Hur länge sen sist eller hösten och vad jag skrev då

Jag har försökt komma på ett bra sätt att skriva något här igen. Det har inte gått så bra. Jag vill inte bara börja om som om inget har hänt, för alldeles för mycket har hänt. För en stund tänker jag att jag bara lägger ner bloggen, att dela med mig känns svårt och inte längre naturligt. Sen går jag igenom min anteckningsapp och förvånas av att jag lyckats producera någorlunda sammanhängande texter under hösten. Jag minns inte så mycket av något av det här men i stunder av klarhet eller total ångest har jag tydligen lyckats röra fingrarna över en skärm eller ett tangentbord.

Jag har tvekat för att det jag skrivit plötsligt känns självömkande. Överdramatiskt. Sentimentalt. Privat. Jag vet inte längre var min gräns går, så jag har helt enkelt låtit bli. Sen sa Ellen Strömberg att en kanske borde fundera på hur vi ser på integritet och inte se det som något dåligt att dela med sig. Och så tänker jag på nyårslöftet, temat för mitt år - Våga. Så nu vågar jag. Självömkande och överdramatiskt eller inte - det är sant, och kommer rakt från anteckningsappen. 

 

Det är min födelsedag. Solen skiner in i rummet. En arm runt mig, tung vid min midja. Han andas i min nacke – en varm, långsam suck. Han drar mig närmare. Min telefon vibrerar. Jag tar den i min hand och ser ditt namn, hans namn. Jag ser de första meningarna utan att öppna meddelandet. Hej Malin. Grattis på din födelsed ... Jag slänger bort den, snabbt, som om jag rört vid något kokhett och bränt handflatan. Inte nu. Snälla inte nu. Jag blundar, kniper ihop ögonen så hårt det går. Han tar min hand. Jag kramar den hårt. Begraver mig i honom, låter honom fullkomligt omsluta mig. Han drar täcket högre upp, över oss.

Vilken handduk kan jag ta? hörs från badrummet men innan jag hunnit svara hör jag rinnande vatten genom väggen till köket. Mina händer vilar på träbänken. Jag dricker varmt citronvatten som alla andra morgnar. Telefonen vibrerar mot bänken gång på gång, men jag vet att det inte är han. Han stör sig (eller störde sig? Vad fan vet jag) på människor som skriver fler än ett meddelande i rad. Han tänker igenom det han skriver, läser varje ord, väger dem i munnen före han trycker på skicka.

Det är meddelanden från vänner som rusar in. Fina ord. Hjärtan och ”vi ses i kväll”, men jag kan inte se något annat än hans oöppnade meddelande. Så jag öppnar det. Jag ser slutet först. Du är en fantastisk person. Jag läser det, tre gånger, märker knappt tårarna som färgar morgonrocken mörkblå eller att vattnet i badrummet slutat slå mot glasväggen. Jag torkar snabbt snabbt kinderna. När han kommer in i köket ser han frågande på mig fast jag försöker vara som vanligt. Det här händer inte. Jag känner inte. Jag ler och säger att jag är så emotionell, att jag får så många fina meddelanden från vänner. Han säger men gud, just det! kramar mig och viskar grattis i mitt öra. Vatten droppar ner på min morgonrock och smälter ihop med tårarna. Jag försöker pressa min näsa mot hans hals men den doftar ingenting. Bara nyduschad, våt hud.

 

 

Dagarna går så obarmhärtigt fort nu. Jag ställer ingen väckarklocka, vill vakna av mig själv och ljudet av hissen när grannarna åker till jobbet. Jag ligger kvar och drar mig för länge, kroppen är stel. Jag tvättar, diskar, lagar smoothies som jag kommer tvinga i mig under dagen. Matlusten är borta, de röda glittrande löven utanför fönstret – borta. Det är kallt om fötterna när jag går till biblioteket.

Det är meningen att jag ska läsa. Hermeneutik. Sen fonetik. Sen retorik. Jag kommer halvvägs in i hermeneutiken och märker att jag stirrar på någons skor och gnisslar tänder. Försöker igen men det går inte. Jag går hem igen efter några timmar. Skriver låter bra, vi ses nästa vecka och skickar iväg det, utan punkt. Det är viktigt har jag lärt mig, annars bryr man sig för mycket. Tänker på allt jag lärt mig, undrar om det har gjort mig dummare eller smartare.

 

 

Jag lyssnar på Liniment, om och om igen. Trycker på repeat varje gång den första delen av låten dör ut, innan raseriet kommer, innan den övergår i minnena och måste läka mig själv. Lyssnar bara på hur länge sen sist på repeat, varje gång skär det lika mycket i mig. Ju mer jag känner efter vet jag inte vad jag hellre hade haft i valet mellan ännu en dag med henne eller att glömma varenda stavelse jag sa till henne. Tänker på Eternal sunshine of a spotless mind. Kan man bara radera minnena. Skulle jag vilja det?

