Bokklubb och polyglotta älskare

 photo P32200881_zpsjif6gidj.jpg

 photo P32200811_zpsyf5isimn.jpg

 photo P3220090_zpst183jk0n.jpg

I onsdags lite efter klockan sex kom Kaneli, Saga och Jenna (Hanna var sjuk tyvärr) in genom dörren, invirade i halsdukar och med rosiga kinder. Det var nämligen dags för bokklubbsträff och den här gången träffades vi hemma hos mig, mest för att alla skulle få en rundtur i lägenheten. Och så är det så mycket mysigare att ha träff hemma hos någon än på t.ex. ett café. Då kan man duka upp med en massa grönsaker och frukt och vin och prata tills klockan blir fem timmar senare. 

Vi pratade om Lina Wolffs De polyglotta älskarna den här gången. Ett inlägg om träffen dyker upp på bokklubbens blogg så småningom, men jag kan ändå säga att det var en bra bok med många ingångspunkter för diskussion. Jag gillade den egentligen inte alls efter första delen, tyckte mest att den var lite konstig och otrovärdig och jag blev irriterad av alla random karaktärer. Men sen, när alla relationer avslöjades älskade jag den. Men det är svårt att älska en bok till hundra procent när man inte tycker om eller identifierar sig men en enda karaktär. 4 poäng gav jag den i alla fall. 

Utöver boken pratade vi om pinsamma saker vi gjort när vi var yngre, lite skvaller (såklart) och så sökte vi fram bilder av oss från högstadie- och gymnasietiden (och början av uni-tiden också. På tvåan har Saga och jag bland annat tillverkat robotar av lådor och MYCKET aluminiumfolie och Saga har stått framför domkyrkan i en robotdräkt. Ehm. Som tur hittade vi inte filmen som det resulterade i under tv-kursen) och jag skrattade tills jag fick ont i magen. Mitt i allt märkte Jenna att klockan var långt över elva och alla fick bråttom till bussar och spårvagnar. En mysig träff var det i alla fall och nästa bok vi läser är Bildhuggarens dotter. 

Malin Öhman
Publicerad 24.03.2017 kl. 19:30

Recension: Stanna

 photo 2017-01-05 03.21.05 1_zpsz6zbo7uq.jpg

 

Den senaste bokklubbsboken var Stanna av Flora Wiström. Så här står det om boken på adlibris: 

Esters Stockholmstillvaro kantas av oändliga jobbpass på antikvariatet och dimmiga lördagsnätter med bästa kompisen. Livet känns som en symaskinsnål som hoppar fram och tillbaka när tråden ska fästas; Ester kommer inte vidare. Men en dag träffar hon Eli med den mörka rösten och händerna som är fläckade av målarfärg. Det blir början på det vackraste men svåraste året i Esters liv. I bloggaren Flora Wiströms sinnliga romandebut är kärleken allomfattande, på gott och ont.
Det är vinter i Stockholm när Ester ser honom för första gången. Han väljer en bok om Frida Kahlo och betalar utan att se Ester i ögonen. Utanför antikvariatet ligger snödrivorna som strandade valar och det är beckmörkt redan klockan tre. Ester vågar inte fråga om hans nummer, trots att bästa kompisen Hanins röst ekar i huvudet: go for it. 
Det är tur att Ester har Hanin som tränger sig före i kön till klubbarna, klottrar "onanera mera" på husväggarna och trycker på skicka när Ester tvekar. 
Stanna handlar om att hålla andra uppe när man själv är nära att gå sönder, om den stora livsavgörande kärleken och om att stå still när alla andra rör på sig. Stanna är också en hyllning till systerskapet. 

 

 photo 2017-01-19 08.09.52 2_zpso71yjkbu.jpg

 

Jag har stora svårigheter att bestämma vad jag tycker om Floras debutroman. Dels för att det är näst intill omöjligt att glömma bort vem författaren är och det faktum att jag som läsare känner till väldigt mycket om hennes liv. Flora har själv skrivit på sin blogg hur viktigt det är att se boken som en självständig helhet, som inte är någon biografisk skildring av hennes liv. Men alltså det fungerar inte riktigt att först helt tydligt basera karaktärerna på personer i hennes liv och sen säga att läsaren måste skilja på bok och verklighet. Jag förstår att en tar avstamp i det en har varit med om när en sätter sig ner för att skriva sin debutroman, inget fel med det. Write what you know osv men jag är faktiskt lite besviken på att de enda karaktärerna som känns trovärdiga är de som helt tydligt är baserade på verkliga personer (fELIix hallå??) och de karaktärer som är mer påhittade är så otroligt otrovärdiga.

