Sommaren

 photo 2016-07-02 06.59.39 1_zpstgqiivza.jpg

Jag vaknade en morgon och kände hur luften förändrats. Hur den var lättare. Tung, men ändå lättare. Sommaren är alltid så tudelad för mig. Den ger ett falskt intryck av att vara enkel, bekymmerslös och fri. Men det var länge sen jag på riktigt kände så. Kanske var det den där sommaren då jag var lagom ung och vild och gick hem i soluppgången med myggätna ben. Kanske. Men högst troligt har minnet förskönats med tiden. 

Nu är det i alla fall sommar och jag försöker utarbeta någon slags plan eller strategi inför sommaren för att inte stå där när den första nattfrosten kommer och känna mig besviken. 

 photo 2016-07-14 12.11.04 1_zpsc4fm1udx.jpg

Vad jag vill göra är hänga i parker. Picknicka. Dansa. Äta massor av frukt och goda sallader. Vill grilla på vår bakgård. Bada. Läsa. 

Men mest vill jag kunna ta det lugnt och inte ha för höga krav på mig själv. Jag vill att det ska kännas okej att inte göra något alls om det är vad jag har lust med. Vill lyssna på mig själv mer, sommaren är ju till för att man ska njuta, inte stressa. Är rätt så trött på uttryck som "maxa dagen". På sista tiden har jag känt väldigt mycket ångest för sociala medier där det ser ut som att alla lever life och bara doftar på hägg hela dagarna. Jag vet ju egentligen att det inte är så i verkligheten men jag har seriöst funderat på att ha sociala medier-förbud i sommar. En period i alla fall. För jag tänker att jag måste bli bättre på att njuta av livet utan att behöva dela med mig av det på bloggen eller instagram.  Jag ska i alla fall försöka att maxa dagen genom att maxa det jag på riktigt har lust med. Vare sig det är soff- eller strandhäng. 

 photo 2016-08-07 02.04.00 1_zpsuh6gy3rn.jpg

Jag kommer att jobba mycket. Och mest kväll. Därför är min lediga tid ännu viktigare. På mina lediga dagar ska jag göra vad jag har lust med och när jag jobbar kväll ska jag ligga i parker på förmiddagen och äta lunchen utomhus eller ta sovmorgon.

 photo 2016-06-25 04.55.56 1_zpsxrq02rfv.jpg

Två hela veckor ledigt har jag också tjatat mig till. En vecka i juli och en i augusti. Det blir en tur till Österbotten då jag ska plocka jordgubbar ur landet, sova flera nätter på villan, vakna till havsbris och fiskmåsars skrik och krama om familjen lite extra mycket.

 photo 2016-07-10 11.40.10 1_zpsupc2fmmv.jpg

Och så ska jag fortsätta hänga med bland annat dom här också. Springa runt på gatorna i Berghäll och dansa på Siltanen tills fötterna värker. Låter för bra för att vara sant jag vet. Men faktum är att scenariot utspelade sig för prick tre dagar sedan. Ganska likt den där sommaren ändå, då jag var sexton och sprang omkring på Åminne och gick hem, barfota på grusvägen. 

Malin Öhman
Publicerad 13.06.2017 kl. 17:00

2017

Det är ett nytt år! Jag är väldigt förväntansfull inför det här året faktiskt. Jag älskar årskiften och känslan av att börja om på nytt som det för med sig. 

