvet. Jag tycker inte längre att det är läskigt att gå ner i tvättstugan och jag vet vad tre av mina grannar heter i förnamn. Jag trivs i den här lägenheten. Jag älskar att fylla den med bra personer och se hur de ligger i min säng och skrattar tillsammans. Hur de står i köket och häller upp vin, rotar i mina lådor efter korköppnare.

Den här månaden känns som ett år. Vi har haft förfest i min säng och spillt prosecco på mina lakan. Jag har kastat ner nyckeln genom fönstret gång på gång. Jag har gått på dejter och varit nervös. Jag har försökt lära mig att handla mindre mat men spenderar fortfarande för mycket pengar. Jag har haft min syster på besök och ätit glass i sängen och sett på Wahlgrens värld tills vi somnat. Jag har ätit frukost vid bordet i gassande solsken och sett ut på träden och försökt föreställa mig hur grönt allt snart kommer vara. Jag har föst ut gäster ur lägenheten klockan 23 efter att en granne bankat på fönstret med en golvmopp. Jag har stått i ett dunkelt kök och hällt upp två vinglas en tisdagkväll och blivit knäsvag och tagit djupa andetag. En annan kväll har jag suttit ensam vid köksbordet och ätit pasta och gråtit mellan tuggorna. Jag har legat i sängen med ljummen vårluft som svept över golvet och hört fågelkvitter en lördagsmorgon som jag aldrig ville att skulle ta slut. 

Och den morgonen kände jag det. En ny känsla. Ett glatt och bubbligt pirr i magen.

Malin Öhman
Publicerad 20.04.2018 kl. 19:47

Is och äggskal

 

Vi går längs vattnet en iskall vinterdag. På hal is och äggskal. Sträcker mig hela tiden efter din arm för att hålla i dig, för att inte ramla, och du drar dig undan. Du halkar till och jag skyndar mig att ta tag i dig, hjälper dig att stå stadigt på marken igen. Du säger att det är idiotiskt att hålla i oss i varandra. Vi drar bara ner varandra då. 

Och jag tänker det inte då, utan mycket senare. Hemma i köket en helt annan dag när jag sitter på golvet och ser tårarna bilda oformliga pölar på vinylgolvet som vi klickade på plats för snart ett år sen. Då tänker jag det. Att det är sant. Att vi inte kan dra ner varandra längre. 

Jag går omkring i lägenheten, säger farväl. Undrar vilka saker jag ska lämna kvar. Vad jag inte kommer att få rum med i en etta. Jag måste köpa ny vattenkokare. Mikro kanske också. Men knivställningen tar jag med. Mina växter tar jag med. Mitt piano. Mina saker och dina. 

Vi letar lägenhet åt mig tillsammans. Skrattar åt tanken att jag skulle bo långt ut i Esbo igen, som när jag först flyttade hemifrån och bodde i det där rummet i källaren. Vi ser på gamla bilder från när vi var lyckliga och glömmer bort hur olyckliga vi var. Tänker att det är skönt att bilderna ljuger ibland. Det är skönare att tänka att vi varit kära och lyckliga och att det här är något nytt, fast vi båda vet att det inte är så. 

Jag går på fest. Är arg och förvirrad och pratar bara med dem som vet. De kramar mig och försäkrar mig om att jag kommer bli okej. Du står flera meter bort, de svarta byxorna i ull vi provade ut tillsammans. Skorna jag uppmuntrade dig att köpa. Jag ser dig inte men jag känner när du går. Jag behöver inte fråga var du är. Jag vet redan.

Du sa det i går. Att det är en lättnad. Att äntligen ha bestämt sig. Att äggskalen är borta. 

Och jag håller med. Och jag undrar hur mitt liv ser ut om ett år. Om jag sitter och gråter i något annat kök någonstans. Om vi är vänner. Om vi ses. Om vi lagar mat tillsammans ibland. Om vi gjorde den där resan ändå. Om vi har slutat dra ner varandra.

