Helsingforsmöhippa, Österbottenbröllop

 

Augusti och jag går på mitt livs första möhippa. Det är fortfarande stekande hett ute, getingar jagar oss när vi äter sockervadd som vi själva gjort och när vi köar till olika bergochdalbanor. Jag vinner en apa i en skyttetävling, vi döper henne till Doris. När jag siktar hör jag Peters röst i huvudet, den säger åt mig att andas in och på utandningen långsamt krama avtryckaren. Jag missar inte en enda gång. Minnen från somrar på villans veranda, stickiga plankor under fötterna. Ett svagt minne av att jag också skjutit tillsammans med pappa någon gång, då betydligt yngre, och alldeles lena plankor under fotsulorna. Vita väggar som jag i smyg förde fingrarna över. De kändes som punktskrift under fingertopparna.

 

 

Sen: september och Jennas bröllop i Österbotten. Det är kallt ute när jag sitter på Åminnes trappa sent på kvällen. Som jag gjort många gånger förut, med kalla händer och utkletat smink. Nu på samma plats med helt andra människor. Vänner från ett annat liv. Jag berättar för dem hur jag minns alla kvällar här - på parkeringen, i ett båthus, i en skog. Hur jag fick min första och andra och tredje och kanske sjätte kyss på den där parkeringen. I paviljongen. Vid den där stolpen! Minns att det var någon med ett namn som började på R med snälla ögon som bjöd mig på starksprit och jag tänkte inte ens efter innan jag tackade ja och försökte att inte hosta när det brände i halsen.

Nu ser dom åt mitt håll när någon håller tal på bred Malaxdialekt, Ville viskar "vad betyder shennar?" och Lars nya favoritord är hjölpsam med ett riktigt blött L i mitten. 

 

 

Jag är lite nervös inför bröllopet. Varför vet jag inte men nerverna lugnar sig när jag sitter ner. Jenna har placerat mig bredvid Ina. Vi har aldrig träffats förr men klickar på några sekunder. Tänker på hur ofta det händer nuförtiden - att jag får kontakt med människor. Hur det aldrig, eller väldigt sällan, hände förut. Hur jag fick kämpa med det. Att tvinga ut mig ur något inbillat skal. Önskar att den där öppenheten skulle följa med mig i alla situationer, också när jag lär känna killar. Då är skalet alltid där, oftast ofrivilligt, per automatik. Dom säger att jag är hemlighetsfull, mystisk, och jag tänker att dom inte alls vet vem jag är. Men jag låter väl dom inte veta.

 

 

Jag gråter flera gånger under kvällen, speciellt under talen, men bara ett par tårar. Tänker på livet. Hur Jenna på vår första bokklubbsträff berättade att hon var gravid. Hur lilla Agnes nu gick med dom i altargången. Tänker på kärlek, på familj. På någon tid som inte finns längre och som jag inte egentligen längtar tillbaka till men ändå tänker jag på en framtid som också försvunnit. Det skär i hjärtat gång på gång. Jag tänker på hur ont kärlek kan göra. Hur brutal den är och hur hemskt den kan slita sönder en. 

Men ett par meter bort sitter dom, två som väljer varandra. Och jag tänker på hur fint det är, när osäkerheten försvinner. När man vet. 

Och förresten: det där man brukar säga, att man inte kan sakna något man aldrig haft. Det är bullshit.

Malin Öhman
11.09.2018 kl. 16:30

Förlåta

 

Jag vet inte riktigt var jag ska börja längre, i vilken ände jag ska dra för att lösa upp knuten. Jag ligger och stirrar på skärmen, på en tom sida, och klickar snabbt bort den. Ser på något hjärndött program i stället. Jag känner för mycket nu och allt jag känner kan jag inte skriva. Det var lättare att skriva när det bara handlade om slentrianmässiga dejter och mer eller mindre tillfälliga personer som gjorde mig glad och ledsen och förvirrad men som inte lämnade särskilt djupa spår efter sig. Det som gör ont nu gör för ont. Och hur skriver jag den smärtan? Den går inte att skriva sig ifrån. 

Jag är rädd att missförstås och märker att vissa gör det. "Men längtar du tillbaka? Vill du ha honom tillbaka?" Det gör jag inte. Det vill jag inte. Det här handlar om något annat. Ändå söker sig mina tankar tillbaka, gräver i minnen, slänger upp dem, jordiga och ruttnande på köksbordet och jag vet inte vad jag ska göra av dem. Slänger tillbaka dem i marken igen men nästa dag finns de kvar. Jag försöker allt för att få dom att försvinna - skriva, prata, gråta, skrika, promenera, drömma. Inget fungerar. 