Jag har en del mål för 2017 men jag är ändå försiktig att lägga upp för ambitiösa mål just nu. 2016 har varit ett väldigt tungt år för mig och jag börjar äntligen hitta tillbaka till en någorlunda stabil tillvaro, men jag får fortfarande rejäla bakslag ibland och vissa dagar vill jag ingenting. Men för det mesta mår jag okej och känner mig positiv. Jag är så redo för 2017. 

 photo 2017-01-03 10.19.23 1_zpsaat4pppi.jpg

 

Mina mål:

  • Dricka en grön smoothie varje dag.
  • Ta fler promenader, gärna en varje dag.
  • Gå till sängs tidigare och vakna tidigare. Är SÅ fruktansvärt dålig på det här.
  • Jobba så mycket jag orkar och var noga med att inte ta på mig för mycket.
  • Spara mer pengar och shoppa mindre onödigt.
  • Skriva klart kandin och ta examen! Heja!
  • Söka in till magisterutbildningen.
  • Bli antagen till magisterutbildningen. 
  • Tillbringa mer tid med vännerna.
  • Ha mer kvalitetstid med Oliver (alltså inte bara stirra på en skärm tillsammans).
  • Läsa fler böcker.
  • Läsa klart påbörjade böcker.
  • Skriv mer. Skriv skriv skriv.
  • Blogga oftare, det är ju roligt!
  • Spela mer piano.
  • Skär ner ännu mer på köttkonsumtionen. Äter ju knappt rött kött alls men kyckling borde jag äta mer sällan.
  • Var snäll mot mig själv! OBS viktigaste av allt.
Malin Öhman
Publicerad 06.01.2017 kl. 16:00

Jag är så rädd så glad så lycklig och så arg

19.9

Nu är det höst på allvar och på Rörstrandsgatan myser vi för fullt på kvällarna. Tända ljus, mjuka filtar och stickade sockor framför bra filmer. Vi somnar tätt intill varandra. Jag trycker mina iskalla fötter mot hans vader och han huttrar lite. Jag får myror i armen av den obekväma ställningen men vill ändå inte somna på något annat sätt än med min näsa inborrad i hans nacke. 

Vi går på promenader bland ekollon och röda lönnlöv och klagar på hur kyligt det är. En kan ju inte ens ha bara stickad tröja på sig längre. Vi pratar om vinterkappor och vad vi ska äta i veckan. Sen tystnar vi. Och mitt i promenaden bland meterhöga solrosor och igenvuxna kolonilotter kommer det. Trycket över bröstet. De skakande händerna. Den allt snabbare andningen. Stegen avtar och han ser sådär bekymrat på mig. Drar mig närmare och ger mig en kram. Inga tårar kommer. Bara en stor växande klump i magen. Kyla som sprider sig genom kroppen. Dunkande huvudvärk. Varför gråter jag inte? Borde jag gråta? 

Jag mår så bra ibland och känner mig glad. Några sekunder av att jag glömmer det hemska. Några sekunder utan oro. Sen knyter sig magen. Slår knutar på mig själv. Och jag märker att jag bara sitter och stirrar på skärmen. Orden och linjerna i ett virrvarr. Jag funkar inte längre.

Malin Öhman
Publicerad 23.09.2016 kl. 17:30

Vänner när en är tjugonånting

 photo Namnlost-1_zpspfr0uaj9.jpg

Från en 90-talsfest i juli 

Jenna bloggade om att hitta nya vänner för några dagar sedan. Det här är något jag har tänkt mycket på den senaste tiden. Jag har stött på gamla vänner, fikat med barndomsvänner, fått jobbkompisar och träffat många nya människor som jag sakta men säkert börjat kalla för mina vänner. Jag har många fina männsikor i mitt liv, men jag har inte alltid varit omgiven av vänner. Jag har också varit väldigt ensam.

När jag gick i gymnasiet hade jag ett sammansvetsat kompisgäng. Vi gjorde allt tillsammans. Berättade allt. När jag flyttade bort från Vörå och jag plötsligt var ensam i källarrummet jag hyrde i Esbo hann jag inte riktigt med i utvecklingen. Jag hann inte vänja mig vid att plötsligt vara flera timmar från alla vänner. I en ny, skrämmande stad på en utbildning som inte kändes som något för mig. Jag stannade ändå kvar. Tvingade mig genom det första jobbiga och ångestfyllda året. Åkte hem så ofta som möjligt.