Det vi har försvinner ingenstans. Det bara vilar ett tag. Väntar.

Malin Öhman
Publicerad 13.02.2018 kl. 16:17

Minnen från en sommar för länge sen

Jag sitter i båten utanför villan i Oxkangar. Peter har satt en snurra på båten som jag har rott runt med alla somrar i mitt liv. Det går fortare med motor. Men jag har alltid gillat att ro. Det var pappa som lärde mig ro. Linda försökte också lära mig men jag var mitt uppe i min "jag kan själv"-period så det var inte så lyckat att storaryster skulle lära mig något. Pappa knöt fast ett långt band vid bryggan, spände fast flytväst på mig och sa "nu ere dags att du lär de ro". Så där plaskade jag omkring på de få metrarna som bandet tillät mig och till slut förstod jag hur årorna skulle dras för att fungera. Hur det skulle kännas när vattnet trycktes mot årorna så att de knyckte till när man drog upp dem ur vattnet. Jag tror att jag var fem år gammal. När jag var klar fick jag sträcka upp händerna så högt jag kunde och pappa lyfte upp mig på bryggan igen.

Jag älskade att vara på pappas villa. Det var ett perfekt ställe att bada på. När det var lågvatten kunde man simma till vår egna, nästan lite hemliga, ö där det växte det vi kallade för strandgräs. Det liknade gräslök och det sipprade vit vätska ur stråna när man bröt av dem. På stenarna fanns snäckor och ibland sniglar om det just hade regnat och det var nästan en helig stund när vi var där på ön som vi nätt och jämt rymdes båda två på. Vi skopade upp lera och smetade in oss i den för vi hade hört att lerbad var bra för huden. Vi lät solen torka leran på våra solbrända armar och sen räknade vi till tre och kastade oss i vattnet igen och kände sjögräset kittla mot fotsulorna. Leran sköljdes bort och vi simmade tillbaka till bryggan igen och jag bad en tyst bön att inga abborrar skulle bita mig i tårna. Det var min största rädsla när jag var liten. Fisk. 

När jag just lärt mig simma på simskolan i Oxkangar tyckte jag att det var så fruktansvärt roligt att jag vägrade komma upp ur vattnet när mamma hämtade mig och Linda med båten. Mammas villa låg ganska nära simskolan, kanske knappt en kilometer ifrån villan, så mamma gick med på att jag skulle simma bakom båten när hon rodde. Jag simmade inte så mycket, utan höll i ett band och sprattlade lite med benen. Det var roligt i några minuter, sen, när vi kom ut på djupare vatten och jag inte längre kunde se botten blev jag rädd. Linda gjorde det inte bättre heller utan informerade mig glatt om hur många gäddor som simmade bakom mig och var redo att äta upp mig. Jag klarade mig utan att bli uppäten i alla fall. 

Dagarna var alltid långa på pappas villa, och ändå för korta. Vi lekte hela tiden. När vi badade bastu, när vi rensade fisk, när vi plockade bär i skogen, när vi spelade kort och Afrikas stjärna medan pappas snarkningar dånade i huset, när vi satt längst fram i båten och sjöng hela vägen till villan. Vi sjöng aldrig på vägen tillbaka. 

Att bada bastu innebar också att man mitt i allt skulle springa ut på terrassen och hoppa hundra x-hopp för att svalka oss, det hade Linda bestämt. Hon var bäst på att hitta på lekar. Jag hade helt galen fantasi och drömde mig ofta bort när jag var liten. Jag satt ofta tyst för mig själv och drömde ihop egna världar och jag trivdes i mitt eget sällskap. Linda var bra på att hitta på saker att göra och hon gjorde allt till en lek, kanske för min skull, så att jag inte skulle få tråkigt när vi släpade ris från när pappa fällt något träd.

