Tre kvällars växtvärk

 

En fredagkväll på Cafe Talo. Lina fyller 25 och har hyrt övre våningen och bjuder på skumpa. Det spelas Backstreet boys ur högtalarna. Går ut och hämtar luft ibland. Kramar om. Sjunger ja må hon leva uti hundrade år så högt jag kan. Vi har varit vänner i fem år. Fanns det en tid när vi inte kände varandra? Tänker på hur självklar hon är nu. Hur hon lyssnar och ställer de svåraste frågorna och ser igenom alla leenden. Det går inte att lura Lina. Och jag har slutat försöka. Den enda jag försöker lura nu är mig själv.

 

 

Att vakna är enkelt nästa dag. Jag ska på fest. Det är varmt och jag har till och med lackat mina tånaglar. Det är skolavslutning och hela stan lever. Spårvagnen är full av finklädda människor med bruna ben och blombuketter inslagna i krispigt papper. Med solen i ögonen läser jag en flera veckor gammal anteckning från en kväll när allt var mörkt i mig: Nu finns inget mer än finkornig himmel och spårvagnsgnissel. 

I Mesotoko är det som vanligt. Mat och bubbel och måsar på taket. Vi applicerar läppstift i olika speglar. Linn gömmer sitt huvud i frysen. Jag spiller olivolja på mina vita byxor, det blir en gul fläck som ett par främmande fingrar kommer att röra vid samma natt och fråga om jag är en sån som faller och spiller och håller på. Om han bara visste.

Vi åker vidare. Lyssnar på Abba i spårvagnen, smygdricker cava. Byter blickar och hemligheter. Går på en annan fest, men bara ett tag. Jag måste iväg. Ut. Vidare. Ur min bekvämlighetszon. Jag måste våga. Tänker på vårens första dejt. Hur många misstag jag gjort sen dess, på bara några månader. Hur mycket jag gjort som jag aldrig trodde skulle hända. Och hur jag inte ångrar ett enda misstag, hur ont det än gjort. Jag ska inte ångra det här heller. Hoppas jag.

 

 

En vecka senare. Sitter på Alexandras 25-årsfest, på hennes balkong i Drumsö och jag skrattar så att jag nästan kissar på mig. Då är jag där. En minut senare någon annanstans. Några timmar senare står jag på samma balkong i mörkret och greppar efter andan. De håller mig - uppe? inne? när vi går ut i natten och de torkar tårar från mina kinder. Det doftar nyklippt gräs och sommarregn fast jag inte kommer ihåg när jag sist kände regn mot min hud. Jag andas igen. De lätta andetagen övergår till skrikig karaokesång. Hon sjunger till mig och det är det vackraste som hänt på veckor. Månader?

Jag är okej. (vem försöker jag lura? mig själv?)

Nej det är du inte men du kommer bli. Du är hur som helst mer okej nu än du varit på år. 

Och dom har rätt såklart. Det värker och slits i mig. Pendlar av och an tills jag är mör och likgiltig eller ivrig och i extas. Men jag är bara likgiltig ett tag. Det försvinner lika snabbt som det kom. För vem var jag innan jag såg att himlen inte är slät utan finkornig?

Jag väntade på att livet skulle börja.

12.06.2018 kl. 17:00

Och sen: juninatten

 

 

 

 

 

 

En kväll när körsbärsträden precis slagit ut och jag ännu kunde räkna vårens parkhäng på mina fingrar träffade jag Evelina och Louise vid Tokoistranden för lite catch-up och avskedshäng för Evelina som åkte till Österbotten över sommaren. Tänk att det fanns en tid då jag också åkte hem över sommaren. Då Oliver och jag bodde i lägenheter vi inte tyckte om i Vasa och jag var stressad för reporterjobbet på Vasabladet men då jag också satt på Laituri i timmar och drack iste och då jag cyklade till Gustavsborg efter jobbet och badade. Det är en evighet sen.

Just den här kvällen låg vi i gräset tills det blev alldeles kallt och fuktigt under oss. Vi pratade om relationer och framtidsångest och - iver medan Evelina duckade för alla måsar som försökte stjäla hennes pizzabit. Jag visade min senaste match på Tinder och skickade iväg ett meddelande fast jag egentligen tänkte att han är för cool för mig. Och kanske inte alls min typ. Och att det knappast skulle leda någonstans. Men jag försöker våga lite mer. Inte bara vänta ut saker utan ta kontroll och faktiskt göra det jag vill. Ta saken i egna händer. Och vart vill jag ens att det ska leda egentligen?

Två veckor senare när körsbärsträden blommat ut och syrendoften mättats av möttes vi på min gata. 

En natt i början av juni. 

07.06.2018 kl. 12:00

Majnatten var kallare än den såg ut

 

Så många nätter på sistone. När jag famlat efter nycklar i min magväska och kämpat med låset till ytterdörren för länge. När jag ramlat fram längs gator och stannat i gathörn och viskat hemlisar. Jag vaknar dagen efter och skriver i timmar. Det måste bara ut. Jag vill skriva allt och ändå hålla allt för mig själv. För den här platsen känner jag mer värme än på länge. Den känns som min. Min egen plats där jag får dyka ner i allt. Både det fina som händer den här våren och samtidigt allt som gör så ont. Samtidigt känns det konstigt att skapa *content* av min ångest och mitt breakup. Längtar efter att känna mig rofylld med hela situationen. Att inte söka kicks utan bara finnas. Vara. 