Jag reagerar med huden, som vanligt. Stressen gör den knottrig torr röd arg, jag andas och mediterar men skriker till slut bara in i kudden, förbannar allt, vill inte minnas vill inte tänka varför drömmer jag om att han ligger bredvid mig så att jag känner hans närvaro i rummet långt efter att jag vaknat – när jag dricker mitt citronvatten kan jag känna en sval vindpust som om han går förbi sådär snabbt som han gick mellan köket och sovrummet, tittade snabbt åt sidan, åt mitt håll i soffan och log eller pussade luften mellan oss. Men det är bara höstluften som blåser in genom köksfönstret.

 

 

Vad tänker du på? Han har lagat gröt åt oss, den växer i munnen och granatäpplet smakar surare än vanligt. Inget speciellt, säger jag med mitt bästa jagärokej-leende.

Det är någon annan jag tänker på. Med mörka ögon. Han som tittar blygt ner i marken när jag säger att han är typ det finaste jag sett. Samtidigt sviker minnet och jag blundar, försöker minnas hur det var att vakna bredvid honom. Det är bara några veckor sedan och ändå – jag minns inte. Minns vår första kyss. Minns vartenda ord från de första gångerna. Minns vad han viskade åt mig om nätterna. Men snart är det glömt. Som det mesta andra. Få har etsat sig fast särskilt hårt. Ett par, kanske de som varit lika trasiga som jag. Som jag skrattat med och som fått tårarna att klumpa ihop i halsen. Bara en har sett mig gråta på riktigt. Och det är nog han som ligger kvar där bak i huvudet. Allt vi säger till varandra när vi stöter på varandra i högljudda röktunga rum känns plastigt. Är det här allt vi blev?

Jag tänker på hur jag spridit ut mig, delat ut bitar av mig åt olika håll. Nu ligger dom och ruttnar i något hörn någonstans, i någons jackficka, på något öldränkt dansgolv. 

 

 

En vanlig tisdagskväll tar mina vänner ut mig på post-födelsedagsmiddag till Harju 8. Jag beställer zucchinipasta och provsmakar de andras maträtter. Vi dricker rödvin och jag känner mig disträ. Jag tänker att det säkert märks, men påminner mig om att det är okej att inte vara extra allt hela tiden. Att inte vara varken sassy eller smart eller rolig utan ganska halvtråkig och grå medan jag petar i min pasta och nickar och säger mmm när de pratar om något jag tyckte var intressant men nu inte minns.

Jag minns att vi pratade om att dejta någon som inte är het eller speciellt intressant men mysig/bekväm. Att allt en egentligen vill göra under vinterhalvåret är att krypa ner under en filt med någon och se på en halvbra serie tills det doftar körsbärsblom på bakgården igen. Ingenting är orimligt i november säger Kaneli. Men det är precis så det känns. Det här är helt jävla orimligt.

 

 

Någon har klottrat på spårvagnshållplatsen. I was here står det i versaler.  

 

 

Vi åker till Ekenäs, trycker in oss i Jennas baksäte. Kaneli lirkar med säkerhetsbältet, våra jackor är klumpiga och i vägen. Jag somnar, som alltid i bilar, som alltid nuförtiden. Jag har berättat allt för dem. Varnat dem dagen före att jag kanske försvinner mitt i diskussionen, jag kanske glömmer eller tappar koncentrationen. Tänker är det faktiskt så här det ska vara nu? Att jag måste anstränga mig för att kunna lyssna på dem, höra vad de säger, känna av stämningar? På kvällen när vi är klara med Bokkalaset och vilat på varsitt håll kommer de hem till mig för att dricka upp mina proseccoflaskor från födelsedagsfesten. Jag somnar nästan igen, insvept i en filt, deras ansikten förvrängda av alla levande ljus.

 

 

Jag har avblockerat honom på Instagram på inrådan av min psykolog. En dag när jag kände mig stark tänkte jag att det är bättre att veta än att undra. När jag gjort det ifrågasätter jag psykologens kompetens. 

Hon tar bilder av honom, morgontrött i en hotellsäng, på antikvariat i Rödbergen. Tänker att hon går omkring på mina gamla gator nu, kanske med handen inlirkad i hans vante som vi gått någon gång, säkert fler i mitt minne än i verkligheten. Tänker att han tar med henne på alla de där restaurangerna vi inte gick till för att jag var allergisk mot allt på menyn. Tänker på om hon tänker på mig, om hon vet att någon annan gått där före henne.

