Om inte annat så är det ett intressant skede av livet

Det känns som att dagarna släpar benen efter sig. Som om de aldrig vill gå och lägga sig. Jag blir rastlös redan klockan fem på eftermiddagen och längtar efter att få gå och lägga mig under täcket. Märker att min hjärna inte riktigt fungerar som den brukar. Det är svårare att skriva. Svårare att lyssna. Hjärnan är så upptagen med alla tankar att den blir seg och den är inte riktigt med, inte ens när jag yogar, vilket brukar vara den tiden då jag är totalt fokuserad på nuet. Nu är jag disträ till och med när jag står i Vrksasana. 

Alla frågar mig hur det är mellan oss nu, hur det är att bo tillsammans när vi ju har bestämt att vi ska ta en paus ifrån varandra. Och helt ärligt är det inte så jobbigt faktiskt. Inte medvetet jobbigt i alla fall. Jag känner mig relativt lugn för tillfället och vardagen flyter på precis som vanligt. Och jag känner hur vi båda har lutat oss tillbaka, slutat tvinga fram känslor för att bekräfta den andra. Men det är samtidigt som att en tredje person har flyttat in hos oss. Som går omkring och petar på oss lite nu som då, trycker på ömma punkter och som inte låter oss glömma allt det jobbiga vi står inför. Som hela tiden påminner om att det här kommer att få ett slut. Den här vardagen kommer försvinna. Som när jag spelade piano och sjöng, som vilken dag som helst, och Oliver såg så där ledsamt på mig och sa jag kommer sakna det där. 

Det är hela tiden där. Avslutet. Och ändå vet jag att det är början på något helt nytt som kommer bli så bra. Men fan vad ont det gör. 

När jag går på lägenhetsvisningar i Hertonäs i solsken och nybyggt hus som fortfarande doftar spånskivor och målarfärg är det helt omöjligt att föreställa en vardag där. I den där lilla lägenheten. 

Men i väntan på förändring fyller jag livet med roliga saker. Med jobb, med bokklubb, med att skriva, med luncher och promenader i februarisol som gör att jag måste ta av mig halsduken, med att boka en weekend i Stockholm med Louise och med att åka till Österbotten en långhelg och trängas med barn i tågvagnar.

Och! Den 6 mars ska min bokklubb ha releasefest för Möte med Märta Tikkanen hos Schildts & Söderströms! Jag blev klar med klippningen i början av februari och nu är det alltså dags för förhandsvisning. Här hittar ni evenemanget. Kom och skåla och säg hej vetja! 

Malin Öhman
22.02.2018 kl. 14:38

Århundradets eftermiddag

I onsdags var det en stor dag för vår lilla bokklubb. Det var nämligen äntligen dags för oss att åka hem till Märta Tikkanen. Vi har varit (o)rimligt peppade sedan vi fick förfrågan av Schildts & Söderströms och slutresultatet kommer ni att få se i januari! Vår bokklubb är ju uppkallad efter hennes mästerverk Århundradets kärlekssaga så ni förstår ju att det var en stor ära att sitta i Märtas vardagsrum och dricka te och prata om litteratur och feminism i flera timmar. 

Jag och Hanna pratade dock inte så mycket, vi skötte filmandet och det finns så mycket härligt material att gå igenom och klippa i. Ser verkligen fram emot att visa alla slutresultatet. 

Malin Öhman
11.11.2017 kl. 13:59

Bokklubb och polyglotta älskare

 photo P32200881_zpsjif6gidj.jpg

 photo P32200811_zpsyf5isimn.jpg

 photo P3220090_zpst183jk0n.jpg

I onsdags lite efter klockan sex kom Kaneli, Saga och Jenna (Hanna var sjuk tyvärr) in genom dörren, invirade i halsdukar och med rosiga kinder. Det var nämligen dags för bokklubbsträff och den här gången träffades vi hemma hos mig, mest för att alla skulle få en rundtur i lägenheten. Och så är det så mycket mysigare att ha träff hemma hos någon än på t.ex. ett café. Då kan man duka upp med en massa grönsaker och frukt och vin och prata tills klockan blir fem timmar senare. 

Vi pratade om Lina Wolffs De polyglotta älskarna den här gången. Ett inlägg om träffen dyker upp på bokklubbens blogg så småningom, men jag kan ändå säga att det var en bra bok med många ingångspunkter för diskussion. Jag gillade den egentligen inte alls efter första delen, tyckte mest att den var lite konstig och otrovärdig och jag blev irriterad av alla random karaktärer. Men sen, när alla relationer avslöjades älskade jag den. Men det är svårt att älska en bok till hundra procent när man inte tycker om eller identifierar sig men en enda karaktär. 4 poäng gav jag den i alla fall. 

Utöver boken pratade vi om pinsamma saker vi gjort när vi var yngre, lite skvaller (såklart) och så sökte vi fram bilder av oss från högstadie- och gymnasietiden (och början av uni-tiden också. På tvåan har Saga och jag bland annat tillverkat robotar av lådor och MYCKET aluminiumfolie och Saga har stått framför domkyrkan i en robotdräkt. Ehm. Som tur hittade vi inte filmen som det resulterade i under tv-kursen) och jag skrattade tills jag fick ont i magen. Mitt i allt märkte Jenna att klockan var långt över elva och alla fick bråttom till bussar och spårvagnar. En mysig träff var det i alla fall och nästa bok vi läser är Bildhuggarens dotter. 