Så jag textar honom. Säger att jag måste prata. 

Han sitter vid mitt köksbord. Han rullar ihop pappersbitarna mjuka av tårar till små bollar som ligger uppradade på bordet. Det känns för bekant. Som att vi har gjort det här en miljon gånger. Det är skönt att se honom gråta. Att det inte bara är mitt ansikte som färgas rött, att inte bara mina snyftningar ekar i rummet. Det är skönt att se att det gör ont någonstans i honom också. Varje gång han ser mig nu gråter jag. Jag försöker intyga honom om att jag faktiskt gör annat än gråter. Att jag inte är så ledsen som det ser ut. Men det kanske är en lögn. Jag är kanske precis så ledsen som jag ser ut. Han säger att han vet. Men jag tror inte att han gör det. 

När han går väntar jag tills jag hör hissdörren stängas. Jag sjunker ihop på golvet. Andas snabbt men gråten är slut. Huvudet värker och magen känns tom. När åt jag senast? När sov jag senast utan att vakna med ett ryck och för en minut inte känna någon ångest, för att sen komma ihåg. Just det. Jag är ju inte glad. Jag sörjer ju. Jag är ju arg. 

Jag sa åt honom att jag är arg. Han sa nästan allt jag ville höra. Jag hade förväntat mig något förlösande, att något skulle lätta när jag hörde honom prata. Men det kändes ingenting. Jag var inte ens arg när han satt där och såg på mig med kylig blick och kisade när solen träffade hans ansikte. Jag tänkte att han såg annorlunda ut. Att jag inte mindes hur hans hand kändes i min. Jag är inte arg när han går. Jag är besviken. För nu vet jag att inget han säger kan förändra det här.

Jag täcker in lägenheten i plast. Flyttar bort bordet från fönstret. Täcker in alla kläder, bokhyllan, pianot. När jag kommer tillbaka  hit kommer jag ha nya fönster. Då kommer trädkronorna utanför ha en annan nyans. Kanske kommer allt vara annorlunda. Kanske hösten för med sig något annat. Jag är nästan hoppfull när jag stänger dörren bakom mig. 

På tåget till Österbotten stirrar jag ut. Jag somnar till en stund med pannan mot den kalla fönsterrutan. Jag vaknar med en ny människa i bänken bredvid mig. Han luktar rakvatten och sitter bredbent, äter nötter. Jag ber honom att inte äta nötterna, säger att jag är allergisk. Han trycker snabbt ner dom i sin väska och ber om ursäkt. Säger att han ska gå av i Tammerfors så jag behöver bara stå ut med honom en halvtimme till. Jag försöker le tillbaka. Men det känns onaturligt.

Jag tänker på den där podden jag lyssnade på, Allvarligt talat, som Sandra Beijer tipsade om: Om du verkligen älskade dig själv, vad skulle du göra då?

Jag vet svaret. 

Förlåta. 

Men jag är inte klar ännu. 

Malin Öhman
28.08.2018 kl. 13:25

Kräftskivan

 

Det blev augusti trots allt. Trots att tiden stod stilla och dagarna kändes evighetslånga under värmeböljan och jag försökte minnas hur det känns att frysa. Hur befriande det kan vara att komma in i värmen när det är iskallt ute. När det ångar ur munnen. Bara ett suddigt minne nu.

Jag satt i baksätet, bänken varm mot låren. Vevade ner fönsterrutan och lyssnade på Hanna och Vilma prata om litteratur i framsätet. Deltog i konversationen tyst för mig själv och märkte knappt att mina ögonlock blev tunga. Vaknade igen med åkrar som rusade fram utanför.

 

 

Det var kräftskiva i Bromarv. Min första kräftskiva. Jag hade sett mat och dans och nattbad framför mig. Allt det hände. Jag dansade, sjöng, gömde mig i kylrummet och turades om att fläkta med en solfjäder i varandras ansikten. Men när det blev dags för nattbad var jag någon annanstans. Jag satt på marken och lutade händerna mot grus, borstade bort stenarna emellanåt när jag skulle sträcka mig efter vinglaset eller lägga min hand mot varma armar. Jag såg alla gå iväg ner för backen med handdukar, i armkrok, och jag tänkte att jag borde stiga upp, följa med. Men något höll mig ändå kvar. Och det kändes skönt att inte vara med, att inte finnas för en stund. I mörkret var allt klart trots att jag bara såg konturer av ett ansikte framför mig. 

