Vi måste prata om alkohol

 photo 2016-02-27 12.16.21 1_zps6dqsisxs.jpg

 

Nu närmar det sig ett år sedan jag gjorde stora livsstilsförändringar. Som ni vet hade jag hemska hudproblem (det har jag fortfarande men det blir bättre varje dag) och efter att ha gått till en homeopat bestämde jag mig för att det var dags att ta min hälsa på allvar. Så jag sade bland annat hejdå till alkohol. 

Jag har inte varit en stordrickare. Jag brukar dricka ett par vinglas då och då. Och bli ordentligt full kanske en gång i månaden. Men dagen efter den minsta lilla klunk alkohol mådde jag dåligt. Huden var irriterad och inte bara det, jag var trött och hängig och degig. De där stunderna av eufori och frihetskänslor var inte värt det längre. 

När jag bestämde mig för att vinka adjö till alkoholen var jag ganska rädd. Det kändes som ett stort steg. Hur skulle jag umgås med vänner som dricker? Vad skulle jag dricka på fester? Skulle jag ens kunna vara med på fester?

Det här är i efterhand hemskt att jag behövde fundera på. Vi lever i ett samhälle där umgänge verkligen kretsar kring alkohol. Att påstå något annat är lögn. Eller så är det naivitet. Men tänk på det. Alkoholen är alltid där. 

I början frångick jag förbudet ibland. Mest för att det var en vana att ha ett glas i handen och då kändes vatten otroligt tråkigt. Läsk har aldrig varit ett alternativ för mig då jag också undviker socker. Så det känns som om det gör precis lika mycket skada som alkoholen. 

 

Vad har jag då lärt mig under min alkoholfria period? 

1. En kan ha sjukt roligt utan alkohol (känns helt absurt att ens behöva skriva en sån sak), förutsatt att ens sällskap är på bra humör och är taggade. 

Är de inte festsugna eller om det är dålig stämning, ja då är det otroligt svårt att själv vara taggad. Men på andra fester känner en sig precis lika glad och upprymd som de som dricker. 

2. En lär känna sig själv bättre.

Jag gillar mig själv bättre när jag inte dricker. Jag är mig själv mer och kan släppa loss precis lika mycket som med alkohol, vilket jag trodde skulle vara omöjligt. 

3. Fulla människor är obehagliga ibland.

Det här trodde jag aldrig att jag skulle säga, för jag förstod verkligen inte det här när jag var tonåring och rände omkring på Åminne. Jag fattade ingenting när någon sa att de tycker att fulla människor var obehagliga eller äckliga - jag tyckte att de överdrev. Lite kanske de gjorde det, men jag måste säga att jag verkligen förstår det nu. Och då menar jag inte när mina vänner är fulla och härjar omkring, det tycker jag ju om. Men jag menar när någon blir för full. När en person kommer in i stadiet "jag minns ingenting från i går". Det är väldigt obehagligt att i nyktert tillstånd umgås med någon som är så full, när en själv är någon helt annanstans. Minns personen alls vad vi pratat om? Säger hen något hen ångrar dagen efter? 

4. Det är otroligt skönt att inte vara bakfull. 

Dagen efter en fest kan en självklart vara trött och lite hängig på grund av sömnbrist, men annars är det sjukt skönt att må bra dagen efter. 

5. Det kan vara jobbigt att gå på krog.

Det gör jag inte så ofta, men nu i och med Göteborgresan märkte jag hur sällan folk ber om alkoholfria alternativ. Göteborg kanske var extremfall också, det kändes som att folk bara drack öl där och de flesta ville inte lägga tid på att blanda en alkoholfri drink åt mig. Då erbjuds vatten eller läsk vilket inte är kul. Skärpning. 

6. Att sitsa nykter var en katastrof.

Testade det två gånger. Båda gångerna slutade med att jag stod där med en drink i handen. Jag gav upp. Hela poängen med en sits är ju att dricka stora mängder alkohol och ... bli full helt enkelt. 

7. Jag är en roligare person när jag är nykter.

Det här har flera sagt åt mig efter att jag slutade dricka. Det känns som en stor komplimang faktiskt. Och jag håller med. När jag drack blev jag ofta slö och trött. Nu är jag mer skärpt och kan ha bättre konversationer än när jag var full. 

