Blundar tills jag skymtar lyckan och så vidare

Efter en ganska deppig start på året har jag äntligen ryckt upp mig ur svackan. Och den här helgen har varit helt fulländad. Har bara gosat med vänner och ätit god mat och yogat och sovit. Vi tar en titt på alla småsuddiga mobilbilder jag tagit. 

I fredags träffades jag och Louise på Kulmakuppila i Kallio för att äta lunch. Vi satt där i flera timmar och tog igen allt som hänt sedan sist. När Louise gick hem stannade jag kvar några timmar till och skrev klart några dikter till Arvid Mörne-tävlingen och så skrev jag lite på ett annat projekt jag jobbar på. Kände mig effektiv och mätt när jag gick hemåt igen.

Jag har ätit sånt här till frukost. Färskgröt på groddat bovete med rismjölk, gurkmeja, kardemumma och kanel. Chokladkräm på banan, dadlar och kakao toppat med banan och torkade aprikoser. 

Vi fortsätter på mattemat. I lördags orkade varken jag eller Oliver laga mat, så vi åkte till Ônam och åt Pho och rispappersrullar. Jag tog en pho med kyckling i, finns även en vegansk version men den innehåller tofu och jag är allergisk mot soja så tyvärr blev det kött den här gången. Men ändå, gott och mättande var det. 

På kvällen kom bland annat det här gänget hem till mig. Kramades nästan orimligt mycket, drack cava och berättade pinsamma minnen från lågstadiet. 

Ja och så spilldes det vin hit och dit som det brukar bli på fest. Tintin hade bästa knepet för att få bort rödvin: vitt vin. Alexandra räddade sina jeans genom att hälla på vitt vin och skrubba för brinnkära livet. Och det funkade! 

Hemmafester när de är som bäst = när en får lägga sig ner och vila med bästisar. Vi brukar vanligtvis dra vidare runt 23 för att inte störa grannarna men efter att våra grannar bestämt sig för att ha lite raveparty klockan fem på morgonen en torsdag och inte sänkte musiken trots att vi bad dem dämpa sig så kändes det mer än okej att inte åka vidare den här gången. 

Det var den eminenta helgen! I dag är det måndag och jag har varken varit effektiv eller yogat utan sett på film och läst och vilat. Så blir det ibland. Resten av veckan är däremot betydligt mer händelserik. I morgon börjar jag skolan igen (äntligen!) och på kvällen ska jag åka hem till Jennas nya lägenhet för bokklubbsträff. Längtar så. 

Malin Öhman
Publicerad 15.01.2018 kl. 17:04

Fyra filmtips

Jag har sett så många bra filmer på sistone och helger är ju perfekta för biobesök eller soffhäng. Här kommer fyra tips på sevärda filmer. 

bildkällor

Call me by your name (2017) är regisserad av Luca Guadagnino (efter det här kallad geni av mig) och filmen är baserad på romanen med samma namn skriven av André Aciman, som ligger högst upp på min måste läsa-lista.

Filmen utspelar sig i norra Italien sommaren 1983, där 17-åriga Elios familj bor i ett vackert gammalt hus med otroliga landskap runt omkring. Den amerikanska studenten Oliver ska bo hos familjen under sommaren för att vara Elios pappas forskarassistent. Och så blir de kära. Elio och Oliver alltså. En stor del av filmen är bara snabba blickar, små beröringar och försiktiga närmanden. Och sen försvinner alla hämningar. Och AJ MITT HJÄRTA vad den här filmen gjorde ont. Och vad den var vacker. Poetisk, passionerad, utsökt uppbyggda scener, perfekta ljusa jeans och lösa skjortor, klassisk musik och sommar med solmogna persikor. Ja. Ja. Ja. 

Sista scenen är magi. Flera minuter av Timothée Chalamet som stirrar in i en brasa. Han måste få en oscar för den här filmen. Måste. 