 

 

En efter en gick alla och sov. Kindpussades gonatt. Jag dröjde mig kvar på trappan när det redan blivit morgon igen. Väntade på något, jag vet inte vad. Till slut kramade jag de sista som var kvar och gick in i den stora salen där alla låg och sov i olika hörn med armar runt varandra, öppna munnar och tunga andetag. Det lät som en kör av snarkningar, någon pratade i sömnen. Jag kröp ner bredvid Vilma och somnade med näsan i hennes hår. 

Malin Öhman
18.08.2018 kl. 12:00

Sommar bara lite till

 

Nu är det snart en månad sedan jag åkte till Österbotten. Veckor sedan jag skrev på riktigt. Jag har gått igenom bilder, laddat upp dem, påbörjat inlägg. Men orden har inte kommit. Något hände med mig i Österbotten när jag gick på vägar jag inte brukar gå ensam på, när jag gick förbi huset vi bodde i vår sista sommar i Vasa, när jag åkte ensam hem till pappa. Nu kan jag inte vända tillbaka. Jag söker upp det jag skrev när jag satt på tåget på vägen tillbaka till Helsingfors och grät så högt att folk vände sig om och såg medlidande på mig. 

Jag hade rätt. Jag blev rastlös, precis lika rastlös här som i Helsingfors. Jag är orolig. Det rycker i mig. Jag vill att något ska hända, hela tiden. Jag lyssnar på Lisa Ekdahl på repeat när jag ligger på bryggan för enbart ljudet av vågorna är öronbedövande. 

"Dom band som binder mig här ska jag långsamt lösa upp. Då jag vet att jag gjorde allt jag kan ger jag mig rätten att ge upp."

Ge upp då.

Jag väger för- och nackdelar hela dagen. När jag doppar fötterna i sjön: "tänk om jag bara stannar här" men när jag tänker på att sitta ensam på bryggan i fyra dagar bildas en stor klump i magen. Nej nej nej skriker den. Jag vill vara modig. Stanna. Finnas i ångesten, i rastlösheten, ensamheten. Men i det här skedet känns det minst lika modigt att åka tillbaka. För var inte Österbotten också lika mycket en flykt? Från vadå? Mig själv?

Jag åker tillbaka. Säger vi ses igen snart, försöker att inte möta deras blickar när de lyfter in mina väskor i tågvagnen.

Tänker att nästa sommar ska jag kunna lyssna på vågorna utan bakgrundsmusik.

Tillbaka i Helsingfors och en lägenhet där temperaturen ligger stadigt runt 36. Jag är ledig från jobbet men tackar ja till inhopp, annars ligger jag bara på golvet och stirrar upp i taket, stirrar på telefonen och ansikten som stirrar tillbaka på mig. Väntar på att timmarna ska gå. Fläkten surrar konstant men blåser bara runt den varma luften i rummet. Jag hatar fläkten.

Det är dagen efter jag är tillbaka i Helsingfors som jag åker till Rödbergen för att hämta den. Går snabbt in, snabbt ut men det gör ändå ont. Lämnar nycklarna. Dom är inte mina längre. Snart någon annans. Jag går snabba steg hem till Kaneli och Ville. Kanske sommarens hetaste dag - när vi kramas klibbar vi fast i varandra. Vi startar fläkten medan jag öser ur mig ord, om dom är särskilt sammanhängande vet jag inte. Jag säger allt med ett leende men jag vet att hon vet att det inte är på riktigt. Tänker att det är skönt att det är så med henne nu. Att hon ibland kan se på mig på någon fest och fråga "hur är det?" och att hon redan vet svaret. Att hon ibland bara lägger en arm runt mig och lovar att allt kommer lösa sig.

Senare samma kväll går vi på fest i Kottby. Jag är nervös och inte särskilt glad, Kaneli säger åt mig att slappna av när vi sitter i bussen och jag inte kan bestämma mig för om jag ska ha på mina solglasögon eller inte. Håret bakom öronen eller inte.

Ordet höst smyger sig in i allas munnar, men inte i min. Om det händer är det med avsmak jag säger det. Folk frågar inte vad jag har för planer för sommaren utan "hur har din sommar varit?". Jag stannar upp för en stund, undrar vart den har försvunnit, är den slut, redan? Vad kommer efter sömnlösa nätter med dans och skavsår och brutna tår och bultande hjärtan och nattbad och händer och läppar som nuddar vid varandra och evighetslånga pratstunder och promenader bort från fester?

Vad händer med mig då? När distraktionerna tar slut? 

