Minnen från en sommar för länge sen

Jag sitter i båten utanför villan i Oxkangar. Peter har satt en snurra på båten som jag har rott runt med alla somrar i mitt liv. Det går fortare med motor. Men jag har alltid gillat att ro. Det var pappa som lärde mig ro. Linda försökte också lära mig men jag var mitt uppe i min "jag kan själv"-period så det var inte så lyckat att storaryster skulle lära mig något. Pappa knöt fast ett långt band vid bryggan, spände fast flytväst på mig och sa "nu ere dags att du lär de ro". Så där plaskade jag omkring på de få metrarna som bandet tillät mig och till slut förstod jag hur årorna skulle dras för att fungera. Hur det skulle kännas när vattnet trycktes mot årorna så att de knyckte till när man drog upp dem ur vattnet. Jag tror att jag var fem år gammal. När jag var klar fick jag sträcka upp händerna så högt jag kunde och pappa lyfte upp mig på bryggan igen.

Jag älskade att vara på pappas villa. Det var ett perfekt ställe att bada på. När det var lågvatten kunde man simma till vår egna, nästan lite hemliga, ö där det växte det vi kallade för strandgräs. Det liknade gräslök och det sipprade vit vätska ur stråna när man bröt av dem. På stenarna fanns snäckor och ibland sniglar om det just hade regnat och det var nästan en helig stund när vi var där på ön som vi nätt och jämt rymdes båda två på. Vi skopade upp lera och smetade in oss i den för vi hade hört att lerbad var bra för huden. Vi lät solen torka leran på våra solbrända armar och sen räknade vi till tre och kastade oss i vattnet igen och kände sjögräset kittla mot fotsulorna. Leran sköljdes bort och vi simmade tillbaka till bryggan igen och jag bad en tyst bön att inga abborrar skulle bita mig i tårna. Det var min största rädsla när jag var liten. Fisk. 

När jag just lärt mig simma på simskolan i Oxkangar tyckte jag att det var så fruktansvärt roligt att jag vägrade komma upp ur vattnet när mamma hämtade mig och Linda med båten. Mammas villa låg ganska nära simskolan, kanske knappt en kilometer ifrån villan, så mamma gick med på att jag skulle simma bakom båten när hon rodde. Jag simmade inte så mycket, utan höll i ett band och sprattlade lite med benen. Det var roligt i några minuter, sen, när vi kom ut på djupare vatten och jag inte längre kunde se botten blev jag rädd. Linda gjorde det inte bättre heller utan informerade mig glatt om hur många gäddor som simmade bakom mig och var redo att äta upp mig. Jag klarade mig utan att bli uppäten i alla fall. 

Dagarna var alltid långa på pappas villa, och ändå för korta. Vi lekte hela tiden. När vi badade bastu, när vi rensade fisk, när vi plockade bär i skogen, när vi spelade kort och Afrikas stjärna medan pappas snarkningar dånade i huset, när vi satt längst fram i båten och sjöng hela vägen till villan. Vi sjöng aldrig på vägen tillbaka. 

Att bada bastu innebar också att man mitt i allt skulle springa ut på terrassen och hoppa hundra x-hopp för att svalka oss, det hade Linda bestämt. Hon var bäst på att hitta på lekar. Jag hade helt galen fantasi och drömde mig ofta bort när jag var liten. Jag satt ofta tyst för mig själv och drömde ihop egna världar och jag trivdes i mitt eget sällskap. Linda var bra på att hitta på saker att göra och hon gjorde allt till en lek, kanske för min skull, så att jag inte skulle få tråkigt när vi släpade ris från när pappa fällt något träd.

Tydligast minns jag havsluften. Måsskriket när vi vaknade på morgonen. Spice girls-plancherna som pappa nästintill tapetserat vårt sovrum med. Rysningen som gick genom kroppen om jag råkade skrapa en nagel mot båten. När jag rusade ner mot stranden för att bada och skrapade upp benen och fötterna på gruset och pappa fick peta ut stenar ur såren med en kniv. Jag minns exakt hur man skulle åka genom viken för att undvika stenarna. Och jag minns hur vi sjöng längst fram i båten.

Malin Öhman
Publicerad 09.09.2017 kl. 15:02

En sen sommar till höst

Visst känner ni det i luften? På morgonen när solen kikar fram mellan husknutarna och du drar på dig jackan innan du går hemifrån. Det är sensommar nu, snart höst. Jag förundras alltid över hösten. Hur den både är ett avslut och en början. På så många sätt en nystart och samtidigt ett vemodigt lågmält avsked. 

I år känns det faktiskt lite mindre vemodigt än det brukar. Jag ser fram emot hösten och allt spännande den för med sig. 

På fredag har jag min första träff med min magisterklass och lärarna, vilket känns pirrigt och kul och lite nervöst. Jag har inte gått på en föreläsning på 1,5 år så det blir lite ovant att börja studera på heltid. I min hylla står ett gäng häften i höstfärger och väntar på att användas och fyllas med text. Jag ska främst gå kurser i nordiska språk nu i höst och sen studera med nordisk litteratur när graduskrivandet närmar sig. 

Ser fram emot höstmaten också. Ska äta så mycket grönsaksgrytor och soppor och zucchinibröd och svamprätter. MMMM-MMMM. 