Det som också är magiskt är kemin mellan Elio och Oliver. Älskar att Armie Hammer (Oliver) och Timothée Chalamet (Elio) hånglade inför varje scen i filmen för att kemin mellan dem skulle kännas äkta. <3 Älskar också hur sexualitet porträtteras i filmen, dels hur utforskande sexualiteten är i tonåren, dels hur sexualitet ses som något flytande. Jag tycker att det var så skönt att se hur Elios känslor för barndomsvännen Marzia inte förminskades eller sågs som en täckmantel eller ett sätt att göra Oliver svartsjuk (som det tyvärr är i Skam då Isak utnyttjar Emma - inte okej). 

Det enda dåliga jag kommer på med Call me by your name är att den tog slut. ✦✦✦✦✦

Timothée Chalamet är briljant också i Lady Bird (2017, regi Greta Gerwig), där Saoirse Ronan gör en riktigt vass rollprestation som Christine "Lady Bird" McPherson. Det är en coming of age-film där mamma-dotter-förhållandet står i fokus och där det sexuella uppvaknandet spelar en stor roll. Kläderna <3 Bråken med mamman <3 Tristessen <3 Humorn <3  ✦✦✦✦

The Lobster (2015) var snäppet vassare än Giorgos Lanthimos nyare film The killing of a sacred deer, som jag också såg i höstas. Lanthimos filmer är ju lite skruvade vilket jag gillar, men The Lobster var ändå mer sammanhängande och grep tag i mig mer. Det övernaturliga i The killing of a sacred deer fungerade inte lika väl som i The Lobster, där jag kunde acceptera att de befinner sig i en framtid där det är möjligt att förvandla människor till djur om de inte hittar en partner. Men i The killing of a sacred deer kändes det övernaturliga lite väl enkelt. Som en easy way out. Där gillade jag däremot det experimentella ljudet. Se The Lobster om du vill konfronteras med jobbiga tankar om vad du är villig att offra för den du älskar och om man verkligen kan älska en annan människa mer än sig själv. ✦✦✦

Darren Aronofskys Mother! (2017) såg jag i höstas och efteråt kunde jag inte sätta fingret på varför jag var så irriterad och nedstämd och rentav arg. Kunde inte sova på natten för jag tänkte så mycket och analyserade sönder filmen. Hur underbart är det inte med flerbottnade filmer med obehaglig samhällsanalys? Låt inte Jennifer Lawrence som huvudperson skrämma er. Jag har aldrig varit ett stort fan av henne men jag blev verkligen imponerad av henne. Älskar att det finns ca tre helbildsvinklar under hela filmen. Allt är filmat nära, över axeln och ur Jennifer Lawrences karaktärs perspektiv.

Jag såg den faktiskt en gång till några månader senare. Fortfarande bra, men den förlorade lite av magin när jag visste vad metaforen gick ut på. Lite väl uppenbart när man ser den en andra gång. Men se den! Och nej det är inte en skräckfilm som den ibland har kategoriserats som. Inte alls. Mer som en obehaglig psykologisk thriller. Inga jump scares eller skräckfilmsmusik, jag lovar. ✦✦✦✦

 

Just nu ser jag fram emot att se Ted - för kärlekens skull, Sameblod, The square, Wonder och Solsidan. Och så ska jag följa med Louise på Call me by your name när den har biopremiär. Elio och Oliver på storbildsduk måste jag se. Elioelioelioelio

Malin Öhman
Publicerad 13.01.2018 kl. 11:38

Himlar över Helsingfors ... och lite ångest på det

Efter att inte ha sett solen i Helsingfors på en evighet har de senaste dagarnas hustak som badat i solsken och rosa skimmer känts absolut magiska. Jag har gått på långa promenader tills jag inte längre känt nästippen och sett hur solen har omfamnat byggnader och klippor och ledsna träd. 

Mest har jag tänkt. Varit ganska orolig och nedstämd, men ändå glad och förväntansfull. Jag njuter av att inte vakna med ångest längre och utan att tänka på min hud direkt jag vaknar. Tänk att kunna sova en hel natt utan att vakna. Trodde aldrig att jag skulle uppleva det igen. Jag har så mycket energi och ändå en oro i kroppen som inte vill försvinna. Ska stanna i den känslan nu. Försöka tänka att det inte är farligt. Att känslor inte är farliga. De kommer och går och att grubbla och oroa sig leder ingenstans. 