När Hanna och jag står i Hagnäs och ska säga hejdå håller hon mina axlar i sina händer och säger åt mig att gå hem, att vara själv, att jag måste våga vara själv. Jag nickar men tänker att jag inte är redo för verkligheten. Jag kan inte gå hem till mina vita väggar. Inte ännu.

02.53 Jag sitter vid Tokoistranden, kom hit?

Och jag vet att inte heller det här håller mig borta från smärtan. Det går inte att fly. Den är där - i alla fester, i alla danssteg, i alla händer som håller mina, i alla andetag. 

Men det är inte höst ännu. Än måste det vara sommar, några nätter till.

Malin Öhman
16.08.2018 kl. 09:30

Glitter

 

Jag vaknar för sent. Termometern utanför fönstret visar 43 grader. Huvudet en tegelsten. Glitter på min hals. Glitter som flyttats från person till person genom kramar och kindpussar och kyssar. Kinder mot kinder.

Mina vänner är lediga. Flödet fylls av semesterbilder. Solnedgångar. Iskaffe på stränder. Vattenmeloner och stråhattar. Jag sitter mest på redaktionen. En ledig dag på tolv dagar. Men det är nästan en befrielse att gå in på redaktionen, luftkonditioneringen går på högvarv och stänger ute hettan och kaoset på gatorna. Jag häller i mig citronvatten men slutar ändå inte skaka i armarna. Jag möter upp Alexandra på stranden en förmiddag. Placerar mig i skuggan och berättar om mitt liv nu. 

Det är så sjukt hur annorlunda ditt liv är nu. Du är på ett helt annat ställe säger hon efter min monolog.

Förra veckan var jag full tre kvällar i rad och svor dyrt och heligt att inte dricka mer på åtminstone tre veckor när jag vaknade den tredje morgonen. Jag jobbar och drar benen efter mig när jag går hem på kvällen. Det är fortfarande tjock kladdig hetta utomhus och jag lägger mig raklång på sängen och vill somna men kan inte. Jag berättar för Alexandra hur jag fyller tiden med allt möjligt annat än att vara hemma. Hon frågar varför. Och jag har väl inget svar egentligen. 

Är det jobbigt att vara själv?

Och det kanske det är. Ändå är det min egna tid jag längtar efter mest. Egentid utan rastlöshet.

Jag ska åka till Österbotten till helgen. Hon säger att hon också ska åka dit snart. Vi talar om platsen där vi vuxit upp, där vi sprungit genom skogen hem till varandra, där vi krupit under stängsel, där vi suttit i timmar och spelat gitarr och skrivit melodramatiska låtar om saker vi aldrig upplevt, där vi varit osams, där vi klätt oss i fjäderörhängen och stormönstrade klänningar och där vi cyklat barfota och kvällsbadat och där vi druckit sötsliskiga drycker med neonfärgade sugrör. Vi gör det omedvetet och jag märker det knappt - vi kallar det något annat än hem nu.

Det rinner svett från mig. Från knävecken, armarna, halsen, ansiktet. Jag har fått ett eksem på halsen som jag försöker att inte röra men det är svårt när jag smälter bort längst bak i bussen på väg in till stan igen. Jag ska jobba, ännu en kväll. Blir yr och får solsting och lägger mig ner en stund när jag kommer in på redaktionen. Jag tänker på vad hon sa.

Det här är säkert bara en fas. Du testar var dina gränser går.

Jag går på ännu en after work. Sitter på Observatorieberget och Jennifer ger mig en liten flaska jäger som på något sätt blivit min drink. Det bränner på läpparna när jag tar en klunk. Nästa dag ska jag ta avsked av dem, gå runt i rummen och dela ut kramar. När jag är tillbaka på jobbet i augusti är de inte där längre, deras sommarjobb är slut och jag börjar räkna dagarna till hösten. Varje dag en dag närmare mörkret.

I tåget på väg till Österbotten skriver jag. Det regnar för första gången på veckor och jag har väskan full av tunna klänningar och sandaler. Jag slumrar till mellan orden. 

Det känns bra att lämna stan. Jag vill bort därifrån. Bort från parker bort från ångande asfalt bort från vinglas och hög musik och nya människor och tobaksrök och överfulla terrasser. Jag vill stirra ut på hav och iaktta min familj röra sig i huset, höra deras steg på golvet och klirr i kaffekoppar medan jag ligger kvar i sängen en stund till.

Men bara för en vecka. Sen längtar jag antagligen tillbaka och vaknar med någons glitter över kroppen igen.

Malin Öhman
22.07.2018 kl. 12:00

kontakt: malinohman1@gmail.com