När vi var ute på Musta Härkä här i Helsingfors (en förfärligt nasty bar som samtidigt var otroligt underhållande) såg jag allt. På gott och ont. Alla blickar. Alla gester. Sånt som jag annars hade missat. *Känner mig som en hök*.

 

Så sammanfattningsvis. Att sluta dricka alkohol var ett bra beslut. Det kan vara svårt ibland, eller okej, ganska ofta. Speciellt om man är van att ta ett vinglas nu och då. Det ingår ofta i sättet att umgås - när vi har bokklubbsträff skulle jag gärna ta en rödvinsglas att smutta på medan vi diskuterar, men det får jag inte. Kanske kan jag det efter något år när min hud mår bättre. 

Att dricka en god drink är inte alls omöjligt utan alkohol - det blir nästan godare alkoholfritt, så det är egentligen inte något problem. Men det är jobbigt att gå på en bar och beställa alkoholfritt om man har oturen att få en ohjälpsam bartender. 

Jag försöker inte värva medlemmar till min alkoholfria klubb (bestående av en person än så länge) men om det är någon där ute som funderar på att dra ner på sin alkoholkonsumtion eller helt sluta dricka alkohol - det är inte så svårt som det låter. Det är ju inte bra att dricka alkohol. Så att kanske ens ibland festa utan att hålla i ett vinglas är ju bara bra för dig. Kanske är det din grej. Hör av dig i så fall så kan vi ta en alkoholfri mojito-dejt. 

Malin Öhman
09.06.2016 kl. 19:44

Åbo och minnen från en annan tid

 photo Untitled-1_zpsfjynz9fu.jpg

Sandra och jag, 2010-2013

I tisdags gjorde jag och nordisk litteratur-gänget en utflykt till Åbo. Vi skulle på föreläsning om Tove Jansson och muminologi. Jag hade sovit dåligt, som vanligt, så efter att jag ätit gröt i bussen (tycker det är fantastiskt underhållande att se alla arga kommentarer om antiinflammatoriska smoothies och grötbilder så jag fortsätter provocera hehe) sov jag hela vägen till Åbo fast jag egentligen tänkte läsa.

Föreläsningen var intressant, men det kändes kanske lite onödigt att sätta fyra timmar på buss-sittande för en en och en halv timme lång föreläsning. Som tur hade jag planerat in en träff med min gamla vän Sandra efter föreläsningen.

Det var länge sen vi träffades. Ett och ett halvt år sen. Vi var väldigt bra vänner tidigare när vi bodde i Vörå så det var härligt att träffas igen. Vi åt mat och pratade om vad vi har hållit på med sedan sist vi sågs. Det var skrattretande när vi skulle börja berätta om allt, hur gör man det? Hur summerar man ett och ett halvt år? Det var ganska omöjligt men vi skrapade i alla fall på ytan. Och lite under också.

Vi pratade också om sjuka skönhetsideal, om hur svårt det är att växa upp och hur mycket stabilare personer vi (jag) är i dag. Det var riktigt skönt att kunna träffas och skratta lite åt hur mycket dumma saker vi har gjort. Vi har ju känt varandra under en så jobbig tid, högstadiet och gymnasiet, då man försöker lista ut vem man är och vem man vill vara och låt oss säga att det inte alltid har varit lätt.

Sedan tisdagen har en del minnen fladdrat förbi i huvudet. Det här är lite av vad jag minns.

Jag minns när vi drack lonkero i taxin på vägen till Solf, när vi hand i hand gick fram till de där två killarna i rutiga skjortor och frågade om de ville dansa. Hur vi sneglade på varandra medan deras händer vilade på våra höfter.

Jag minns när jag satt i hennes lägenhet och grät en hel dag medan det blev kallare och kallare utanför. Hur hon lagade köttbullar och försökte tvinga ner lite mat i mig. Hur jag inte fick ner en enda bit och hur hon med tunga oroliga steg följde mig till tåget.

Jag minns också hur vi skrattade tills magarna värkte. Hur vi analyserade meddelanden, hur vi sminkade oss tillsammans och ifrågasatte våra klädval femhundratusen gånger på en kväll.

Jag minns när vi drack vaniljsmakande sliskig vodka och dansade på konstiga klubbar i Helsingfors och när vi gick hem till min etta i Tölö i den iskalla vinternatten då alla spårvagnar och bussar slutat att gå. Hur vi sov tätt intill varandra i loftsängen och hur vi skrattade åt våra rufsiga hår och svarta ringar under ögonen när vi vaknade.