Tydligast minns jag havsluften. Måsskriket när vi vaknade på morgonen. Spice girls-plancherna som pappa nästintill tapetserat vårt sovrum med. Rysningen som gick genom kroppen om jag råkade skrapa en nagel mot båten. När jag rusade ner mot stranden för att bada och skrapade upp benen och fötterna på gruset och pappa fick peta ut stenar ur såren med en kniv. Jag minns exakt hur man skulle åka genom viken för att undvika stenarna. Och jag minns hur vi sjöng längst fram i båten.

Malin Öhman
Publicerad 09.09.2017 kl. 15:02

En sen sommar till höst

Visst känner ni det i luften? På morgonen när solen kikar fram mellan husknutarna och du drar på dig jackan innan du går hemifrån. Det är sensommar nu, snart höst. Jag förundras alltid över hösten. Hur den både är ett avslut och en början. På så många sätt en nystart och samtidigt ett vemodigt lågmält avsked. 

I år känns det faktiskt lite mindre vemodigt än det brukar. Jag ser fram emot hösten och allt spännande den för med sig. 

På fredag har jag min första träff med min magisterklass och lärarna, vilket känns pirrigt och kul och lite nervöst. Jag har inte gått på en föreläsning på 1,5 år så det blir lite ovant att börja studera på heltid. I min hylla står ett gäng häften i höstfärger och väntar på att användas och fyllas med text. Jag ska främst gå kurser i nordiska språk nu i höst och sen studera med nordisk litteratur när graduskrivandet närmar sig. 

Ser fram emot höstmaten också. Ska äta så mycket grönsaksgrytor och soppor och zucchinibröd och svamprätter. MMMM-MMMM. 

Ska klä mig i sköna kläder i starka färger och roliga mönster. Ska köpa en skinnjacka som jag spanat på forever och ska putsa upp mina höstskor och damma av kapporna. Måste inskaffa strumpbyxor också. Har bara noppiga eller söndriga strumpbyxor kvar och det går ju inte för sig. 

Jag har lite dubbla känslor inför höstmodet - det blir alltid så hetsigt när de första stickade tröjorna och stövlarna kommer in i butik när det fortfarande är 17 grader ute. Alla vill plötsligt säga hejdå till sommaren och klä sig i polotröjor och mössor och förpassa allt som heter blommigt och barbent längst bak i garderoben. Själv försöker jag hålla liv i något sorts mitt emellan-mode så länge jag kan och gå i sandaler kombinerat med en varm tröja och inte köra på Dr martens direkt det blir september. 

I höst ska jag också göra mitt yttersta för att hålla koll på min konsumtion så att jag inte lockas in i shoppinghysterin och illusionen av att en måste köpa nytt för att vara redo för höstsäsongen. Jag har en tendens att gå bananas och glömma bort att jag redan har sex skjortor i olika mönster och egentligen inte behöver en till skjorta trots att skärningen är lite annorlunda. 

Förra hösten passerade så otroligt långsamt. När jag sökte fram de här höstbilderna var jag tvungen att gå tillbaka i mitt bildarkiv och mötas av min döda blick som stirrade in i kameran. Jag mådde så dåligt för ett år sedan. Sömnlös låg jag och stirrade ut i mörkret på natten, när jag inte grät eller rev upp min röda hud och såriga kinder. Huden var så dålig och jag är l-i-v-r-ä-d-d att det ska bli lika dåligt igen. Samtidigt vet jag att det inte kommer bli så. För jag vet mer nu, äter annorlunda, mår bättre. Men ändå är jag långt ifrån klar. Långt ifrån bra. Jag kämpar fortfarande med mitt psyke varje dag, men min blick är inte tom längre. Inte så ofta i alla fall. Kanske en gång i veckan i stället för varje minut av varje dag. 

I fjol försvann min födelsedag. Jag hade en fest, för jag ville tänka på något annat. Hela festen kände jag huden bränna under kläderna och jag knäppte händerna för att ingen skulle se hur de skakde. Alla frågade mig hur det var, om jag var okej, om min pappa var okej och jag visste inte vad jag skulle svara. Jag tror att jag svarade ja. Alexandra kramade om mig när jag höll på att somna mitt i festen och jag var lättad när alla äntligen gick ut genom dörren. Därför ska jag fira dubbelt i år.