Ska klä mig i sköna kläder i starka färger och roliga mönster. Ska köpa en skinnjacka som jag spanat på forever och ska putsa upp mina höstskor och damma av kapporna. Måste inskaffa strumpbyxor också. Har bara noppiga eller söndriga strumpbyxor kvar och det går ju inte för sig. 

Jag har lite dubbla känslor inför höstmodet - det blir alltid så hetsigt när de första stickade tröjorna och stövlarna kommer in i butik när det fortfarande är 17 grader ute. Alla vill plötsligt säga hejdå till sommaren och klä sig i polotröjor och mössor och förpassa allt som heter blommigt och barbent längst bak i garderoben. Själv försöker jag hålla liv i något sorts mitt emellan-mode så länge jag kan och gå i sandaler kombinerat med en varm tröja och inte köra på Dr martens direkt det blir september. 

I höst ska jag också göra mitt yttersta för att hålla koll på min konsumtion så att jag inte lockas in i shoppinghysterin och illusionen av att en måste köpa nytt för att vara redo för höstsäsongen. Jag har en tendens att gå bananas och glömma bort att jag redan har sex skjortor i olika mönster och egentligen inte behöver en till skjorta trots att skärningen är lite annorlunda. 

Förra hösten passerade så otroligt långsamt. När jag sökte fram de här höstbilderna var jag tvungen att gå tillbaka i mitt bildarkiv och mötas av min döda blick som stirrade in i kameran. Jag mådde så dåligt för ett år sedan. Sömnlös låg jag och stirrade ut i mörkret på natten, när jag inte grät eller rev upp min röda hud och såriga kinder. Huden var så dålig och jag är l-i-v-r-ä-d-d att det ska bli lika dåligt igen. Samtidigt vet jag att det inte kommer bli så. För jag vet mer nu, äter annorlunda, mår bättre. Men ändå är jag långt ifrån klar. Långt ifrån bra. Jag kämpar fortfarande med mitt psyke varje dag, men min blick är inte tom längre. Inte så ofta i alla fall. Kanske en gång i veckan i stället för varje minut av varje dag. 

I fjol försvann min födelsedag. Jag hade en fest, för jag ville tänka på något annat. Hela festen kände jag huden bränna under kläderna och jag knäppte händerna för att ingen skulle se hur de skakde. Alla frågade mig hur det var, om jag var okej, om min pappa var okej och jag visste inte vad jag skulle svara. Jag tror att jag svarade ja. Alexandra kramade om mig när jag höll på att somna mitt i festen och jag var lättad när alla äntligen gick ut genom dörren. Därför ska jag fira dubbelt i år.

Förra hösten blev aldrig som jag ville. Jag orkade inte studera. Jag orkade inte skriva. Jag orkade inte läsa. Jag klädde mig aldrig i höstkläderna jag köpt. Jag orkade inte med någonting. I höst ska jag skriva. Läsa. Jobba. Träffa vänner. Och när de frågar hur jag mår ska jag svara att jag mår okej. Och jag ska mena det. 

Malin Öhman
Publicerad 29.08.2017 kl. 15:00

Sommaren

 photo 2016-07-02 06.59.39 1_zpstgqiivza.jpg

Jag vaknade en morgon och kände hur luften förändrats. Hur den var lättare. Tung, men ändå lättare. Sommaren är alltid så tudelad för mig. Den ger ett falskt intryck av att vara enkel, bekymmerslös och fri. Men det var länge sen jag på riktigt kände så. Kanske var det den där sommaren då jag var lagom ung och vild och gick hem i soluppgången med myggätna ben. Kanske. Men högst troligt har minnet förskönats med tiden. 

Nu är det i alla fall sommar och jag försöker utarbeta någon slags plan eller strategi inför sommaren för att inte stå där när den första nattfrosten kommer och känna mig besviken. 

 photo 2016-07-14 12.11.04 1_zpsc4fm1udx.jpg

Vad jag vill göra är hänga i parker. Picknicka. Dansa. Äta massor av frukt och goda sallader. Vill grilla på vår bakgård. Bada. Läsa. 

Men mest vill jag kunna ta det lugnt och inte ha för höga krav på mig själv. Jag vill att det ska kännas okej att inte göra något alls om det är vad jag har lust med. Vill lyssna på mig själv mer, sommaren är ju till för att man ska njuta, inte stressa. Är rätt så trött på uttryck som "maxa dagen". På sista tiden har jag känt väldigt mycket ångest för sociala medier där det ser ut som att alla lever life och bara doftar på hägg hela dagarna. Jag vet ju egentligen att det inte är så i verkligheten men jag har seriöst funderat på att ha sociala medier-förbud i sommar. En period i alla fall. För jag tänker att jag måste bli bättre på att njuta av livet utan att behöva dela med mig av det på bloggen eller instagram.  Jag ska i alla fall försöka att maxa dagen genom att maxa det jag på riktigt har lust med. Vare sig det är soff- eller strandhäng. 

 photo 2016-08-07 02.04.00 1_zpsuh6gy3rn.jpg

Jag kommer att jobba mycket. Och mest kväll. Därför är min lediga tid ännu viktigare. På mina lediga dagar ska jag göra vad jag har lust med och när jag jobbar kväll ska jag ligga i parker på förmiddagen och äta lunchen utomhus eller ta sovmorgon.

 photo 2016-06-25 04.55.56 1_zpsxrq02rfv.jpg

Två hela veckor ledigt har jag också tjatat mig till. En vecka i juli och en i augusti. Det blir en tur till Österbotten då jag ska plocka jordgubbar ur landet, sova flera nätter på villan, vakna till havsbris och fiskmåsars skrik och krama om familjen lite extra mycket.

 photo 2016-07-10 11.40.10 1_zpsupc2fmmv.jpg

Och så ska jag fortsätta hänga med bland annat dom här också. Springa runt på gatorna i Berghäll och dansa på Siltanen tills fötterna värker. Låter för bra för att vara sant jag vet. Men faktum är att scenariot utspelade sig för prick tre dagar sedan. Ganska likt den där sommaren ändå, då jag var sexton och sprang omkring på Åminne och gick hem, barfota på grusvägen. 