Jag minns också alla de gånger vi satt uppe och pratade i något mörkt rum någonstans i Vörå och delade med oss av våra jobbigaste känslor. Om familjen. Om hur vi kände oss otillräckliga. Hur vi lyssnade och pratade och försökte hjälpa.

Jag undrar vad du minns.

Malin Öhman
06.02.2016 kl. 16:05

TRO del fyra - tig i församlingen

Den här delen har jag inte kunnat föreställa hur jag ska skriva. Jag har inte kommit på någon början, inget slut. Det här handlar om så mycket mer än tro. Jag blir arg än i dag när jag tänker tillbaka på den här scenen. Jag blir arg för att jag hatar kvinnoförtryck. För att jag då inte var modig nog att sätta dem på plats. För att jag bara stod där och svalde skiten. 

När jag har berättat om den här händelsen till mina vänner har de bara stirrat på mig med uppspärrade ögon. Och så känner jag mig fortfarande. Som ett frågetecken. Men ja. Det här har hänt. Och helst skulle jag bara vilja skriva ut vem det var som var delaktiga. Men det gör jag inte. Jag bara hoppas att de i dag inser hur fel de hade.

Det här är scener ur min relation till gud. Del fyra.

 

Det är tonårsläger. Jag sitter i den kalla salen som jag suttit i så många gånger tidigare. Bibeln ligger tung i mitt knä. Det prasslar när vi vänder på bladen. Prasslar förbi guds ord. Jag märker ut viktiga ställen med små lappar. Jag skriver ner tankar och bra saker som ledaren säger i ett häfte. Jag tappar koncentrationen och börjar rita. Jag ritar en flicka med stora ögon och lockigt hår. Randig tröja. Jag lyssnar med ena örat på vad ledaren säger. En bekymrad rynka dyker upp i min panna.

Hittills brukar jag bara svälja allt på bibelstudierna. Allt de säger låter vettigt. Vi tolkar bibeln så att den passar in i vår verklighet. Men plötsligt stämmer något inte.

Vi har kommit fram till kvinnans roll i församlingen.

Jag har inte tänkt på det förrän nu. Visst har jag hört många säga att det är sjukt det där med att kvinnan ska tiga i församlingen och att kvinnor inte får vara präster. Jag brukar bara tänka att det säkert är något som ingen tror på. Och varför skulle någon ens villa vara präst?

Men nu står han där. Han står och refererar till bibelstället som säger att kvinnan ska tiga i församlingen. Jag väntar. Väntar på att han ska säga något om att det här såklart inte stämmer längre. Att vi måste tolka bibeln med utgångspunkt i vår tid. Att det här skrevs för så länge sedan att vi inte behöver eller bör tro på det. För att det så uppenbart inte stämmer.

Men han säger inget sådant.

Jag sitter där helt stel. Det rycker i min mungipa och jag tittar mig runt med halvt öppen mun. Ser mig runt i rummet för att mötas av alla andras förvirrade blickar. Men jag möts inte av några öppna munnar eller rynkor i pannan. De nickar. De kisar lite med ögonen och nickar. Håller med.

 

Efter bibelläsningen är det fri samvaro som står på programmet. Jag lägger varsamt ner bibeln på träbordet i vår stuga. Kliver i sandalerna och går ner mot vattnet.

Det är varmt i luften. På vägen ner mot stranden träffar jag min vän som jag delar stuga med. Hon är den smartaste jag vet när det kommer till religion.

Hördu. Tycker int du att he som han sa va konstigt?

Hon ser frågande på mig. Rynkor i pannan. Vad menar jag?

Nej men dedär om kvinnor. Att kvinnor int får va präster. Int tycker vi väl så?

Innan jag hinner få ett svar har jag ångrat frågan. Den förbryllade minen försvinner inte från hennes ansikte. Hon hinner inte svara innan vi hunnit fram till stranden där vi möts av två killar i vårt gäng. Jag har lärt känna dem på lägren jag deltagit i. Min vän berättar vad jag just frågat. Det känns som att hela jag ska sprängas. Hjärtat pumpar ut blod i min kropp snabbare och snabbare. Solen är glödhet mot min rygg. Underläppen skakar och jag försöker lugna mig genom att svälja men det är sandpapper i min hals.

De ser först på mig med oroliga miner. Den ena flinar. De skrattar nästan. Så befängd är min fråga.

Vaddå? får jag till slut utpressat ur min sandpapperhals.