Förra hösten blev aldrig som jag ville. Jag orkade inte studera. Jag orkade inte skriva. Jag orkade inte läsa. Jag klädde mig aldrig i höstkläderna jag köpt. Jag orkade inte med någonting. I höst ska jag skriva. Läsa. Jobba. Träffa vänner. Och när de frågar hur jag mår ska jag svara att jag mår okej. Och jag ska mena det. 

Malin Öhman
Publicerad 29.08.2017 kl. 15:00

Sommaren

 photo 2016-07-02 06.59.39 1_zpstgqiivza.jpg

Jag vaknade en morgon och kände hur luften förändrats. Hur den var lättare. Tung, men ändå lättare. Sommaren är alltid så tudelad för mig. Den ger ett falskt intryck av att vara enkel, bekymmerslös och fri. Men det var länge sen jag på riktigt kände så. Kanske var det den där sommaren då jag var lagom ung och vild och gick hem i soluppgången med myggätna ben. Kanske. Men högst troligt har minnet förskönats med tiden. 

Nu är det i alla fall sommar och jag försöker utarbeta någon slags plan eller strategi inför sommaren för att inte stå där när den första nattfrosten kommer och känna mig besviken. 

 photo 2016-07-14 12.11.04 1_zpsc4fm1udx.jpg

Vad jag vill göra är hänga i parker. Picknicka. Dansa. Äta massor av frukt och goda sallader. Vill grilla på vår bakgård. Bada. Läsa. 

Men mest vill jag kunna ta det lugnt och inte ha för höga krav på mig själv. Jag vill att det ska kännas okej att inte göra något alls om det är vad jag har lust med. Vill lyssna på mig själv mer, sommaren är ju till för att man ska njuta, inte stressa. Är rätt så trött på uttryck som "maxa dagen". På sista tiden har jag känt väldigt mycket ångest för sociala medier där det ser ut som att alla lever life och bara doftar på hägg hela dagarna. Jag vet ju egentligen att det inte är så i verkligheten men jag har seriöst funderat på att ha sociala medier-förbud i sommar. En period i alla fall. För jag tänker att jag måste bli bättre på att njuta av livet utan att behöva dela med mig av det på bloggen eller instagram.  Jag ska i alla fall försöka att maxa dagen genom att maxa det jag på riktigt har lust med. Vare sig det är soff- eller strandhäng. 

 photo 2016-08-07 02.04.00 1_zpsuh6gy3rn.jpg

Jag kommer att jobba mycket. Och mest kväll. Därför är min lediga tid ännu viktigare. På mina lediga dagar ska jag göra vad jag har lust med och när jag jobbar kväll ska jag ligga i parker på förmiddagen och äta lunchen utomhus eller ta sovmorgon.

 photo 2016-06-25 04.55.56 1_zpsxrq02rfv.jpg

Två hela veckor ledigt har jag också tjatat mig till. En vecka i juli och en i augusti. Det blir en tur till Österbotten då jag ska plocka jordgubbar ur landet, sova flera nätter på villan, vakna till havsbris och fiskmåsars skrik och krama om familjen lite extra mycket.

 photo 2016-07-10 11.40.10 1_zpsupc2fmmv.jpg

Och så ska jag fortsätta hänga med bland annat dom här också. Springa runt på gatorna i Berghäll och dansa på Siltanen tills fötterna värker. Låter för bra för att vara sant jag vet. Men faktum är att scenariot utspelade sig för prick tre dagar sedan. Ganska likt den där sommaren ändå, då jag var sexton och sprang omkring på Åminne och gick hem, barfota på grusvägen. 

Malin Öhman
Publicerad 13.06.2017 kl. 17:00

 

Malin Öhman 24 Helsingfors

Journalist och litteraturstudent

Skriver, läser och lagar mat. Yogar lite ibland. Och tänker för mycket.

 

malinohman1@gmail.com