Malin Öhman
Publicerad 13.06.2017 kl. 17:00

2017

Det är ett nytt år! Jag är väldigt förväntansfull inför det här året faktiskt. Jag älskar årskiften och känslan av att börja om på nytt som det för med sig. 

Jag har en del mål för 2017 men jag är ändå försiktig att lägga upp för ambitiösa mål just nu. 2016 har varit ett väldigt tungt år för mig och jag börjar äntligen hitta tillbaka till en någorlunda stabil tillvaro, men jag får fortfarande rejäla bakslag ibland och vissa dagar vill jag ingenting. Men för det mesta mår jag okej och känner mig positiv. Jag är så redo för 2017. 

 photo 2017-01-03 10.19.23 1_zpsaat4pppi.jpg

 

Mina mål:

  • Dricka en grön smoothie varje dag.
  • Ta fler promenader, gärna en varje dag.
  • Gå till sängs tidigare och vakna tidigare. Är SÅ fruktansvärt dålig på det här.
  • Jobba så mycket jag orkar och var noga med att inte ta på mig för mycket.
  • Spara mer pengar och shoppa mindre onödigt.
  • Skriva klart kandin och ta examen! Heja!
  • Söka in till magisterutbildningen.
  • Bli antagen till magisterutbildningen. 
  • Tillbringa mer tid med vännerna.
  • Ha mer kvalitetstid med Oliver (alltså inte bara stirra på en skärm tillsammans).
  • Läsa fler böcker.
  • Läsa klart påbörjade böcker.
  • Skriv mer. Skriv skriv skriv.
  • Blogga oftare, det är ju roligt!
  • Spela mer piano.
  • Skär ner ännu mer på köttkonsumtionen. Äter ju knappt rött kött alls men kyckling borde jag äta mer sällan.
  • Var snäll mot mig själv! OBS viktigaste av allt.
Malin Öhman
Publicerad 06.01.2017 kl. 16:00

Jag är så rädd så glad så lycklig och så arg

19.9

Nu är det höst på allvar och på Rörstrandsgatan myser vi för fullt på kvällarna. Tända ljus, mjuka filtar och stickade sockor framför bra filmer. Vi somnar tätt intill varandra. Jag trycker mina iskalla fötter mot hans vader och han huttrar lite. Jag får myror i armen av den obekväma ställningen men vill ändå inte somna på något annat sätt än med min näsa inborrad i hans nacke. 

Vi går på promenader bland ekollon och röda lönnlöv och klagar på hur kyligt det är. En kan ju inte ens ha bara stickad tröja på sig längre. Vi pratar om vinterkappor och vad vi ska äta i veckan. Sen tystnar vi. Och mitt i promenaden bland meterhöga solrosor och igenvuxna kolonilotter kommer det. Trycket över bröstet. De skakande händerna. Den allt snabbare andningen. Stegen avtar och han ser sådär bekymrat på mig. Drar mig närmare och ger mig en kram. Inga tårar kommer. Bara en stor växande klump i magen. Kyla som sprider sig genom kroppen. Dunkande huvudvärk. Varför gråter jag inte? Borde jag gråta? 

Jag mår så bra ibland och känner mig glad. Några sekunder av att jag glömmer det hemska. Några sekunder utan oro. Sen knyter sig magen. Slår knutar på mig själv. Och jag märker att jag bara sitter och stirrar på skärmen. Orden och linjerna i ett virrvarr. Jag funkar inte längre.

Malin Öhman
Publicerad 23.09.2016 kl. 17:30

Vänner när en är tjugonånting

 photo Namnlost-1_zpspfr0uaj9.jpg

Från en 90-talsfest i juli 

Jenna bloggade om att hitta nya vänner för några dagar sedan. Det här är något jag har tänkt mycket på den senaste tiden. Jag har stött på gamla vänner, fikat med barndomsvänner, fått jobbkompisar och träffat många nya människor som jag sakta men säkert börjat kalla för mina vänner. Jag har många fina männsikor i mitt liv, men jag har inte alltid varit omgiven av vänner. Jag har också varit väldigt ensam.

När jag gick i gymnasiet hade jag ett sammansvetsat kompisgäng. Vi gjorde allt tillsammans. Berättade allt. När jag flyttade bort från Vörå och jag plötsligt var ensam i källarrummet jag hyrde i Esbo hann jag inte riktigt med i utvecklingen. Jag hann inte vänja mig vid att plötsligt vara flera timmar från alla vänner. I en ny, skrämmande stad på en utbildning som inte kändes som något för mig. Jag stannade ändå kvar. Tvingade mig genom det första jobbiga och ångestfyllda året. Åkte hem så ofta som möjligt.