Jag söker mig till det som gör ont. Det är en del av processen: tvinga fram ångesten och möta den på mina egna villkor. Jag känner mig mest som högklassig mental masochist. Jag njuter av ruset genom kroppen. Obehaget varar i några sekunder och sen försvinner det igen, lämnar mig kvar med något annat.

Jag inbillar mig att det blir lättare för varje gång. Allt är övning. Varje gång jag låter mina fingrar smeka någon nacke, armar, rygg, vilar mina läppar mot halsar, stickiga kinder, tänker jag att det är övning. KBfuckingT. Jag släpper lite mer varje gång. Öppnar kanske för något annat.

Just nu står dörren bara lite på glänt, en försiktig liten öppning, men någon dag kanske jag har smällt upp alla fönster och dörrar på vid gavel, kanske på vårvädring, och skriker kom och ta mig, jag är redo. Han bor inte i mig längre.

20.02.2019 kl. 14:40

Alla saker jag sagt på broar

 

I måndags glömde jag att andas. Mitt under min jobbtur med annalkande deadline, vid ett smutsigt tangentbord och obekväm stol blev orden på skärmen en suddig sörja. Allt blev för mycket. Månader av intryck, av människor, av liv och berättelser jag knappt minns har lagt sig på hög. Mellan dem besvikelser och ilska och saknad och frigörelse, som jag inte stannat upp vid, som jag rusat förbi för att inte ge utrymme. Men till slut försvinner allt och kvar är bara jag. Som går in på toaletten och låser dörren och ser en söndrig person i spegeln. Jag vet att hon blir bra igen, redan nästa dag kommer blicken vara livfull igen. Men just nu finns bara kall oförlåtande kakelvägg.

Jag ringde honom på vägen hem. Behövde höra honom. Eller kanske behövde jag att han hörde mig. Jag frågade om det var fel att jag ringde, han sa nej. Att han kommer att ringa mig också, om han är ledsen någon gång. 

Om han är ledsen. 

Med mig är det alltid en fråga om när. 

Jag gick över bron, såg kyrkan långt borta. Mitt på bron sa jag det: Jag hatar att jag känner. Att jag hela tiden öppnar mig och släpper in. Även när jag inte vill. Även när jag inte vet om jag vill. Han säger att det är bra att jag känner. För vem skulle jag annars vara.

Att skriva hjälper. Det är ibland som att hälla vinäger i ett öppet sår. Gnida in citron i skrubbsår. Peta in stickor i huden i stället för att dra ut dem. Men oftast är det skönt - Det är skönt när det svider. Jag vill känna hur det bränner.

 

 

En annan kväll har jag gått åt andra hållet, ner för backen på knäsvaga ben. Det var varmt och fuktigt, hur jag än andades med magen kändes det inte som att syret nådde ner till lungorna. Kände mig yr. Sen inte alls. Sen bara lugn. På varma klippor, skrovliga mot mina ben. Jag hade inte rakat dem på en vecka, men håren är så mjuka nu. De känns knappt.

Lutar mig sen mot en stenvägg, fortfarande varm

Varma händer

Gatlyktans sken

Nattfjärilar

Kalla hjärtan

14.07.2018 kl. 10:00

värmen

 

Sensommarvärme i maj. Det är, eller skulle ha varit, vår sjuårsdag. Jag ligger i skuggan i Vörå för att inte få fler pigmentfläckar. Hunden ligger bredvid mig och andas tungt. Jag försöker skriva men allt jag skriver är sant, det går inte att hitta på nu när allt som händer redan är så mycket. För mycket. Så jag ligger kvar i värmen, sluter ögonen och hör på grannen som piskar mattor. En humla sitter på min tå.

Och mitt i sommarvärmen, 26 grader och vindstilla, årets första grillade champinjoner och sparris och grekisk sallad och bellinis i skuggan: en kall sjukhuskorridor. Petar bort allt nagellack från mina nedbitna naglar under besökstimmen. Jag vänjer mig aldrig vid hur dörrarna öppnas automatiskt, hur obekväma besöksstolarna är. Mina lår som klibbar fast mot lädret trots att jag fryser. Hur mjuk luften känns när jag går ut på parkeringen igen. Hur det vänder sig i magen att se alla sladdar och nålar. Jag tittar bort när de mäter blodtryck, beredd på att det när som helst kan bli dags för någon nål att slinka fram och att jag ska vara oförberedd. Jag är hela tiden på min vakt.

Jag berättar inte hur varmt det är där ute. Hur gräset är mjukt under fotsulorna, hur det doftar sommar och löften om äppelblom. Jag säger i stället att jag har mer pollenallergi i år än vanligt. Att jag får eksem i mina arm- och knäveck för att jag svettas så mycket. Att det är nästan outhärdligt varmt i min lägenhet där hemma. 

