Ampel

Nu går vi lite bananas och blir pysselblogg för en dag. Jag band nämligen en ampel för några veckor sedan och tyckte att det var så kul och enkelt och mycket snyggare än många amplar som finns i blomsteraffärer och inredningsbutiker. Jag tycker ofta att de är för pråliga och inte så stilrena som jag vill ha dem.

Börja med att klippa till åtta stycken snören, mina är ca 120 cm långa men du kan variera längden beroende på krukans storlek och hur lågt du vill att ampeln ska hänga. 

Bind samman alla åtta snören i ena änden. 

Stoppa ner knuten i krukans hål och dela upp snörena två och två. Jag använder tejp för att fästa snörena så länge jag binder så att allt ska hållas på rätt plats. 

Knyt en knut vid varje par ungefär vid krukans kant.  Dela upp snörena och bilda nya par och knyt en till knut vid lämpligt avstånd från den förra knuten.

Upprepa proceduren så många gånger det behövs beroende på krukans storlek. Knyt den sista knuten vid krukans övre kant. 

Vänd på krukan och bind samman alla snören i toppen av ampeln. Ta bort tejpen. Jag satte dit ett fat för att samla upp vatten men man kan också ha en innerkruka om man inte vill ha ett fat. 

Klart! Nu hänger min murgröna i sin ampel i sovrumsfönstret och stortrivs. 

Malin Öhman
Publicerad 03.02.2018 kl. 21:22

Blundar tills jag skymtar lyckan och så vidare

Efter en ganska deppig start på året har jag äntligen ryckt upp mig ur svackan. Och den här helgen har varit helt fulländad. Har bara gosat med vänner och ätit god mat och yogat och sovit. Vi tar en titt på alla småsuddiga mobilbilder jag tagit. 

I fredags träffades jag och Louise på Kulmakuppila i Kallio för att äta lunch. Vi satt där i flera timmar och tog igen allt som hänt sedan sist. När Louise gick hem stannade jag kvar några timmar till och skrev klart några dikter till Arvid Mörne-tävlingen och så skrev jag lite på ett annat projekt jag jobbar på. Kände mig effektiv och mätt när jag gick hemåt igen.

Jag har ätit sånt här till frukost. Färskgröt på groddat bovete med rismjölk, gurkmeja, kardemumma och kanel. Chokladkräm på banan, dadlar och kakao toppat med banan och torkade aprikoser. 

Vi fortsätter på mattemat. I lördags orkade varken jag eller Oliver laga mat, så vi åkte till Ônam och åt Pho och rispappersrullar. Jag tog en pho med kyckling i, finns även en vegansk version men den innehåller tofu och jag är allergisk mot soja så tyvärr blev det kött den här gången. Men ändå, gott och mättande var det. 

På kvällen kom bland annat det här gänget hem till mig. Kramades nästan orimligt mycket, drack cava och berättade pinsamma minnen från lågstadiet. 

Ja och så spilldes det vin hit och dit som det brukar bli på fest. Tintin hade bästa knepet för att få bort rödvin: vitt vin. Alexandra räddade sina jeans genom att hälla på vitt vin och skrubba för brinnkära livet. Och det funkade! 

Hemmafester när de är som bäst = när en får lägga sig ner och vila med bästisar. Vi brukar vanligtvis dra vidare runt 23 för att inte störa grannarna men efter att våra grannar bestämt sig för att ha lite raveparty klockan fem på morgonen en torsdag och inte sänkte musiken trots att vi bad dem dämpa sig så kändes det mer än okej att inte åka vidare den här gången. 

Det var den eminenta helgen! I dag är det måndag och jag har varken varit effektiv eller yogat utan sett på film och läst och vilat. Så blir det ibland. Resten av veckan är däremot betydligt mer händelserik. I morgon börjar jag skolan igen (äntligen!) och på kvällen ska jag åka hem till Jennas nya lägenhet för bokklubbsträff. Längtar så. 

Malin Öhman
Publicerad 15.01.2018 kl. 17:04

Fyra filmtips

Jag har sett så många bra filmer på sistone och helger är ju perfekta för biobesök eller soffhäng. Här kommer fyra tips på sevärda filmer. 

bildkällor

Call me by your name (2017) är regisserad av Luca Guadagnino (efter det här kallad geni av mig) och filmen är baserad på romanen med samma namn skriven av André Aciman, som ligger högst upp på min måste läsa-lista.