Men det var inte likadant. Jag minns att jag satt och lyssnade på mina vänner prata och jag hade verkligen ingenting att säga. Jag var annorlunda. De var annorlunda. 

Det tog länge innan jag hittade nya vänner. Visst fick jag några vänner på klassen. Men alla hade redan egna vänner. Jag satt mest hemma för mig själv, tills några vänner från Vörå, som jag tidigare inte hängt med så mycket, flyttade till Helsingfors. De blev mitt nya gäng, men vi träffas inte alltid så ofta som jag skulle vilja. 

När Jenna frågade om jag ville vara med i bokklubben blev jag så glad. Det var min chans att få egna vänner. Bokklubben är bra på så många sätt. Jag älskar litteratur så det är såklart kul att läsa böcker och prata om dem, men till stor del är bokklubben också en ursäkt för att hänga. Det är så kul att träffa tjejer med lika värderingar, intressen och åsikter. Det funkar bara. Vi har roligt.

Den sista tiden har jag stött på många i min ålder som har svårt att få vänner. Och jag förstår egentligen inte varför ingen riktigt pratar om det här? Det är ju ett väldigt vanligt problem. Speciellt i tjugoårsåldern. I gymnasiet har man ju en naturlig orsak att träffas varje dag. Men sen går man skilda vägar. Flyttar. Och ”ska” träffa nya vänner på sin nya skola. Men vad händer om det bara inte går? Om man inte klickar? Om man inte kommer in i gänget?

Jag har som tur aldrig varit helt ensam. Jag har haft en pojkvän och några vänner som alltid funnits där. Men att ha en pojkvän är inte samma sak som att ha riktigt bra vänner. Jag tror att man behöver både och. Och det är först nu som jag börjar inse att det faktiskt inte behöver vara så svårt att hitta nya vänner. Det är bara att vara öppen. Gå på kaffedejter. Bjud in lite wildcards till nästa fest. Ansträng dig. För det finns en massa ensamma människor där ute som liksom du inte vill vara ensam längre.

Du måste bara våga.

Malin Öhman
Publicerad 10.09.2016 kl. 13:53

Vi måste prata om alkohol

 photo 2016-02-27 12.16.21 1_zps6dqsisxs.jpg

 

Nu närmar det sig ett år sedan jag gjorde stora livsstilsförändringar. Som ni vet hade jag hemska hudproblem (det har jag fortfarande men det blir bättre varje dag) och efter att ha gått till en homeopat bestämde jag mig för att det var dags att ta min hälsa på allvar. Så jag sade bland annat hejdå till alkohol. 

Jag har inte varit en stordrickare. Jag brukar dricka ett par vinglas då och då. Och bli ordentligt full kanske en gång i månaden. Men dagen efter den minsta lilla klunk alkohol mådde jag dåligt. Huden var irriterad och inte bara det, jag var trött och hängig och degig. De där stunderna av eufori och frihetskänslor var inte värt det längre. 

När jag bestämde mig för att vinka adjö till alkoholen var jag ganska rädd. Det kändes som ett stort steg. Hur skulle jag umgås med vänner som dricker? Vad skulle jag dricka på fester? Skulle jag ens kunna vara med på fester?

Det här är i efterhand hemskt att jag behövde fundera på. Vi lever i ett samhälle där umgänge verkligen kretsar kring alkohol. Att påstå något annat är lögn. Eller så är det naivitet. Men tänk på det. Alkoholen är alltid där. 

I början frångick jag förbudet ibland. Mest för att det var en vana att ha ett glas i handen och då kändes vatten otroligt tråkigt. Läsk har aldrig varit ett alternativ för mig då jag också undviker socker. Så det känns som om det gör precis lika mycket skada som alkoholen. 

 

Vad har jag då lärt mig under min alkoholfria period? 

1. En kan ha sjukt roligt utan alkohol (känns helt absurt att ens behöva skriva en sån sak), förutsatt att ens sällskap är på bra humör och är taggade. 

Är de inte festsugna eller om det är dålig stämning, ja då är det otroligt svårt att själv vara taggad. Men på andra fester känner en sig precis lika glad och upprymd som de som dricker. 

2. En lär känna sig själv bättre.

Jag gillar mig själv bättre när jag inte dricker. Jag är mig själv mer och kan släppa loss precis lika mycket som med alkohol, vilket jag trodde skulle vara omöjligt. 

3. Fulla människor är obehagliga ibland.

Det här trodde jag aldrig att jag skulle säga, för jag förstod verkligen inte det här när jag var tonåring och rände omkring på Åminne. Jag fattade ingenting när någon sa att de tycker att fulla människor var obehagliga eller äckliga - jag tyckte att de överdrev. Lite kanske de gjorde det, men jag måste säga att jag verkligen förstår det nu. Och då menar jag inte när mina vänner är fulla och härjar omkring, det tycker jag ju om. Men jag menar när någon blir för full. När en person kommer in i stadiet "jag minns ingenting från i går". Det är väldigt obehagligt att i nyktert tillstånd umgås med någon som är så full, när en själv är någon helt annanstans. Minns personen alls vad vi pratat om? Säger hen något hen ångrar dagen efter? 

4. Det är otroligt skönt att inte vara bakfull. 

Dagen efter en fest kan en självklart vara trött och lite hängig på grund av sömnbrist, men annars är det sjukt skönt att må bra dagen efter. 