Men jag säger såklart inte där hemma. Jag säger alltid Helsingfors och ordet känns främmande när jag är här. Som att jag lever ett annat liv någon annanstans i hemlighet och att det bara är tillfälligt. Som att jag inte har vänner eller ett jobb där. Som att jag bara går och väntar på att få åka hem igen. Vad är hemma längre? Det var sex år sen jag flyttade och hade packat ner alla vinglas jag fått i studentpresent och alla kläder och böcker och jag stod vid bilen och såg på mitt hem med en sten i min sko och tänkte att jag kanske kommer hem om någon månad. Om det inte känns rätt. Jag grät varje natt i en vecka. Sen slängde jag bort stenen.

18.05.2018 kl. 15:00

Jag vill berätta allt om ingenting och ännu mer om allt

 

Aprileftermiddag. Jag och Louise ligger vid Nytorget på konstgräset, leker att det är riktigt gräs som hunnit bli grönt men plastbitarna sticks mot benen som riktigt gräs inte gör. Det är för varmt för att ha jacka på så vi lägger oss ner på dom i stället. Låter små klunkar av iskaffe slinka ner i halsen. 

Solen värmer upp mig inifrån i Stockholm. Värmer allt som varit kallt och låst och för varje samtal med henne som nickar mittemot trasslar jag ut trådar. Sliter upp knutar. Minns. Låter mig minnas. Låter mig se på bilderna i mitt arkiv: när vi skrattar, när han pussar mig på kinden, min tandrad och skrattgropar och hans tomma blick. Min kusins bröllop i kostym och klänning. Somrarna i båten. På fester. Vårdagar i Eira. Det gör ont. Det bränner bakom ögonlocken. Jag säger det högt, att jag är ledsen att det inte blev som jag ville, hur jag än försökte. Att det inte är vi längre. Att det kanske aldrig skulle vara vi. Att jag är arg och besviken. Att jag har försökt att vara respektfull och lugn och göra rätt och ändå misslyckats. Att det har berövat mig på att uttrycka sorgen, ilskan, besvikelsen. Att sorgen bott i våra ögon i år. Att den fortfarande gömmer sig där, hur mycket vi än ler när vi ses.

Hur roligt vi än har haft och hur mycket solen än har skinit har sorgen alltid nästlat sig in i ögonvrån och gjort varje stund outhärdlig. Jag säger att det är skönt nu. Att inte behöva se någon annans besvikelse, men hur öronbedövande det är att vara ensam med sorgen som rumskamrat. Som aldrig svarar på mina frågor men som alltid finns där. Stirrar på mig med hård oförlåtande blick. Det går dagar av att jag inte säger något och jag måste testa min röst, bryta tystnaden. Jag är hes. Jag tänker på att ringa. Dela på ensamheten. 

Vi ses på en bar. Vädrar alla besvikelser. Ånger. För en stund känns allt som vanligt. Men allt är annorlunda. Vi var ju aldrig dom som satt på en bar och drack vin och såg varandra i ögonen. Det var ju dom jag brukade snegla på när vi satt tysta och letade efter orden. 

15.05.2018 kl. 14:40

Valborg

 

Jag tänkte dokumentera hela Valborg. Fotografera och minnas. Registrera som bevis på att jag är ung och levande och ute på fest. Att jag träffar människor och knyter band, om än ytliga. Att jag finns. Efter några stories glömde jag såklart bort det. Efter dagsfesten av förvirring och bananbröd och en strid ström av prosecco haltade jag ner för trappan, ut i vårkvällen. Från en fest till en annan.

I trappuppgången, på gatan. Andades in rök och vinfyllda andedräkter, fick en liten kaffekopp påfylld med bubbligt vin innan jag hunnit dricka upp. Stod intryckt i ett kök och kände en hand nudda min, diskret, så att ingen såg. Låste fast blickar. Vägrade titta bort innan han gjorde det. Till slut tittade jag bort ändå. Jag gör det alltid.

 

 

Jag glömde att min tå var bruten. Dansade i kön till toaletten, i mörkret. Såg in i det jag tror vad ögon, böjde mig fram för att höra. Bländades av ljuset från toaletten när dörren öppnades och stängdes igen. Allt är lättare i mörkret, men att hitta jackor och skor medan jag försökte höra vad en vän sa åt mig i en annan telefon är svårt att göra i mörker utan att spilla vin på sin klänning. 

En annan kö nån annanstans. Framåt i snigelfart. Kall vind i håret. Mjuka saker som viskades i mitt öra. Läppar som nuddade vid min hud. Skäggstrån mot kinden. Slet mig bort. Nuddade igen. Och igen. Och så säger han det. Glöm allt. Glöm allt bara. Och så gjorde jag det. 

För en stund i alla fall. 

10.05.2018 kl. 20:00