Men det var inte likadant. Jag minns att jag satt och lyssnade på mina vänner prata och jag hade verkligen ingenting att säga. Jag var annorlunda. De var annorlunda. 

Det tog länge innan jag hittade nya vänner. Visst fick jag några vänner på klassen. Men alla hade redan egna vänner. Jag satt mest hemma för mig själv, tills några vänner från Vörå, som jag tidigare inte hängt med så mycket, flyttade till Helsingfors. De blev mitt nya gäng, men vi träffas inte alltid så ofta som jag skulle vilja. 

När Jenna frågade om jag ville vara med i bokklubben blev jag så glad. Det var min chans att få egna vänner. Bokklubben är bra på så många sätt. Jag älskar litteratur så det är såklart kul att läsa böcker och prata om dem, men till stor del är bokklubben också en ursäkt för att hänga. Det är så kul att träffa tjejer med lika värderingar, intressen och åsikter. Det funkar bara. Vi har roligt.

Den sista tiden har jag stött på många i min ålder som har svårt att få vänner. Och jag förstår egentligen inte varför ingen riktigt pratar om det här? Det är ju ett väldigt vanligt problem. Speciellt i tjugoårsåldern. I gymnasiet har man ju en naturlig orsak att träffas varje dag. Men sen går man skilda vägar. Flyttar. Och ”ska” träffa nya vänner på sin nya skola. Men vad händer om det bara inte går? Om man inte klickar? Om man inte kommer in i gänget?

Jag har som tur aldrig varit helt ensam. Jag har haft en pojkvän och några vänner som alltid funnits där. Men att ha en pojkvän är inte samma sak som att ha riktigt bra vänner. Jag tror att man behöver både och. Och det är först nu som jag börjar inse att det faktiskt inte behöver vara så svårt att hitta nya vänner. Det är bara att vara öppen. Gå på kaffedejter. Bjud in lite wildcards till nästa fest. Ansträng dig. För det finns en massa ensamma människor där ute som liksom du inte vill vara ensam längre.

Du måste bara våga.

Malin Öhman
Publicerad 10.09.2016 kl. 13:53

Vi måste prata om alkohol

 photo 2016-02-27 12.16.21 1_zps6dqsisxs.jpg

 

Nu närmar det sig ett år sedan jag gjorde stora livsstilsförändringar. Som ni vet hade jag hemska hudproblem (det har jag fortfarande men det blir bättre varje dag) och efter att ha gått till en homeopat bestämde jag mig för att det var dags att ta min hälsa på allvar. Så jag sade bland annat hejdå till alkohol. 

Jag har inte varit en stordrickare. Jag brukar dricka ett par vinglas då och då. Och bli ordentligt full kanske en gång i månaden. Men dagen efter den minsta lilla klunk alkohol mådde jag dåligt. Huden var irriterad och inte bara det, jag var trött och hängig och degig. De där stunderna av eufori och frihetskänslor var inte värt det längre. 

När jag bestämde mig för att vinka adjö till alkoholen var jag ganska rädd. Det kändes som ett stort steg. Hur skulle jag umgås med vänner som dricker? Vad skulle jag dricka på fester? Skulle jag ens kunna vara med på fester?

Det här är i efterhand hemskt att jag behövde fundera på. Vi lever i ett samhälle där umgänge verkligen kretsar kring alkohol. Att påstå något annat är lögn. Eller så är det naivitet. Men tänk på det. Alkoholen är alltid där. 

I början frångick jag förbudet ibland. Mest för att det var en vana att ha ett glas i handen och då kändes vatten otroligt tråkigt. Läsk har aldrig varit ett alternativ för mig då jag också undviker socker. Så det känns som om det gör precis lika mycket skada som alkoholen. 

 

Vad har jag då lärt mig under min alkoholfria period? 

1. En kan ha sjukt roligt utan alkohol (känns helt absurt att ens behöva skriva en sån sak), förutsatt att ens sällskap är på bra humör och är taggade. 