5. Det kan vara jobbigt att gå på krog.

Det gör jag inte så ofta, men nu i och med Göteborgresan märkte jag hur sällan folk ber om alkoholfria alternativ. Göteborg kanske var extremfall också, det kändes som att folk bara drack öl där och de flesta ville inte lägga tid på att blanda en alkoholfri drink åt mig. Då erbjuds vatten eller läsk vilket inte är kul. Skärpning. 

6. Att sitsa nykter var en katastrof.

Testade det två gånger. Båda gångerna slutade med att jag stod där med en drink i handen. Jag gav upp. Hela poängen med en sits är ju att dricka stora mängder alkohol och ... bli full helt enkelt. 

7. Jag är en roligare person när jag är nykter.

Det här har flera sagt åt mig efter att jag slutade dricka. Det känns som en stor komplimang faktiskt. Och jag håller med. När jag drack blev jag ofta slö och trött. Nu är jag mer skärpt och kan ha bättre konversationer än när jag var full. 

När vi var ute på Musta Härkä här i Helsingfors (en förfärligt nasty bar som samtidigt var otroligt underhållande) såg jag allt. På gott och ont. Alla blickar. Alla gester. Sånt som jag annars hade missat. *Känner mig som en hök*.

 

Så sammanfattningsvis. Att sluta dricka alkohol var ett bra beslut. Det kan vara svårt ibland, eller okej, ganska ofta. Speciellt om man är van att ta ett vinglas nu och då. Det ingår ofta i sättet att umgås - när vi har bokklubbsträff skulle jag gärna ta en rödvinsglas att smutta på medan vi diskuterar, men det får jag inte. Kanske kan jag det efter något år när min hud mår bättre. 

Att dricka en god drink är inte alls omöjligt utan alkohol - det blir nästan godare alkoholfritt, så det är egentligen inte något problem. Men det är jobbigt att gå på en bar och beställa alkoholfritt om man har oturen att få en ohjälpsam bartender. 

Jag försöker inte värva medlemmar till min alkoholfria klubb (bestående av en person än så länge) men om det är någon där ute som funderar på att dra ner på sin alkoholkonsumtion eller helt sluta dricka alkohol - det är inte så svårt som det låter. Det är ju inte bra att dricka alkohol. Så att kanske ens ibland festa utan att hålla i ett vinglas är ju bara bra för dig. Kanske är det din grej. Hör av dig i så fall så kan vi ta en alkoholfri mojito-dejt. 

Malin Öhman
Publicerad 09.06.2016 kl. 19:44

Åbo och minnen från en annan tid

 photo Untitled-1_zpsfjynz9fu.jpg

Sandra och jag, 2010-2013

I tisdags gjorde jag och nordisk litteratur-gänget en utflykt till Åbo. Vi skulle på föreläsning om Tove Jansson och muminologi. Jag hade sovit dåligt, som vanligt, så efter att jag ätit gröt i bussen (tycker det är fantastiskt underhållande att se alla arga kommentarer om antiinflammatoriska smoothies och grötbilder så jag fortsätter provocera hehe) sov jag hela vägen till Åbo fast jag egentligen tänkte läsa.

Föreläsningen var intressant, men det kändes kanske lite onödigt att sätta fyra timmar på buss-sittande för en en och en halv timme lång föreläsning. Som tur hade jag planerat in en träff med min gamla vän Sandra efter föreläsningen.

Det var länge sen vi träffades. Ett och ett halvt år sen. Vi var väldigt bra vänner tidigare när vi bodde i Vörå så det var härligt att träffas igen. Vi åt mat och pratade om vad vi har hållit på med sedan sist vi sågs. Det var skrattretande när vi skulle börja berätta om allt, hur gör man det? Hur summerar man ett och ett halvt år? Det var ganska omöjligt men vi skrapade i alla fall på ytan. Och lite under också.

Vi pratade också om sjuka skönhetsideal, om hur svårt det är att växa upp och hur mycket stabilare personer vi (jag) är i dag. Det var riktigt skönt att kunna träffas och skratta lite åt hur mycket dumma saker vi har gjort. Vi har ju känt varandra under en så jobbig tid, högstadiet och gymnasiet, då man försöker lista ut vem man är och vem man vill vara och låt oss säga att det inte alltid har varit lätt.

Sedan tisdagen har en del minnen fladdrat förbi i huvudet. Det här är lite av vad jag minns.

Jag minns när vi drack lonkero i taxin på vägen till Solf, när vi hand i hand gick fram till de där två killarna i rutiga skjortor och frågade om de ville dansa. Hur vi sneglade på varandra medan deras händer vilade på våra höfter.

Jag minns när jag satt i hennes lägenhet och grät en hel dag medan det blev kallare och kallare utanför. Hur hon lagade köttbullar och försökte tvinga ner lite mat i mig. Hur jag inte fick ner en enda bit och hur hon med tunga oroliga steg följde mig till tåget.

Jag minns också hur vi skrattade tills magarna värkte. Hur vi analyserade meddelanden, hur vi sminkade oss tillsammans och ifrågasatte våra klädval femhundratusen gånger på en kväll.

Jag minns när vi drack vaniljsmakande sliskig vodka och dansade på konstiga klubbar i Helsingfors och när vi gick hem till min etta i Tölö i den iskalla vinternatten då alla spårvagnar och bussar slutat att gå. Hur vi sov tätt intill varandra i loftsängen och hur vi skrattade åt våra rufsiga hår och svarta ringar under ögonen när vi vaknade.