Jag träffade Evelina på Moko market över en tekopp i dag. Evelina agerade psykolog och lät mig älta över min nya ostadiga jobbsituation och ekonomiska oro med mera med mera. Jag kände mig som om jag befann mig mitt i en (dålig) parodi av ett Girls-avsnitt och att Ray vilken sekund som helst skulle dyka upp och fylla på Evelinas kaffekopp och säga något bittert om mitt tvångsmässiga förhållande till instagram. 

Det känns som att jag levt i ett Girls-avsnitt i flera dagar faktiskt. Som i går när jag satt i badkaret och var bitter och saknade mina vänner och saknade förståelse och bekräftelse och förde en lång monolog till Oliver om allt som känns just nu och avslutade med den blygsamma frågan "när ska världen förstå hur jävla bra jag är?". Eh vi kanske lämnar det där.

Malin Öhman
Publicerad 09.01.2018 kl. 22:00

Hemlängtan

 

Jag längtar hem. Sedan jag kom hem efter jullovet i Vörå har jag känt mig vilsen här i Helsingfors, något jag inte har känt på flera år. Plötsligt kändes det så mörkt här, trots att gatubelysningen aldrig slutar leta sig in i vårt sovrum, hur mycket jag än drar ner rullgardinen och drar för den tunga gardinen. Den där anonymiteten jag längtat efter i min tonårsångest kändes snarare obehaglig än som en befrielse.

Jag har haft huvudvärk i flera dagar från mina sammanbitna käkar. Nej, inte sammanbitna. Det är värre än så. Jag pressar ihop dem så hårt det går, gnisslar tänderna och trycker tungan mot den övre tandraden. När jag försöker slappna av känns det fel. Som att jag glömt hur man gör.

Jag satt på ett café med Lina i flera timmar i går och pratade ikapp veckor och jag ville inte gå hem, trots att min menskopp börjat läcka och hennes kaffe var slut för länge sen. Jag köpte några nya växter att fylla hemmet med. Allt julpynt åkte ut på nyårsafton i ett försök att få tillbaka känslan av kontroll och ordning och nystart. Har flyttat omkring på kuddar, växter och enstaka möbler för att trivas bättre.

Ringde mamma i morse och var nära att föreslå att jag skulle hoppa på nästa tåg och bo hemma över helgen. Men jag tänker att jag ska vara modig och inte vara rädd för den här känslan. Den kommer att försvinna. Men inte om jag flyr från den. Då finns den antagligen kvar när jag kommer tillbaka.

Så jag stannar. Gör om bloggdesignen. Skriver dikter. Skriver recension. Yogar. Spelar Mariokart med Oliver, ser på Bron och äter apelsin. Får mejl från jobbet att det för tillfället inte finns några turer att erbjuda. Gråter lite. Ser ut i mörkret och försöker komma på orsaker att inte gå ut i dag. Och jag lyckas ganska bra.

I morgon går jag ut. 

Malin Öhman
Publicerad 04.01.2018 kl. 16:21

Mitt bokår

År 2017 har jag fått in en bättre läsrutin. Jag har alltid haft lite svårt för att prioritera läsning och jag börjar äntligen acceptera att jag läser långsamt och jag kan faktiskt se det fina i det nu. Det är ganska fint att kunna läsa med eftertanke, utan att skynda framåt. Att läsa om meningar och stanna upp där det är extra vackert eller känns mycket. Läsning ska ju inte vara stressigt utan avslappnande. 

Och bokklubben sen. Är så glad att få höra till en så fin grupp. En månad mellan träffarna känns alltid som för länge och bokklubben har verkligen gett läsningen mervärde. Det är också fantastiskt kul att vi har fått göra så mycket annat roligt det här året, hoppas att det fortsätter likadant.

Det här är vad jag har läst under 2017, i någorlunda kronologisk ordning.

Stanna av Flora Wiström. Jag har skrivit om den här. Betyg 3,5. Mycket relaterbar och känslosam men några otrovärdiga karaktärer och för finslipad i sin uppbyggnad. 

Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell (ljudbok). Betyg 5. U-n-d-e-r-b-a-r. På alla sätt. Fantastisk inläsning.