Är de inte festsugna eller om det är dålig stämning, ja då är det otroligt svårt att själv vara taggad. Men på andra fester känner en sig precis lika glad och upprymd som de som dricker. 

2. En lär känna sig själv bättre.

Jag gillar mig själv bättre när jag inte dricker. Jag är mig själv mer och kan släppa loss precis lika mycket som med alkohol, vilket jag trodde skulle vara omöjligt. 

3. Fulla människor är obehagliga ibland.

Det här trodde jag aldrig att jag skulle säga, för jag förstod verkligen inte det här när jag var tonåring och rände omkring på Åminne. Jag fattade ingenting när någon sa att de tycker att fulla människor var obehagliga eller äckliga - jag tyckte att de överdrev. Lite kanske de gjorde det, men jag måste säga att jag verkligen förstår det nu. Och då menar jag inte när mina vänner är fulla och härjar omkring, det tycker jag ju om. Men jag menar när någon blir för full. När en person kommer in i stadiet "jag minns ingenting från i går". Det är väldigt obehagligt att i nyktert tillstånd umgås med någon som är så full, när en själv är någon helt annanstans. Minns personen alls vad vi pratat om? Säger hen något hen ångrar dagen efter? 

4. Det är otroligt skönt att inte vara bakfull. 

Dagen efter en fest kan en självklart vara trött och lite hängig på grund av sömnbrist, men annars är det sjukt skönt att må bra dagen efter. 

5. Det kan vara jobbigt att gå på krog.

Det gör jag inte så ofta, men nu i och med Göteborgresan märkte jag hur sällan folk ber om alkoholfria alternativ. Göteborg kanske var extremfall också, det kändes som att folk bara drack öl där och de flesta ville inte lägga tid på att blanda en alkoholfri drink åt mig. Då erbjuds vatten eller läsk vilket inte är kul. Skärpning. 

6. Att sitsa nykter var en katastrof.

Testade det två gånger. Båda gångerna slutade med att jag stod där med en drink i handen. Jag gav upp. Hela poängen med en sits är ju att dricka stora mängder alkohol och ... bli full helt enkelt. 

7. Jag är en roligare person när jag är nykter.

Det här har flera sagt åt mig efter att jag slutade dricka. Det känns som en stor komplimang faktiskt. Och jag håller med. När jag drack blev jag ofta slö och trött. Nu är jag mer skärpt och kan ha bättre konversationer än när jag var full. 

När vi var ute på Musta Härkä här i Helsingfors (en förfärligt nasty bar som samtidigt var otroligt underhållande) såg jag allt. På gott och ont. Alla blickar. Alla gester. Sånt som jag annars hade missat. *Känner mig som en hök*.

 

Så sammanfattningsvis. Att sluta dricka alkohol var ett bra beslut. Det kan vara svårt ibland, eller okej, ganska ofta. Speciellt om man är van att ta ett vinglas nu och då. Det ingår ofta i sättet att umgås - när vi har bokklubbsträff skulle jag gärna ta en rödvinsglas att smutta på medan vi diskuterar, men det får jag inte. Kanske kan jag det efter något år när min hud mår bättre. 

Att dricka en god drink är inte alls omöjligt utan alkohol - det blir nästan godare alkoholfritt, så det är egentligen inte något problem. Men det är jobbigt att gå på en bar och beställa alkoholfritt om man har oturen att få en ohjälpsam bartender. 

Jag försöker inte värva medlemmar till min alkoholfria klubb (bestående av en person än så länge) men om det är någon där ute som funderar på att dra ner på sin alkoholkonsumtion eller helt sluta dricka alkohol - det är inte så svårt som det låter. Det är ju inte bra att dricka alkohol. Så att kanske ens ibland festa utan att hålla i ett vinglas är ju bara bra för dig. Kanske är det din grej. Hör av dig i så fall så kan vi ta en alkoholfri mojito-dejt. 