Jag minns också alla de gånger vi satt uppe och pratade i något mörkt rum någonstans i Vörå och delade med oss av våra jobbigaste känslor. Om familjen. Om hur vi kände oss otillräckliga. Hur vi lyssnade och pratade och försökte hjälpa.

Jag undrar vad du minns.

Malin Öhman
Publicerad 06.02.2016 kl. 16:05

TRO del fyra - tig i församlingen

Den här delen har jag inte kunnat föreställa hur jag ska skriva. Jag har inte kommit på någon början, inget slut. Det här handlar om så mycket mer än tro. Jag blir arg än i dag när jag tänker tillbaka på den här scenen. Jag blir arg för att jag hatar kvinnoförtryck. För att jag då inte var modig nog att sätta dem på plats. För att jag bara stod där och svalde skiten. 

När jag har berättat om den här händelsen till mina vänner har de bara stirrat på mig med uppspärrade ögon. Och så känner jag mig fortfarande. Som ett frågetecken. Men ja. Det här har hänt. Och helst skulle jag bara vilja skriva ut vem det var som var delaktiga. Men det gör jag inte. Jag bara hoppas att de i dag inser hur fel de hade.

Det här är scener ur min relation till gud. Del fyra.

 

Det är tonårsläger. Jag sitter i den kalla salen som jag suttit i så många gånger tidigare. Bibeln ligger tung i mitt knä. Det prasslar när vi vänder på bladen. Prasslar förbi guds ord. Jag märker ut viktiga ställen med små lappar. Jag skriver ner tankar och bra saker som ledaren säger i ett häfte. Jag tappar koncentrationen och börjar rita. Jag ritar en flicka med stora ögon och lockigt hår. Randig tröja. Jag lyssnar med ena örat på vad ledaren säger. En bekymrad rynka dyker upp i min panna.

Hittills brukar jag bara svälja allt på bibelstudierna. Allt de säger låter vettigt. Vi tolkar bibeln så att den passar in i vår verklighet. Men plötsligt stämmer något inte.

Vi har kommit fram till kvinnans roll i församlingen.

Jag har inte tänkt på det förrän nu. Visst har jag hört många säga att det är sjukt det där med att kvinnan ska tiga i församlingen och att kvinnor inte får vara präster. Jag brukar bara tänka att det säkert är något som ingen tror på. Och varför skulle någon ens villa vara präst?

Men nu står han där. Han står och refererar till bibelstället som säger att kvinnan ska tiga i församlingen. Jag väntar. Väntar på att han ska säga något om att det här såklart inte stämmer längre. Att vi måste tolka bibeln med utgångspunkt i vår tid. Att det här skrevs för så länge sedan att vi inte behöver eller bör tro på det. För att det så uppenbart inte stämmer.

Men han säger inget sådant.

Jag sitter där helt stel. Det rycker i min mungipa och jag tittar mig runt med halvt öppen mun. Ser mig runt i rummet för att mötas av alla andras förvirrade blickar. Men jag möts inte av några öppna munnar eller rynkor i pannan. De nickar. De kisar lite med ögonen och nickar. Håller med.

 

Efter bibelläsningen är det fri samvaro som står på programmet. Jag lägger varsamt ner bibeln på träbordet i vår stuga. Kliver i sandalerna och går ner mot vattnet.

Det är varmt i luften. På vägen ner mot stranden träffar jag min vän som jag delar stuga med. Hon är den smartaste jag vet när det kommer till religion.

Hördu. Tycker int du att he som han sa va konstigt?

Hon ser frågande på mig. Rynkor i pannan. Vad menar jag?

Nej men dedär om kvinnor. Att kvinnor int får va präster. Int tycker vi väl så?

Innan jag hinner få ett svar har jag ångrat frågan. Den förbryllade minen försvinner inte från hennes ansikte. Hon hinner inte svara innan vi hunnit fram till stranden där vi möts av två killar i vårt gäng. Jag har lärt känna dem på lägren jag deltagit i. Min vän berättar vad jag just frågat. Det känns som att hela jag ska sprängas. Hjärtat pumpar ut blod i min kropp snabbare och snabbare. Solen är glödhet mot min rygg. Underläppen skakar och jag försöker lugna mig genom att svälja men det är sandpapper i min hals.

De ser först på mig med oroliga miner. Den ena flinar. De skrattar nästan. Så befängd är min fråga.

Vaddå? får jag till slut utpressat ur min sandpapperhals.

De informerar mig om att det visst är så. Kvinnor ska inte vara präster. Den ena fnyser till när han säger det.

Min vän ler lite. Ser snabbt på mig och snabbt bort igen. Hon skäms för mig. Den dumma kompisen som är ny och naiv och som inte riktigt har förstått hur det ligger till här i världen.

Jag försöker desperat rädda mig själv. Pekar på min vän. Men hon tycker int heller att de e rätt!

Hon blir arg. Jag ser det på henne Hon tittar på mig med avsmak. Det har hon absolut inte sagt. Aldrig. Hon är emot kvinnopräster.

Det känns som att min värld faller ihop. Jag hade verkligen trott att jag var omgiven av vettiga människor som hade en sund världsbild. Jag hade äntligen börjat känna mig som en i gänget. Men på ett ögonblick var den känslan borta. Nu stod jag här i sanden. Vågorna sköljde bort fotspår på stranden och en volleyboll kastades genom luften. Allt var som vanligt men allt var annorlunda.