De informerar mig om att det visst är så. Kvinnor ska inte vara präster. Den ena fnyser till när han säger det.

Min vän ler lite. Ser snabbt på mig och snabbt bort igen. Hon skäms för mig. Den dumma kompisen som är ny och naiv och som inte riktigt har förstått hur det ligger till här i världen.

Jag försöker desperat rädda mig själv. Pekar på min vän. Men hon tycker int heller att de e rätt!

Hon blir arg. Jag ser det på henne Hon tittar på mig med avsmak. Det har hon absolut inte sagt. Aldrig. Hon är emot kvinnopräster.

Det känns som att min värld faller ihop. Jag hade verkligen trott att jag var omgiven av vettiga människor som hade en sund världsbild. Jag hade äntligen börjat känna mig som en i gänget. Men på ett ögonblick var den känslan borta. Nu stod jag här i sanden. Vågorna sköljde bort fotspår på stranden och en volleyboll kastades genom luften. Allt var som vanligt men allt var annorlunda.

Det var en konstig stämning efter det. Ingen sa något mer. Vi bara gick vidare på stranden. Långa skuggor i sanden. Ett tungt fotsteg efter det andra.

Jag kunde inte ge upp. Jag förstod inte. Så jag frågade varför. Varför är det så?

Det står i bibeln.

Jag borde uppenbarligen vara nöjd med det svaret. Men de märker att det inte räcker. Den obekväma stämningen frambringar drastiska åtgärder. Medan min klump i halsen bara växer och vågornas brus blir starkare och starkare kommer de närmare. Killarna står nu på var sida om mig. De skrattar och tar varandra i hand. Den fina sanden yr runt mina ben när de två killarna på skoj hoppar runt mig. Jag mitt i ringen. De säger att de måste hela mig.

Jag skrattar också så gott det går med sandpapperhals. Vad ska jag annars göra. Gråta? Jag går snabbt därifrån efter att de har skuttat runt mig några varv. Vad de säger medan de helar mig eller efteråt minns jag inte. Jag minns bara den brännande känslan i magen och hur jag går bort från dem.

Efter det gick jag längre och längre bort från dem. Från dem alla.

 

Kvinnopräst-historian slutar tyvärr inte här. Några månader efter tonårslägret var det dags för höstdagarna. Jag och gänget jag mer eller mindre ingick i satt i ett stort auditorium. En kille som jag inte kände men som de andra verkade känna viskade något till dem. Jag böjde mig närmare för att höra vad han sa.

Tydligen skulle en kvinnopräst komma till evenemanget. De skakade alla på huvudena och snörpade sina munnar.

Fortfarande skakig efter sommarens händelse på stranden skakade jag också på huvudet och höjde ögonbrynen. Kvinnopräst. Fy.

Killen föreslog att vi alla skulle ställa oss upp när kvinnoprästen skulle tala. Vi skulle ropa ”ner med kvinnopräster” och sen gå ut ur salen. Det här skulle ske senare den dagen.

Mina ögonbryn höjdes på riktigt nu. Jag kunde inte tro mina öron. Jag förstod inte om de menade allvar eller igen skojade. Jag visste bara att jag inte ville vara med längre. Men feg som jag var sa jag inget. Jag spelade med. Log som de andra.

I pausen pratade jag med min storasyster. Berättade vad killen hade sagt. Hon blev arg. Jag skulle inte sitta med dem när de gjorde det. Om de gjorde det.

När jag träffade mitt gäng igen frågade min vän mig om jag hade ändrat mig angående kvinnopräster nu.

 Ja. Det hade jag nog.

Jag var tillbaka i sanden. Tog ett stort tungt steg bort från dem. Från deras tro.

 

Jag minns inte om de fullgjorde sin plan. Det spelar ingen roll egentligen. Huvudsaken är att jag insåg hur annorlunda jag var. Efter det var jag arg. Ursinnig. Men samtidigt så fruktansvärt glad för att jag inte var som dem.

 

"Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar skall de tiga i era församlingar. De får inte tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Vill de veta något, skall de fråga sina män där hemma. Ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen" (1 Kor 14:33-36)

Malin Öhman
26.05.2015 kl. 22:22

TRO DEL TRE - MOTORVÄG TILL HELVETET

För det första vill jag säga tack för all respons jag fick för de tidigare tro-delarna. Verkligen. Det känns fantastiskt att få feedback och jag är glad att så många har hört av sig och velat diskutera. Fortsätt med det.