Malin Öhman
24.03.2017 kl. 19:30

Recension: Stanna

 photo 2017-01-05 03.21.05 1_zpsz6zbo7uq.jpg

 

Den senaste bokklubbsboken var Stanna av Flora Wiström. Så här står det om boken på adlibris: 

Esters Stockholmstillvaro kantas av oändliga jobbpass på antikvariatet och dimmiga lördagsnätter med bästa kompisen. Livet känns som en symaskinsnål som hoppar fram och tillbaka när tråden ska fästas; Ester kommer inte vidare. Men en dag träffar hon Eli med den mörka rösten och händerna som är fläckade av målarfärg. Det blir början på det vackraste men svåraste året i Esters liv. I bloggaren Flora Wiströms sinnliga romandebut är kärleken allomfattande, på gott och ont.
Det är vinter i Stockholm när Ester ser honom för första gången. Han väljer en bok om Frida Kahlo och betalar utan att se Ester i ögonen. Utanför antikvariatet ligger snödrivorna som strandade valar och det är beckmörkt redan klockan tre. Ester vågar inte fråga om hans nummer, trots att bästa kompisen Hanins röst ekar i huvudet: go for it. 
Det är tur att Ester har Hanin som tränger sig före i kön till klubbarna, klottrar "onanera mera" på husväggarna och trycker på skicka när Ester tvekar. 
Stanna handlar om att hålla andra uppe när man själv är nära att gå sönder, om den stora livsavgörande kärleken och om att stå still när alla andra rör på sig. Stanna är också en hyllning till systerskapet. 

 

Jag har stora svårigheter att bestämma vad jag tycker om Floras debutroman. Dels för att det är näst intill omöjligt att glömma bort vem författaren är och det faktum att jag som läsare känner till väldigt mycket om hennes liv. Flora har själv skrivit på sin blogg hur viktigt det är att se boken som en självständig helhet, som inte är någon biografisk skildring av hennes liv. Men alltså det fungerar inte riktigt att först helt tydligt basera karaktärerna på personer i hennes liv och sen säga att läsaren måste skilja på bok och verklighet. Jag förstår att en tar avstamp i det en har varit med om när en sätter sig ner för att skriva sin debutroman, inget fel med det. Write what you know osv men jag är faktiskt lite besviken på att de enda karaktärerna som känns trovärdiga är de som helt tydligt är baserade på verkliga personer (fELIix hallå??) och de karaktärer som är mer påhittade är så otroligt otrovärdiga.

Jag tänker främst på Hanin. Jag vet inte om jag har haft väldigt tråkiga vänner i min uppväxt men jag har rört mig i många kompisgäng och har en ganska stor skara vänner i dag och aldrig har jag träffat eller stött på en person som Hanin. Som spottar och röjer runt och är totalt obrydd om allt och bara *lever för dagen*. Inget fel med att vara en sådan person alltså, men beskrivningen av henne och förhållandet till Ester känns väldigt påklistrat och otrovärdigt. Får liksom inget grepp om henne. (Och varför pratar hon engelska hela tiden...) Till exempel när de brottas i gräset och Hanin spottar Ester i ansiktet på skoj. Har aldrig befunnit mig i en sådan situation men tror knappast att jag bara hade torkat bort spottet och fortsatt som om inget hade hänt. Förstår inte riktigt poängen med att spotta någon i ansiktet. Det kanske är det som är problemet, att jag helt enkelt inte känner igen mig i deras kompisrelation. 

Saker Malin stör sig på med Stanna nummer tre: hur finslipad boken var. Jag gillade verkligen att kapitlen var korta och Floras språk är väldigt läsvänligt och handlingsbaserat. Oftast känns det som att läsa ett filmmanus, alla detaljer är fint invävda i handligen och bilderna är vackert arrangerade. MEN det hade varit trevligt med lite mindre slipade kapitel ibland. Varje kapitel börjar och slutar väldigt filmiskt och det märks att Flora har skrivit stora delar av boken under en skrivarutbildning. Den är bra, men den är lite för slipad för min smak. Jag tror att det hade gynnat boken om Flora hade låtit texten sväva ut ibland. 

 

Nu låter det som att jag ogillar boken och så är det verkligen inte. Jag gillar hur skickligt Flora skapar stämningar och att hon aldrig skriver ut "han var ledsen" utan visar alla känslor genom subtila detaljer, kroppsspråk och repliker.

Jag tycker också väldigt mycket om sjukdomsskildringen. Lottas sjukdom påminner till viss del om min pojkvän Olivers mammas sjukdom som hon drabbades av ett halvår efter att vi träffats. Så mycket i Esters berättelse påminner om hur det var för mig och Oliver när Eva blev sjuk och jag kan verkligen känna igen mig i otillräcklighetskänslorna som Ester känner, likaså hur sjukdomen tär på Ester och Eli och driver dem längre ifrån varandra, samtidigt som de binds samman av händelsen. 

Århundradets bokklubb gav boken 3,5 av 5 i betyg. Bra betyg alltså!

Malin Öhman
03.02.2017 kl. 14:26

Århundradets bokklubb

 photo P1250173_zpspt8oa1st.jpg

 photo P1250176_zpsescdgfbt.jpg

 photo P1250166_zpspgidj00g.jpg

Det är spännande saker på gång nu. Förra veckan träffades Århundradets bokklubb i Mesotoko iklädda svarta polotröjor och läppstift. Vi skulle ta bilder att använda för bokklubben och det perfekta stället att ta dem var definitivt Hanna och Kanelis kök där solen sken in i perfekt vinkel mitt i dagen. Agnes kröp omkring på golvet medan vi poserade och sen hoppade hon mellan famnarna. Alla bokklubbar borde ha en bokklubbsbebis. 

Malin Öhman
29.01.2017 kl. 21:58

kontakt: malinohman1@gmail.com