Filmen utspelar sig i norra Italien sommaren 1983, där 17-åriga Elios familj bor i ett vackert gammalt hus med otroliga landskap runt omkring. Den amerikanska studenten Oliver ska bo hos familjen under sommaren för att vara Elios pappas forskarassistent. Och så blir de kära. Elio och Oliver alltså. En stor del av filmen är bara snabba blickar, små beröringar och försiktiga närmanden. Och sen försvinner alla hämningar. Och AJ MITT HJÄRTA vad den här filmen gjorde ont. Och vad den var vacker. Poetisk, passionerad, utsökt uppbyggda scener, perfekta ljusa jeans och lösa skjortor, klassisk musik och sommar med solmogna persikor. Ja. Ja. Ja. 

Sista scenen är magi. Flera minuter av Timothée Chalamet som stirrar in i en brasa. Han måste få en oscar för den här filmen. Måste. 

Det som också är magiskt är kemin mellan Elio och Oliver. Älskar att Armie Hammer (Oliver) och Timothée Chalamet (Elio) hånglade inför varje scen i filmen för att kemin mellan dem skulle kännas äkta. <3 Älskar också hur sexualitet porträtteras i filmen, dels hur utforskande sexualiteten är i tonåren, dels hur sexualitet ses som något flytande. Jag tycker att det var så skönt att se hur Elios känslor för barndomsvännen Marzia inte förminskades eller sågs som en täckmantel eller ett sätt att göra Oliver svartsjuk (som det tyvärr är i Skam då Isak utnyttjar Emma - inte okej). 

Det enda dåliga jag kommer på med Call me by your name är att den tog slut. ✦✦✦✦✦

Timothée Chalamet är briljant också i Lady Bird (2017, regi Greta Gerwig), där Saoirse Ronan gör en riktigt vass rollprestation som Christine "Lady Bird" McPherson. Det är en coming of age-film där mamma-dotter-förhållandet står i fokus och där det sexuella uppvaknandet spelar en stor roll. Kläderna <3 Bråken med mamman <3 Tristessen <3 Humorn <3  ✦✦✦✦

The Lobster (2015) var snäppet vassare än Giorgos Lanthimos nyare film The killing of a sacred deer, som jag också såg i höstas. Lanthimos filmer är ju lite skruvade vilket jag gillar, men The Lobster var ändå mer sammanhängande och grep tag i mig mer. Det övernaturliga i The killing of a sacred deer fungerade inte lika väl som i The Lobster, där jag kunde acceptera att de befinner sig i en framtid där det är möjligt att förvandla människor till djur om de inte hittar en partner. Men i The killing of a sacred deer kändes det övernaturliga lite väl enkelt. Som en easy way out. Där gillade jag däremot det experimentella ljudet. Se The Lobster om du vill konfronteras med jobbiga tankar om vad du är villig att offra för den du älskar och om man verkligen kan älska en annan människa mer än sig själv. ✦✦✦

Darren Aronofskys Mother! (2017) såg jag i höstas och efteråt kunde jag inte sätta fingret på varför jag var så irriterad och nedstämd och rentav arg. Kunde inte sova på natten för jag tänkte så mycket och analyserade sönder filmen. Hur underbart är det inte med flerbottnade filmer med obehaglig samhällsanalys? Låt inte Jennifer Lawrence som huvudperson skrämma er. Jag har aldrig varit ett stort fan av henne men jag blev verkligen imponerad av henne. Älskar att det finns ca tre helbildsvinklar under hela filmen. Allt är filmat nära, över axeln och ur Jennifer Lawrences karaktärs perspektiv.

Jag såg den faktiskt en gång till några månader senare. Fortfarande bra, men den förlorade lite av magin när jag visste vad metaforen gick ut på. Lite väl uppenbart när man ser den en andra gång. Men se den! Och nej det är inte en skräckfilm som den ibland har kategoriserats som. Inte alls. Mer som en obehaglig psykologisk thriller. Inga jump scares eller skräckfilmsmusik, jag lovar. ✦✦✦✦

 

Just nu ser jag fram emot att se Ted - för kärlekens skull, Sameblod, The square, Wonder och Solsidan. Och så ska jag följa med Louise på Call me by your name när den har biopremiär. Elio och Oliver på storbildsduk måste jag se. Elioelioelioelio

Malin Öhman
Publicerad 13.01.2018 kl. 11:38

Himlar över Helsingfors ... och lite ångest på det

Efter att inte ha sett solen i Helsingfors på en evighet har de senaste dagarnas hustak som badat i solsken och rosa skimmer känts absolut magiska. Jag har gått på långa promenader tills jag inte längre känt nästippen och sett hur solen har omfamnat byggnader och klippor och ledsna träd. 