Målet med den här serien är att jag till slut ska berätta hur min tro ser ut i dag. Den här serien handlar, i alla fall nu i början, om mina tonår. Hur jag upplevde allt då. Jag har inte tänkt så aktivt på tro och religion de senaste åren, så jag har egentligen inte så mycket att skriva om den tiden. Därför dröjer jag kvar i tonåren. För jag minns det som om det var i går.

Det här är scener ur min relation till gud. Del tre.

 

Det var inte bara Jesus och gud och domedagen och synd det handlade om. Det var fnitter och killar och godis och bastu och lägereld och simning och lekar också. Det var sommarens höjdpunkt. Det var tonårsläger. En massa osäkra och mindre osäkra tonåringar med kors runt halsen inklämda i stugorna på Klippans lägerområde.

Jag var nervös hela vägen till lägerområdet. Jag satt i baksätet i bilen som slingrade sig fram längs sandvägen. Såg de röda stugorna. Bar på sovsäcken och slängde ner den och väskorna på en av sängarna i den fuktiga stugan. Spindelnät i taket. Instängda flugor mellan fönsterrutorna. Chipssmulor under bordet.

Lärakänna-lekar. Jag kände ingen hur mycket vi än lekte. Jag och mina kompisar satt mest och spanade in alla snygga killar och försökte memorera deras namn.

Målet med tonårslägret var för mig inte att komma närmare gud. Inte enbart i alla fall. Målet, den outtalade önskan jag hade, var att passa in och hitta en plats. Min plats. Samhörighet.

Men jag hörde aldrig hemma där. Jag var aldrig en av dem.

Jag kunde aldrig förstå deras blickar. De såg så snälla ut men samtidigt nådde aldrig leendena upp till ögonen. Jag kunde aldrig läsa dem. De var som från en annan värld. En värld som jag inte visste om jag ville längta till eller ta avstånd från.

Jag kände mig mer som den från topp till tå svartklädda killen som spelade Highway to hell på gitarr när vi hade kvällssamling runt lägerelden. En våg av viskningar gick genom folkmassan. Fingrarna hoppade fram och tillbaka över strängarna och han slängde med håret. Han gjorde revolt. För mycket snack om Jesus kanske. Jag undrade alltid varför han kommit till lägret. Kanske han liksom jag försökte sitt bästa för att passa in och sen bara insåg att det aldrig skulle gå.

När jag satt där med den sprakande elden framför mig och den ilskna lukten av myggspray runt mina ben satt några andra i mitt gäng och förkastade den svartklädda killen i sina tankar. Jag vet vad de tänkte. Jag kunde höra deras tankar eka i mitt huvud. Stackars vilsna lamm. Jag tyckte inte alls synd om honom och jag kände ingen iver att frälsa honom. Jag beundrade honom. Jag ville ställa mig upp och headbanga bredvid honom. Jag förstår dig. Jag är inte heller som dom.

Jag gillade att vara på tonårsläger ibland. Men ibland kände jag mig bara ledsen och kluven som jag känt mig så många gånger tidigare. Allt kändes så konstigt. Det kändes som att bli manipulerad utan att de som manipulerade visste om att de manipulerade. Som att man fick vara med i den här fina gemenskapen på några villkor. Du ska tro på gud och komma till kyrkan och böja huvudet när du ber och lyfta händerna och sjunga och bli ledsen när du inser vilken syndigsyndigsyndig liten tonåring du är. Jag kände mig fel och syndig hela tiden. Jag kände mig syndig då jag smugglade med rakhyveln till duschen för att raka mina ben. Jag kände mig syndig då jag sminkade mig. Jag kände mig syndig då jag tänkte på killar och inte gud. Ingen hade ju sagt att det var förbjudet eller syndigt. Men jag såg upp till ledarna och de flesta av dem hade ju fjuniga ben och naturliga ansikten. Jag antog att det var förbjudet.

 

När tonårslägret var över och jag hade tröttnat på myggorna och mögellukten och morgongröten var det dags att krama alla deltagarna. Jag hade min favoritklänning på mig. En mörkblå klänning med röda och gula hjärtan på. Vi stod alla i en ring. Ringen började cirkulera. Kram efter kram efter kram. Den snygga killen jag sneglat på hela lägret men aldrig vågat prata med stod plötsligt framför mig. Guldkorset med en pytteliten Jesus skymtade vid kragen. Kram. Så var det över. Hejdå. Ses aldrig igen.

