TRO DEL TVÅ - JESUS ÄR HÄR

Under mina tonår var det några i min närmaste umgängeskrets som var religiösa. Alla var kristna och blev konfirmerade, men ofta satte man bara sin fot i kyrkan på julen då det i alla fall i min familj är ett stort no-no att inte gå i kyrkan på julafton, den enda dagen på året då Vörås befolkning tränger in sig i guds hus. Sjunger några psalmer och skyndar sen hem till Kalle Ankas jul.

I alla fall.

Några i min grupp åkte i väg på olika läger. Påskläger och tonårsläger och nyårsläger. Jag har länge skämts lite för det här. Men nu gör jag inte det längre. Jag var ung och ville mer än gärna hitta min plats här på jorden. Och så var det ganska roligt att åka iväg på läger i några dagar.

Det svåra för mig var att kombinera lägervärlden med den övriga världen. Min tro var ofta stark tiden runt lägren. Sen försvann den. Ingen pratade om gud eller Jesus eller helvete eller synd. Jag glömde liksom bort det, eftersom jag inte gick i kyrkan så flitigt heller.

I den här andra delen av min tro-serie ska jag dela med mig av en scen från det första lägret jag deltog i. Ett påskläger.

Det här är scener ur min relation till gud. Del två.

 

Jag sätter mig ner på en av de mögliga madrasserna som hela salens golv är täckta med. Det är kväll och mörkt ute. Inga lampor är tända, bara levande stearinljus kastar ljus över rummet.

En av ledarna håller en kvällsandakt. Jag försöker sätta mig bekvämare. Tar några kuddar som stöd för ryggen. Några lägger sig ner på madrasserna. Kryper tätt intill varandra. Ett par bakom mig ber tillsammans.

Det är varmt i salen. Jag känner mig glad. Det har varit en bra dag som ska avslutas med andakt och lovsång. 

Jag älskar lovsånger. Det är inte alls som att sjunga tråkiga psalmer i kyrkan. Det är bra musik som jag kan ta till mig. Ord som jag kan förstå och känna. Jag sjunger så mycket jag orkar.

Ju mer jag sjunger desto närmare kommer jag gud Jag ser hur en kvinna längre bort tittar upp mot himlen när hon sjunger. Så jag gör det också. Hon lyfter händerna och sträcker upp dem mot himlen. Mot gud. Men det vågar inte jag. Jag lyfter dom bara litelite uppåt. Kanske en centimeter. Vill ju inte sticka ut.

Ju längre jag sitter där och ju mer benen domnar känner jag hur jag hamnar i något sorts euforiskt tillstånd. Jag blir upprymd och glad på något sätt. Lugn. Jag svajar sakta från sida till sida. Mediterar och sjunger på samma gång.

En av ledarna stiger upp för att säga något mellan lovsångerna. Han säger att det är så fantastiskt fint att sitta här tillsammans och lovprisa gud. Tillsammans med Jesus. Ja. Jesus är här i kväll.

Jag ryser. Rädd men samtidigt glad. Jag vet inte vad jag ska känna. Så blir det alltid när någon pratar om Jesus och gud på det här sättet. Jag blir lite obekväm men samtidigt glad. I mitt huvud har jag så många gånger tänkt "jag tror ju egentligen inte på Jesus. Han var typ en karismatisk gubbe som desperata människor började tro på och följa för länge sen. Inte guds son".

Jag får dåligt samvete för att jag sitter här och sjunger till Jesus om jag inte tror på honom. Jag borde älska Jesus. Min frälsare? Ändå känner jag bara skuld och synd. Förlåt. Förlåt. Jag vill ju tro på dig. Förlåt. Gud hjälp mig att tro.

Jag försöker skaka av mig den lite obehagliga känslan och sjunga lite. Runt mig sträcks allt fler händer upp mot himlen. Stämningen blir mer och mer extatisk.