Det var en konstig stämning efter det. Ingen sa något mer. Vi bara gick vidare på stranden. Långa skuggor i sanden. Ett tungt fotsteg efter det andra.

Jag kunde inte ge upp. Jag förstod inte. Så jag frågade varför. Varför är det så?

Det står i bibeln.

Jag borde uppenbarligen vara nöjd med det svaret. Men de märker att det inte räcker. Den obekväma stämningen frambringar drastiska åtgärder. Medan min klump i halsen bara växer och vågornas brus blir starkare och starkare kommer de närmare. Killarna står nu på var sida om mig. De skrattar och tar varandra i hand. Den fina sanden yr runt mina ben när de två killarna på skoj hoppar runt mig. Jag mitt i ringen. De säger att de måste hela mig.

Jag skrattar också så gott det går med sandpapperhals. Vad ska jag annars göra. Gråta? Jag går snabbt därifrån efter att de har skuttat runt mig några varv. Vad de säger medan de helar mig eller efteråt minns jag inte. Jag minns bara den brännande känslan i magen och hur jag går bort från dem.

Efter det gick jag längre och längre bort från dem. Från dem alla.

 

Kvinnopräst-historian slutar tyvärr inte här. Några månader efter tonårslägret var det dags för höstdagarna. Jag och gänget jag mer eller mindre ingick i satt i ett stort auditorium. En kille som jag inte kände men som de andra verkade känna viskade något till dem. Jag böjde mig närmare för att höra vad han sa.

Tydligen skulle en kvinnopräst komma till evenemanget. De skakade alla på huvudena och snörpade sina munnar.

Fortfarande skakig efter sommarens händelse på stranden skakade jag också på huvudet och höjde ögonbrynen. Kvinnopräst. Fy.

Killen föreslog att vi alla skulle ställa oss upp när kvinnoprästen skulle tala. Vi skulle ropa ”ner med kvinnopräster” och sen gå ut ur salen. Det här skulle ske senare den dagen.

Mina ögonbryn höjdes på riktigt nu. Jag kunde inte tro mina öron. Jag förstod inte om de menade allvar eller igen skojade. Jag visste bara att jag inte ville vara med längre. Men feg som jag var sa jag inget. Jag spelade med. Log som de andra.

I pausen pratade jag med min storasyster. Berättade vad killen hade sagt. Hon blev arg. Jag skulle inte sitta med dem när de gjorde det. Om de gjorde det.

När jag träffade mitt gäng igen frågade min vän mig om jag hade ändrat mig angående kvinnopräster nu.

 Ja. Det hade jag nog.

Jag var tillbaka i sanden. Tog ett stort tungt steg bort från dem. Från deras tro.

 

Jag minns inte om de fullgjorde sin plan. Det spelar ingen roll egentligen. Huvudsaken är att jag insåg hur annorlunda jag var. Efter det var jag arg. Ursinnig. Men samtidigt så fruktansvärt glad för att jag inte var som dem.

 

"Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar skall de tiga i era församlingar. De får inte tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Vill de veta något, skall de fråga sina män där hemma. Ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen" (1 Kor 14:33-36)

Malin Öhman
Publicerad 26.05.2015 kl. 22:22

TRO DEL TRE - MOTORVÄG TILL HELVETET

För det första vill jag säga tack för all respons jag fick för de tidigare tro-delarna. Verkligen. Det känns fantastiskt att få feedback och jag är glad att så många har hört av sig och velat diskutera. Fortsätt med det.

Målet med den här serien är att jag till slut ska berätta hur min tro ser ut i dag. Den här serien handlar, i alla fall nu i början, om mina tonår. Hur jag upplevde allt då. Jag har inte tänkt så aktivt på tro och religion de senaste åren, så jag har egentligen inte så mycket att skriva om den tiden. Därför dröjer jag kvar i tonåren. För jag minns det som om det var i går.

Det här är scener ur min relation till gud. Del tre.

 

Det var inte bara Jesus och gud och domedagen och synd det handlade om. Det var fnitter och killar och godis och bastu och lägereld och simning och lekar också. Det var sommarens höjdpunkt. Det var tonårsläger. En massa osäkra och mindre osäkra tonåringar med kors runt halsen inklämda i stugorna på Klippans lägerområde.

Jag var nervös hela vägen till lägerområdet. Jag satt i baksätet i bilen som slingrade sig fram längs sandvägen. Såg de röda stugorna. Bar på sovsäcken och slängde ner den och väskorna på en av sängarna i den fuktiga stugan. Spindelnät i taket. Instängda flugor mellan fönsterrutorna. Chipssmulor under bordet.

Lärakänna-lekar. Jag kände ingen hur mycket vi än lekte. Jag och mina kompisar satt mest och spanade in alla snygga killar och försökte memorera deras namn.

Målet med tonårslägret var för mig inte att komma närmare gud. Inte enbart i alla fall. Målet, den outtalade önskan jag hade, var att passa in och hitta en plats. Min plats. Samhörighet.

Men jag hörde aldrig hemma där. Jag var aldrig en av dem.

Jag kunde aldrig förstå deras blickar. De såg så snälla ut men samtidigt nådde aldrig leendena upp till ögonen. Jag kunde aldrig läsa dem. De var som från en annan värld. En värld som jag inte visste om jag ville längta till eller ta avstånd från.