Jag kunde inte leva länge på den där kramen. Kunde inte leva länge på lägret. Man kan inte hitta ett sammanhang på fyra dagar. Frågan kvarstod. Vem skulle jag vara? Skulle jag vara min storasyster som festade och var vild och galen och gjorde vad fan hon ville eller skulle jag vara kristen och sitta hemma och be och jobba på min relation till gud? Det var två världar som var omöjliga att kombinera.

Jag slutade gå på tonårsläger men lovade innerligt att jag skulle fortsätta be varje kväll. Tacka gud för allt bra i mitt liv.

 

I stället för att sitta hemma och be valde jag att sitta i bussen till Åminne. Smugglade med äckliga öl eller lonkero om jag hade tur. Hånglade med första bästa killen som inte såg motbjudande ut. Trånade efter killar som egentligen ville ha någon annan. De höll om mig och bjöd på starksprit ena sekunden och vände sig om andra sekunden. Jag hatade och älskade dom. Hela tiden var gud med mig. Snälla gud låt honom komma tillbaka hit nu och skita i henne där borta snälla snälla snälla. Amen. Ibland kom dom tillbaka. Men det var nog inte guds förtjänst.

Den här miljön påminde lite om tonårslägret. Hit kom folk också för att få en känsla av gemenskap och kärlek. Här sprang tonåringar omkring och söp sig fulla på en stor parkering. Gjorde vad de ville. Här fanns inga villkor. Du behövde inte dela med dig av något så personligt som dina innersta tankar, din tro. Du behövde bara ha en burk i handen. Vingla och falla lite när du gick. Röka (eller i mitt fall se på när andra rökte). Skratta och gråta och prataprataprata med människor du inte kände och inte heller skulle lära känna hur mycket ni än sa till varandra. Det var lätt.

På lägren var det mer invecklat. Man var en av dom men ändå inte.

Jag trodde inte så mycket som jag ville tro. Jag ville så gärna ha en tro. En personlig relation till gud. Jag ville känna gud. Jag ville ingå i gemenskapen och öppet våga visa min tro som så många andra gjorde. Jag försökte blunda och be och böja huvudet i kyrkan. Men i smyg vände jag mig alltid om. Blickade mot de coola gänget längst bak som inte förstod sig på eller orkade med gud längre. De vägrade sjunga med i lovsångerna. De spelade highway to hell i stället.

Malin Öhman
24.05.2015 kl. 19:55

TRO DEL TVÅ - JESUS ÄR HÄR

Under mina tonår var det några i min närmaste umgängeskrets som var religiösa. Alla var kristna och blev konfirmerade, men ofta satte man bara sin fot i kyrkan på julen då det i alla fall i min familj är ett stort no-no att inte gå i kyrkan på julafton, den enda dagen på året då Vörås befolkning tränger in sig i guds hus. Sjunger några psalmer och skyndar sen hem till Kalle Ankas jul.

I alla fall.

Några i min grupp åkte i väg på olika läger. Påskläger och tonårsläger och nyårsläger. Jag har länge skämts lite för det här. Men nu gör jag inte det längre. Jag var ung och ville mer än gärna hitta min plats här på jorden. Och så var det ganska roligt att åka iväg på läger i några dagar.

Det svåra för mig var att kombinera lägervärlden med den övriga världen. Min tro var ofta stark tiden runt lägren. Sen försvann den. Ingen pratade om gud eller Jesus eller helvete eller synd. Jag glömde liksom bort det, eftersom jag inte gick i kyrkan så flitigt heller.

I den här andra delen av min tro-serie ska jag dela med mig av en scen från det första lägret jag deltog i. Ett påskläger.

Det här är scener ur min relation till gud. Del två.

 

Jag sätter mig ner på en av de mögliga madrasserna som hela salens golv är täckta med. Det är kväll och mörkt ute. Inga lampor är tända, bara levande stearinljus kastar ljus över rummet.

En av ledarna håller en kvällsandakt. Jag försöker sätta mig bekvämare. Tar några kuddar som stöd för ryggen. Några lägger sig ner på madrasserna. Kryper tätt intill varandra. Ett par bakom mig ber tillsammans.

Det är varmt i salen. Jag känner mig glad. Det har varit en bra dag som ska avslutas med andakt och lovsång. 