Malin Öhman
Publicerad 09.06.2016 kl. 19:44

Åbo och minnen från en annan tid

 photo Untitled-1_zpsfjynz9fu.jpg

Sandra och jag, 2010-2013

I tisdags gjorde jag och nordisk litteratur-gänget en utflykt till Åbo. Vi skulle på föreläsning om Tove Jansson och muminologi. Jag hade sovit dåligt, som vanligt, så efter att jag ätit gröt i bussen (tycker det är fantastiskt underhållande att se alla arga kommentarer om antiinflammatoriska smoothies och grötbilder så jag fortsätter provocera hehe) sov jag hela vägen till Åbo fast jag egentligen tänkte läsa.

Föreläsningen var intressant, men det kändes kanske lite onödigt att sätta fyra timmar på buss-sittande för en en och en halv timme lång föreläsning. Som tur hade jag planerat in en träff med min gamla vän Sandra efter föreläsningen.

Det var länge sen vi träffades. Ett och ett halvt år sen. Vi var väldigt bra vänner tidigare när vi bodde i Vörå så det var härligt att träffas igen. Vi åt mat och pratade om vad vi har hållit på med sedan sist vi sågs. Det var skrattretande när vi skulle börja berätta om allt, hur gör man det? Hur summerar man ett och ett halvt år? Det var ganska omöjligt men vi skrapade i alla fall på ytan. Och lite under också.

Vi pratade också om sjuka skönhetsideal, om hur svårt det är att växa upp och hur mycket stabilare personer vi (jag) är i dag. Det var riktigt skönt att kunna träffas och skratta lite åt hur mycket dumma saker vi har gjort. Vi har ju känt varandra under en så jobbig tid, högstadiet och gymnasiet, då man försöker lista ut vem man är och vem man vill vara och låt oss säga att det inte alltid har varit lätt.

Sedan tisdagen har en del minnen fladdrat förbi i huvudet. Det här är lite av vad jag minns.

Jag minns när vi drack lonkero i taxin på vägen till Solf, när vi hand i hand gick fram till de där två killarna i rutiga skjortor och frågade om de ville dansa. Hur vi sneglade på varandra medan deras händer vilade på våra höfter.

Jag minns när jag satt i hennes lägenhet och grät en hel dag medan det blev kallare och kallare utanför. Hur hon lagade köttbullar och försökte tvinga ner lite mat i mig. Hur jag inte fick ner en enda bit och hur hon med tunga oroliga steg följde mig till tåget.

Jag minns också hur vi skrattade tills magarna värkte. Hur vi analyserade meddelanden, hur vi sminkade oss tillsammans och ifrågasatte våra klädval femhundratusen gånger på en kväll.

Jag minns när vi drack vaniljsmakande sliskig vodka och dansade på konstiga klubbar i Helsingfors och när vi gick hem till min etta i Tölö i den iskalla vinternatten då alla spårvagnar och bussar slutat att gå. Hur vi sov tätt intill varandra i loftsängen och hur vi skrattade åt våra rufsiga hår och svarta ringar under ögonen när vi vaknade.

Jag minns också alla de gånger vi satt uppe och pratade i något mörkt rum någonstans i Vörå och delade med oss av våra jobbigaste känslor. Om familjen. Om hur vi kände oss otillräckliga. Hur vi lyssnade och pratade och försökte hjälpa.

Jag undrar vad du minns.

Malin Öhman
Publicerad 06.02.2016 kl. 16:05

Malin Öhman 23 Helsingfors

Gillar böcker, att skriva, matlagning, inredning, biobesök, att bokklubba, att spela piano, långa pratstunder och att sörpla på te med pepparmintsmak. 

Jag studerar journalistik och litteratur och jobbar som layoutjournalist. 

I den här bloggen delar jag med mig av färgklickarna i min vardag. 

malinohman1@gmail.com