Mest har jag tänkt. Varit ganska orolig och nedstämd, men ändå glad och förväntansfull. Jag njuter av att inte vakna med ångest längre och utan att tänka på min hud direkt jag vaknar. Tänk att kunna sova en hel natt utan att vakna. Trodde aldrig att jag skulle uppleva det igen. Jag har så mycket energi och ändå en oro i kroppen som inte vill försvinna. Ska stanna i den känslan nu. Försöka tänka att det inte är farligt. Att känslor inte är farliga. De kommer och går och att grubbla och oroa sig leder ingenstans. 

Jag träffade Evelina på Moko market över en tekopp i dag. Evelina agerade psykolog och lät mig älta över min nya ostadiga jobbsituation och ekonomiska oro med mera med mera. Jag kände mig som om jag befann mig mitt i en (dålig) parodi av ett Girls-avsnitt och att Ray vilken sekund som helst skulle dyka upp och fylla på Evelinas kaffekopp och säga något bittert om mitt tvångsmässiga förhållande till instagram. 

Det känns som att jag levt i ett Girls-avsnitt i flera dagar faktiskt. Som i går när jag satt i badkaret och var bitter och saknade mina vänner och saknade förståelse och bekräftelse och förde en lång monolog till Oliver om allt som känns just nu och avslutade med den blygsamma frågan "när ska världen förstå hur jävla bra jag är?". Eh vi kanske lämnar det där.

Malin Öhman
Publicerad 09.01.2018 kl. 22:00

Hemlängtan

 

Jag längtar hem. Sedan jag kom hem efter jullovet i Vörå har jag känt mig vilsen här i Helsingfors, något jag inte har känt på flera år. Plötsligt kändes det så mörkt här, trots att gatubelysningen aldrig slutar leta sig in i vårt sovrum, hur mycket jag än drar ner rullgardinen och drar för den tunga gardinen. Den där anonymiteten jag längtat efter i min tonårsångest kändes snarare obehaglig än som en befrielse.

Jag har haft huvudvärk i flera dagar från mina sammanbitna käkar. Nej, inte sammanbitna. Det är värre än så. Jag pressar ihop dem så hårt det går, gnisslar tänderna och trycker tungan mot den övre tandraden. När jag försöker slappna av känns det fel. Som att jag glömt hur man gör.

Jag satt på ett café med Lina i flera timmar i går och pratade ikapp veckor och jag ville inte gå hem, trots att min menskopp börjat läcka och hennes kaffe var slut för länge sen. Jag köpte några nya växter att fylla hemmet med. Allt julpynt åkte ut på nyårsafton i ett försök att få tillbaka känslan av kontroll och ordning och nystart. Har flyttat omkring på kuddar, växter och enstaka möbler för att trivas bättre.

Ringde mamma i morse och var nära att föreslå att jag skulle hoppa på nästa tåg och bo hemma över helgen. Men jag tänker att jag ska vara modig och inte vara rädd för den här känslan. Den kommer att försvinna. Men inte om jag flyr från den. Då finns den antagligen kvar när jag kommer tillbaka.

Så jag stannar. Gör om bloggdesignen. Skriver dikter. Skriver recension. Yogar. Spelar Mariokart med Oliver, ser på Bron och äter apelsin. Får mejl från jobbet att det för tillfället inte finns några turer att erbjuda. Gråter lite. Ser ut i mörkret och försöker komma på orsaker att inte gå ut i dag. Och jag lyckas ganska bra.

I morgon går jag ut. 

Malin Öhman
Publicerad 04.01.2018 kl. 16:21

 

Malin Öhman 24 Helsingfors

Journalist och litteraturstudent

Skriver, läser och lagar mat. Yogar lite ibland. Och tänker för mycket.

 

malinohman1@gmail.com