Jag tänker främst på Hanin. Jag vet inte om jag har haft väldigt tråkiga vänner i min uppväxt men jag har rört mig i många kompisgäng och har en ganska stor skara vänner i dag och aldrig har jag träffat eller stött på en person som Hanin. Som spottar och röjer runt och är totalt obrydd om allt och bara *lever för dagen*. Inget fel med att vara en sådan person alltså, men beskrivningen av henne och förhållandet till Ester känns väldigt påklistrat och otrovärdigt. Får liksom inget grepp om henne. (Och varför pratar hon engelska hela tiden...) Till exempel när de brottas i gräset och Hanin spottar Ester i ansiktet på skoj. Har aldrig befunnit mig i en sådan situation men tror knappast att jag bara hade torkat bort spottet och fortsatt som om inget hade hänt. Förstår inte riktigt poängen med att spotta någon i ansiktet. Det kanske är det som är problemet, att jag helt enkelt inte känner igen mig i deras kompisrelation. 

Saker Malin stör sig på med Stanna nummer tre: hur finslipad boken var. Jag gillade verkligen att kapitlen var korta och Floras språk är väldigt läsvänligt och handlingsbaserat. Oftast känns det som att läsa ett filmmanus, alla detaljer är fint invävda i handligen och bilderna är vackert arrangerade. MEN det hade varit trevligt med lite mindre slipade kapitel ibland. Varje kapitel börjar och slutar väldigt filmiskt och det märks att Flora har skrivit stora delar av boken under en skrivarutbildning. Den är bra, men den är lite för slipad för min smak. Jag tror att det hade gynnat boken om Flora hade låtit texten sväva ut ibland. 

 

 photo 2017-01-19 08.09.52 3_zpsynoc8w4e.jpg

Nu låter det som att jag ogillar boken och så är det verkligen inte. Jag gillar hur skickligt Flora skapar stämningar och att hon aldrig skriver ut "han var ledsen" utan visar alla känslor genom subtila detaljer, kroppsspråk och repliker.

Jag tycker också väldigt mycket om sjukdomsskildringen. Lottas sjukdom påminner till viss del om min pojkvän Olivers mammas sjukdom som hon drabbades av ett halvår efter att vi träffats. Så mycket i Esters berättelse påminner om hur det var för mig och Oliver när Eva blev sjuk och jag kan verkligen känna igen mig i otillräcklighetskänslorna som Ester känner, likaså hur sjukdomen tär på Ester och Eli och driver dem längre ifrån varandra, samtidigt som de binds samman av händelsen. 

Århundradets bokklubb gav boken 3,5 av 5 i betyg. Bra betyg alltså!

Malin Öhman
Publicerad 03.02.2017 kl. 14:26

Århundradets bokklubb

 photo P1250173_zpspt8oa1st.jpg

 photo P1250176_zpsescdgfbt.jpg

 photo P1250166_zpspgidj00g.jpg

Det är spännande saker på gång nu. Förra veckan träffades Århundradets bokklubb i Mesotoko iklädda svarta polotröjor och läppstift. Vi skulle ta bilder att använda för bokklubben och det perfekta stället att ta dem var definitivt Hanna och Kanelis kök där solen sken in i perfekt vinkel mitt i dagen. Agnes kröp omkring på golvet medan vi poserade och sen hoppade hon mellan famnarna. Alla bokklubbar borde ha en bokklubbsbebis. 