Jag älskar lovsånger. Det är inte alls som att sjunga tråkiga psalmer i kyrkan. Det är bra musik som jag kan ta till mig. Ord som jag kan förstå och känna. Jag sjunger så mycket jag orkar.

Ju mer jag sjunger desto närmare kommer jag gud Jag ser hur en kvinna längre bort tittar upp mot himlen när hon sjunger. Så jag gör det också. Hon lyfter händerna och sträcker upp dem mot himlen. Mot gud. Men det vågar inte jag. Jag lyfter dom bara litelite uppåt. Kanske en centimeter. Vill ju inte sticka ut.

Ju längre jag sitter där och ju mer benen domnar känner jag hur jag hamnar i något sorts euforiskt tillstånd. Jag blir upprymd och glad på något sätt. Lugn. Jag svajar sakta från sida till sida. Mediterar och sjunger på samma gång.

En av ledarna stiger upp för att säga något mellan lovsångerna. Han säger att det är så fantastiskt fint att sitta här tillsammans och lovprisa gud. Tillsammans med Jesus. Ja. Jesus är här i kväll.

Jag ryser. Rädd men samtidigt glad. Jag vet inte vad jag ska känna. Så blir det alltid när någon pratar om Jesus och gud på det här sättet. Jag blir lite obekväm men samtidigt glad. I mitt huvud har jag så många gånger tänkt "jag tror ju egentligen inte på Jesus. Han var typ en karismatisk gubbe som desperata människor började tro på och följa för länge sen. Inte guds son".

Jag får dåligt samvete för att jag sitter här och sjunger till Jesus om jag inte tror på honom. Jag borde älska Jesus. Min frälsare? Ändå känner jag bara skuld och synd. Förlåt. Förlåt. Jag vill ju tro på dig. Förlåt. Gud hjälp mig att tro.

Jag försöker skaka av mig den lite obehagliga känslan och sjunga lite. Runt mig sträcks allt fler händer upp mot himlen. Stämningen blir mer och mer extatisk.

Jag sjunger lite till. Så länge jag lever. Så länge jag finns kvar på denna jord. Så länge mitt hjärta slår ska jag leva för dig.

Och då börjar jag gråta. Tyst för mig själv slinker en tår fram. Det går rysningar genom hela kroppen. Kryper upp längs ryggraden. Det måste vara Jesus. Det är Jesus. Jesus är här.

Jag sjunger starkare. Ryser. Läpparna skakar. Lovsång efter lovsång.

Min vän som sitter en bit ifrån mig säger att hon ska gå och lägga sig. Kommer du med?

Jag vill inte gå. Vill absolut inte gå bort från den här känslan. Från Jesus. Han är ju här nu. Hur kan hon inte känna det jag känner? Jag följer ändå med tillbaka till stugan. Jag berättar hur galet upprymd jag blev. Hur fantastiskt det kändes. Hon ler bara och säger att lovsånger verkligen är fantastiska. 

Jag kan knappt sova. Ligger vaken med en varm känsla inom mig. Jag kan inte sluta le samtidigt som jag känner mig lite ledsen. Vad var det som hade hänt?

 

På morgonen är allt annorlunda. Den euforiska känslan finns det inga spår av och dagsljuset lyser upp salen som i går kändes mysig och varm och fridfull och extatisk.

Framför mig finns nu en stel och kall sal. Inte ett spår av Jesus.

Då känner jag det. Klumpen i magen är tillbaka.

Dom lurade mig. Jag blev lurad.

Ilskan och besvikelsen växer och jag känner mig längre från gud och Jesus än någonsin.

Jag ska aldrig sjunga till Jesus igen. Jag ska aldrig sjunga lovsång igen.

 

Så länge jag lever. Så länge jag finns kvar på denna jord. Så länge mitt hjärta slår ska jag leva för dig.

 

Edit: Jag känner att jag måste påpeka att jag nu självklart har fått perspektiv på de här händelserna jag tar upp. Då var jag tonåring och lättpåverkad. Det här är helt enkelt minnen jag har, som jag försöker beskriva som jag kände det just då. Hur jag känner nu är en helt annan sak. Men jag tycker att det är viktigt att visa hur fel det kan bli om man påverkar unga personer för mycket.

Malin Öhman
19.05.2015 kl. 20:27

 

Malin Öhman

Helsingfors

Lever och skriver 

kontakt: malinohman1@gmail.com