De plyglotta älskarna av Lina Wolff. Bokklubbens recension här. Betyg 4. Mycket bra bok. Svår att släppa ur tankarna och fint hur de olika historierna sammanflätas.

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson. Betyg 3. Älskar Tove. Älskade barnperspektivet, men det saknades något i berättandet.

Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. Betyg 5. Briljant. 

Ett liv för lite av Kristofer Ahlström. Betyg 3. Vacker, men tappade mig som läsare efter halva boken. 

Fjällbackaserien av Camilla Läckberg (ljudbok). Betyg 3/4 beroende på böckerna. Häxan var definitivt bäst. Lyssnade på deckare hela sommaren och Fjällbackaserien var perfekt sommarläsning. Spännande, sympatiska karaktärer och bra upplägg med den parallella berättelsen i bakgrunden.

Jurtjyrkogården av Stephen King (ljudbok). Betyg 1. Nja. Inte min kopp te. För konstigt och blodigt. Och usel inläsning med irriterande och överdrivna dialekter. 

Livet av Åsa Moberg. Den enda boken jag inte orkade läsa till slut. Har kanske 30 sidor kvar och vet inte riktigt vad det var som fick mitt att tappa intresset. Hittills mycket lovande men memoarer kanske inte är min grej? 

Nässlorna blomma av Harry Martinson. Fin, men lite tråkig. Moa Martinson går före alla dagar. Betyg 3. 

Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Har ungefär tjugo sidor kvar. Har knappt läst något av Westö tidigare och är positivt överraskad. Nostalgi, klass, kön... Handlingsbaserat språk och semi-intressant berättelse. 

Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård (ljudbok). Läste den nästan till slut för tre år sedan. Lyssnade på den i höst för en kurs och gillade den lite mer än tidigare men när städningen börjar tappar han mig totalt. Alltså. Uppskattar genren men samtidigt är det så deprimerande och överanalyserande och ganska så tråkigt att läsa om Knausgårds innersta tankar och trauman från barndomen. Ändå finns det något där. Känner mig kluven. Den får 3 i betyg ändå.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Betyg 2. Tråkigt. Stundvis intressant men för det mesta väldigt gäspningsframkallande.

Milk and honey av Rupi Kaur. Januari 2018:s bokklubbsbok. Ska skriva en recension på bokklubbsbloggen senare. Kan avslöja att den är bra. Väldigt bra. 

White monkey av Adrian Perera. Samma som ovanstående. Hamnar högt på betyglistan.

Nike av Caspar Eric. Mycket fin långdikt (läste den på danska) med intressant perspektiv och drabbande språk. Betyg 4. 

Hedda Gabler av Henrik Ibsen. Läste det här dramat för några år sedan och höstens omläsning gav många nya tankar och jag kände att jag var mer uppmärksam på symboliken och allt som hände mellan raderna. Njutningsfull läsning! Betyg 4. 

Guld av Victor Boy Lindholm. Läsvärd långdikt som kändes som en låttext. Tips! Läs den högt. Betyg 4.

Skåneradio av Ida Börjel. Ännu en långdikt. Mycket relaterbart tema med landsbygd vs. storstad. Sorglig och humoristisk. Betyg 4. 

 

Så jag kan väl konstatera att årets läsning har varit varierande med allt från deckare, ungdomsromaner, ljudböcker till poesi. Jag gick en kurs i långdiktsgenren på hösten vilket syns i läsningen. Är mycket tacksam för all poesi jag läst och ska absolut fortsätta med det. Ska också fortsätta att utmana mig själv att läsa sådant som jag kanske inte känner mitt dragen till. Det fina med att läsa olika genrer är att en kan bli förvånad och hitta nya favoriter. Aldrig trodde jag att jag skulle plöja en hel deckarserie, men det gjorde jag och jag uppskattade verkligen läsupplevelsen. 

30 läsupplevelser rikare. 57 % skrivna av kvinnliga författare. 

Malin Öhman
Publicerad 02.01.2018 kl. 12:00

 

Malin Öhman 24 Helsingfors

Journalist och litteraturstudent

Skriver, läser och lagar mat. Yogar lite ibland. Och tänker för mycket.

 

malinohman1@gmail.com