Malin Öhman
Publicerad 29.01.2017 kl. 21:58

När vi bokklubbade en decemberkväll

 photo 2016-12-09 02.26.25 1_zpsm2omdsvb.jpg

 photo OI000046_zpsdmm8d4cu.jpg

Världens bästa bokklubb träffades på Bar Favela i torsdags. Alltså lyckan när en får krama om de här tjejerna och prata om litteratur i flera timmar <3

 

 photo OI000043_zpsvb18p3pt.jpg

 photo OI000050_zps1kyqcf8g.jpg

 photo OI000075_zpszs2c3dqk.jpg

 photo OI000058_zps4ydwfsma.jpg

 photo OI0000591_zps0b6jdq9z.jpg

 photo OI000041_zpsxguw4wtn.jpg

Vi hade den bästa diskussionen hittills. Vi hade läst Flickorna av Emma Cline och den var så underbart bra. Jag hade tänkt skriva en recension om den men Kanelis inlägg om boken var så fulländat att det bara skulle vara överflödigt. Jag älskade språket, detaljrikedomen och skildringen av hur det är att vara 14-årig flicka. Så träffande beskrivet och en så väl avvägd berättelse. Den fick 4,75 i betyg av oss, alltså högst hittills. Läs den! Nu!

 

 photo 2016-12-09 02.26.45 1_zpsosex2ulh.jpg

 photo OI000040_zpsqvgg8med.jpg

Vi tyckte att likheten mellan tjejen på omslaget och Kaneli var slående. Ännu bättre jämförelsebild här.

 

 photo OI000063_zpsfbee0mtj.jpg

Vi pratade i många långa timmar om knäppa kommentarer vi fått av killar, medelålders män och deras läsvanor och sen namngav vi äntligen vår fantastiska lilla klubb innan vi drog på oss våra varma jackor och kramades hejdå för den här gången. 

Malin Öhman
Publicerad 10.12.2016 kl. 17:49

Bokklubben

 photo 2016-02-04 10.03.14 1_zpslxjcsuzp.jpg

 

I torsdags kom bokklubben hem till mig. Jag hade köpt nachos och vin och Jenna hade en fantastisk chokladtårta med sig (som vi typ åt hälften av och resten lämnade hon här. Åt upp hela tårtan på egen hand. Oliver åt kanske en bit...)

Vi hade läst Beckomberga av Sara Stridsberg. Jag ska berätta mer om den i ett annat inlägg.

Den här gången var vi fler än vanligt i bokklubben. Saga hade nämligen kommit hem från Amsterdam och Lina var med för första gången. Jag vet inte om det var boken som gjorde det eller att vi var fler än vanligt, men diskussionen var definitivt mer livlig än den brukar. Vi hade massor att säga om boken och våra läsupplevelser.

 

 photo 2016-02-04 10.03.09 1_zpssbcnhxnm.jpg

 

Ganska snabbt övergick bokdiskussionen i annat. Det är en ganska perfekt grupp egentligen - majoriteten har jag inte känt sedan tidigare så vi har massor av oavverkade samtalsämnen.

 

 photo 2016-02-04 10.03.11 1_zpsh3dnmtz7.jpg

 

Att gå med i bokklubben har varit ett av de bästa beslut jag gjort på länge. Det är ofta stressigt att hinna läsa böckerna. Jag försöker pressa in lässtunder på spårvagnen, mellan föreläsningar, hemma i soffan, i sängen med tunga ögonlock och medan jag äter frukost.

Jag gillar aldrig att börja på en ny bok. Det känns som en ny bekant som jag inte riktigt vet om jag gillar ännu, som jag har min första träff med. Träffen är full av pinsamma tystnader och tvekande försök till djupa konversationer.

Men sen händer det något. Jag dras in i boken, in i handlingen. Jag omsluts av karaktärerna och bekantskapen blir en vän. En vän som är med mig hela dagarna under en intensiv tid. Sen träffas vi alla i bokklubben och pratar om den här nya gemensamma vännen. Vissa tycker mer om vännen än andra. Några stör sig på den och klagar på att den upprepar sig hela tiden. Efter bokklubbsträffen är det alltid lika svårt att förstå: nu ska vi skiljas från vännen och den relation vi byggde upp. Som Kaneli sa: Det kommer nog att kännas lite tomt utan den.

Trösten är att vi genast går över till en ny bok. Den här gången läser vi Män kan inte våldtas.

Malin Öhman
Publicerad 08.02.2016 kl. 15:21

Malin Öhman 23 Helsingfors

Gillar böcker, att skriva, matlagning, inredning, biobesök, att bokklubba, att spela piano, långa pratstunder och att sörpla på te med pepparmintsmak. 

Jag studerar journalistik och litteratur och jobbar som layoutjournalist. 

I den här bloggen delar jag med mig av färgklickarna i min vardag. 

malinohman1@gmail.com