Det är det som ringer i mitt huvud, som ett mantra som jag inte ens vet var det kommer från. Det har uppstått ur tomma intet: jag lever. Jag finns. Och åtminstone har jag känt någonting.

Jag lever och finns och känner. Ofta för mycket. Ofta för starkt. Och på sistone: ingenting. Total apati. Jag orkar inte ringa någon. Vill bara träffa vänner och gå på fest och dricka rosé och ligga i solen och känna hur huden värms upp. Mitt i natten på kaikus terrass med armar som blivit kalla och hår som känns smutsigt efter timmarna på dansgolvet - jag bara rycker på axlarna. Inget fastnar. Allt som sägs är ändå bara en lek. Jag går hem. Själv. Men inte ensam. 

Jag öppnar balkongdörren och sitter där med benen dinglande ner mot gatan. Väntar på någon ångest, någon sorg, vad som helst. Men inget kommer. Jag ringer en vän och trots att klockan snart är fem svarar hon. Hon går hem i Helsingforsmorgonen. Föreställer mig hur hon ser vattnet glittra mot henne när solen går upp. Mina fötter blir kalla men det gör inget. Jag lever. Jag finns. Och jag kommer känna igen.

 

03.06.2018 kl. 16:00

jagar solnedgångar

 

Jag går hem med Kaneli en kväll, längs Djurgårdsviken där de sista solstrålarna speglar sig i fönstren. Vi pratar om heartbreaks. De hon upplevt. Om mitt. Om mina kommande heartbreaks. Tänker att det det är så mycket hon vet, så mycket det finns kvar att berätta. Dela. Hon påminner mig att andas. När hon kramar mig hejdå är det en extra lång kram. Trots klumpen i magen är jag glad när jag går hem den sista biten. Jag kommer ihåg att andas, djupa andetag, precis som hon sa.  

En annan kväll någon annanstans och jag går en omväg för att dra ut på tiden med henne. Berättar om allt och ingenting. Hon bjuder in mig på fester och vinkar åt mig när vi går skilda vägar. Jag fortsätter på egen hand, min telefon har dött och jag njuter av att inte ha något att distrahera mig med. Spårvagnen kommer till hållplatsen samtidigt som jag men jag står kvar, låter den åka vidare. Jag går hem över bron i stället, upp för backen. Stannar vid kyrkan och drar in doften av hägg. Solen går ner igen. Jag har skavsår på min häl och tårar i halsen.

Är det här min första vår?

24.05.2018 kl. 22:55

värmen

 

Sensommarvärme i maj. Det är, eller skulle ha varit, vår sjuårsdag. Jag ligger i skuggan i Vörå för att inte få fler pigmentfläckar. Hunden ligger bredvid mig och andas tungt. Jag försöker skriva men allt jag skriver är sant, det går inte att hitta på nu när allt som händer redan är så mycket. För mycket. Så jag ligger kvar i värmen, sluter ögonen och hör på grannen som piskar mattor. En humla sitter på min tå.

Och mitt i sommarvärmen, 26 grader och vindstilla, årets första grillade champinjoner och sparris och grekisk sallad och bellinis i skuggan: en kall sjukhuskorridor. Petar bort allt nagellack från mina nedbitna naglar under besökstimmen. Jag vänjer mig aldrig vid hur dörrarna öppnas automatiskt, hur obekväma besöksstolarna är. Mina lår som klibbar fast mot lädret trots att jag fryser. Hur mjuk luften känns när jag går ut på parkeringen igen. Hur det vänder sig i magen att se alla sladdar och nålar. Jag tittar bort när de mäter blodtryck, beredd på att det när som helst kan bli dags för någon nål att slinka fram och att jag ska vara oförberedd. Jag är hela tiden på min vakt.

Jag berättar inte hur varmt det är där ute. Hur gräset är mjukt under fotsulorna, hur det doftar sommar och löften om äppelblom. Jag säger i stället att jag har mer pollenallergi i år än vanligt. Att jag får eksem i mina arm- och knäveck för att jag svettas så mycket. Att det är nästan outhärdligt varmt i min lägenhet där hemma. 

Men jag säger såklart inte där hemma. Jag säger alltid Helsingfors och ordet känns främmande när jag är här. Som att jag lever ett annat liv någon annanstans i hemlighet och att det bara är tillfälligt. Som att jag inte har vänner eller ett jobb där. Som att jag bara går och väntar på att få åka hem igen. Vad är hemma längre? Det var sex år sen jag flyttade och hade packat ner alla vinglas jag fått i studentpresent och alla kläder och böcker och jag stod vid bilen och såg på mitt hem med en sten i min sko och tänkte att jag kanske kommer hem om någon månad. Om det inte känns rätt. Jag grät varje natt i en vecka. Sen slängde jag bort stenen.

18.05.2018 kl. 15:00