Jag kände mig mer som den från topp till tå svartklädda killen som spelade Highway to hell på gitarr när vi hade kvällssamling runt lägerelden. En våg av viskningar gick genom folkmassan. Fingrarna hoppade fram och tillbaka över strängarna och han slängde med håret. Han gjorde revolt. För mycket snack om Jesus kanske. Jag undrade alltid varför han kommit till lägret. Kanske han liksom jag försökte sitt bästa för att passa in och sen bara insåg att det aldrig skulle gå.

När jag satt där med den sprakande elden framför mig och den ilskna lukten av myggspray runt mina ben satt några andra i mitt gäng och förkastade den svartklädda killen i sina tankar. Jag vet vad de tänkte. Jag kunde höra deras tankar eka i mitt huvud. Stackars vilsna lamm. Jag tyckte inte alls synd om honom och jag kände ingen iver att frälsa honom. Jag beundrade honom. Jag ville ställa mig upp och headbanga bredvid honom. Jag förstår dig. Jag är inte heller som dom.

Jag gillade att vara på tonårsläger ibland. Men ibland kände jag mig bara ledsen och kluven som jag känt mig så många gånger tidigare. Allt kändes så konstigt. Det kändes som att bli manipulerad utan att de som manipulerade visste om att de manipulerade. Som att man fick vara med i den här fina gemenskapen på några villkor. Du ska tro på gud och komma till kyrkan och böja huvudet när du ber och lyfta händerna och sjunga och bli ledsen när du inser vilken syndigsyndigsyndig liten tonåring du är. Jag kände mig fel och syndig hela tiden. Jag kände mig syndig då jag smugglade med rakhyveln till duschen för att raka mina ben. Jag kände mig syndig då jag sminkade mig. Jag kände mig syndig då jag tänkte på killar och inte gud. Ingen hade ju sagt att det var förbjudet eller syndigt. Men jag såg upp till ledarna och de flesta av dem hade ju fjuniga ben och naturliga ansikten. Jag antog att det var förbjudet.

 

När tonårslägret var över och jag hade tröttnat på myggorna och mögellukten och morgongröten var det dags att krama alla deltagarna. Jag hade min favoritklänning på mig. En mörkblå klänning med röda och gula hjärtan på. Vi stod alla i en ring. Ringen började cirkulera. Kram efter kram efter kram. Den snygga killen jag sneglat på hela lägret men aldrig vågat prata med stod plötsligt framför mig. Guldkorset med en pytteliten Jesus skymtade vid kragen. Kram. Så var det över. Hejdå. Ses aldrig igen.

Jag kunde inte leva länge på den där kramen. Kunde inte leva länge på lägret. Man kan inte hitta ett sammanhang på fyra dagar. Frågan kvarstod. Vem skulle jag vara? Skulle jag vara min storasyster som festade och var vild och galen och gjorde vad fan hon ville eller skulle jag vara kristen och sitta hemma och be och jobba på min relation till gud? Det var två världar som var omöjliga att kombinera.

Jag slutade gå på tonårsläger men lovade innerligt att jag skulle fortsätta be varje kväll. Tacka gud för allt bra i mitt liv.

 

I stället för att sitta hemma och be valde jag att sitta i bussen till Åminne. Smugglade med äckliga öl eller lonkero om jag hade tur. Hånglade med första bästa killen som inte såg motbjudande ut. Trånade efter killar som egentligen ville ha någon annan. De höll om mig och bjöd på starksprit ena sekunden och vände sig om andra sekunden. Jag hatade och älskade dom. Hela tiden var gud med mig. Snälla gud låt honom komma tillbaka hit nu och skita i henne där borta snälla snälla snälla. Amen. Ibland kom dom tillbaka. Men det var nog inte guds förtjänst.

Den här miljön påminde lite om tonårslägret. Hit kom folk också för att få en känsla av gemenskap och kärlek. Här sprang tonåringar omkring och söp sig fulla på en stor parkering. Gjorde vad de ville. Här fanns inga villkor. Du behövde inte dela med dig av något så personligt som dina innersta tankar, din tro. Du behövde bara ha en burk i handen. Vingla och falla lite när du gick. Röka (eller i mitt fall se på när andra rökte). Skratta och gråta och prataprataprata med människor du inte kände och inte heller skulle lära känna hur mycket ni än sa till varandra. Det var lätt.

På lägren var det mer invecklat. Man var en av dom men ändå inte.

Jag trodde inte så mycket som jag ville tro. Jag ville så gärna ha en tro. En personlig relation till gud. Jag ville känna gud. Jag ville ingå i gemenskapen och öppet våga visa min tro som så många andra gjorde. Jag försökte blunda och be och böja huvudet i kyrkan. Men i smyg vände jag mig alltid om. Blickade mot de coola gänget längst bak som inte förstod sig på eller orkade med gud längre. De vägrade sjunga med i lovsångerna. De spelade highway to hell i stället.

Malin Öhman
Publicerad 24.05.2015 kl. 19:55

Malin Öhman 23 Helsingfors

Journalist och litteraturstudent

Läser, skriver, lagar sjukt god mat, puffar kuddar, bokklubbar, spelar piano, pratar för mycket, badar för ofta och dricker en liter te per dag.

I den här bloggen delar jag med mig av färgklickarna i min vardag. 

malinohman1@gmail.com