Jag sjunger lite till. Så länge jag lever. Så länge jag finns kvar på denna jord. Så länge mitt hjärta slår ska jag leva för dig.

Och då börjar jag gråta. Tyst för mig själv slinker en tår fram. Det går rysningar genom hela kroppen. Kryper upp längs ryggraden. Det måste vara Jesus. Det är Jesus. Jesus är här.

Jag sjunger starkare. Ryser. Läpparna skakar. Lovsång efter lovsång.

Min vän som sitter en bit ifrån mig säger att hon ska gå och lägga sig. Kommer du med?

Jag vill inte gå. Vill absolut inte gå bort från den här känslan. Från Jesus. Han är ju här nu. Hur kan hon inte känna det jag känner? Jag följer ändå med tillbaka till stugan. Jag berättar hur galet upprymd jag blev. Hur fantastiskt det kändes. Hon ler bara och säger att lovsånger verkligen är fantastiska. 

Jag kan knappt sova. Ligger vaken med en varm känsla inom mig. Jag kan inte sluta le samtidigt som jag känner mig lite ledsen. Vad var det som hade hänt?

 

På morgonen är allt annorlunda. Den euforiska känslan finns det inga spår av och dagsljuset lyser upp salen som i går kändes mysig och varm och fridfull och extatisk.

Framför mig finns nu en stel och kall sal. Inte ett spår av Jesus.

Då känner jag det. Klumpen i magen är tillbaka.

Dom lurade mig. Jag blev lurad.

Ilskan och besvikelsen växer och jag känner mig längre från gud och Jesus än någonsin.

Jag ska aldrig sjunga till Jesus igen. Jag ska aldrig sjunga lovsång igen.

 

Så länge jag lever. Så länge jag finns kvar på denna jord. Så länge mitt hjärta slår ska jag leva för dig.

 

Edit: Jag känner att jag måste påpeka att jag nu självklart har fått perspektiv på de här händelserna jag tar upp. Då var jag tonåring och lättpåverkad. Det här är helt enkelt minnen jag har, som jag försöker beskriva som jag kände det just då. Hur jag känner nu är en helt annan sak. Men jag tycker att det är viktigt att visa hur fel det kan bli om man påverkar unga personer för mycket.

19.05.2015 kl. 20:27

TRO DEL ETT - JESUS BLOD OCH VARM KOFF

Ofta när jag träffar mina närmsta vänner kommer religion på tal. Det känns som att vi har suttit där i någons vardagsrum med ett vinglas i handen och haft den här diskussionen hur många gånger som helst. Men ändå tröttnar vi aldrig. Det är så svårt att definiera en tro och religion är så svårt att prata om utan att trampa någon annan på tårna. Men ändå gör vi det.

För ungefär en vecka sen när vi träffades kom religion igen på tal. Jag började berätta om min tro, eller den tro jag hade i min tonår. Det var länge sen jag pratat om det, men på bara några sekunder kom alla minnen tillbaka. Jag har gått och tänkt på det varje dag sedan dess. Och efter att jag läste Anders Eklunds artikel om väckelserörelser kände jag att det är dags att börja dela med mig. Nu. Så den kommande tiden får ni ta del av minnen jag har från mina tonår, då jag desperat försökte forma mig en uppfattning om min tro. Det kommer säkert sticka många i ögonen, men nu kör vi. Jag tänker inte vara tyst längre.

 

Det här är scener ur min relation till gud. Del ett.

 

Det är konfirmationsdagen. Midsommar. Jag sitter i kyrkbänken och känner hur låren klibbar sig mot varandra. Det är galet varmt i kyrkan och jag sitter intryckt i bänken med min bästa vän Niisi på min högra sida. Jag är yr i huvudet. Jag viskar att jag mår dåligt och Niisis blanka ögon ser tillbaka på mig. Hon är alldeles röd om kinderna.

Jag hör inte vad prästen säger. Det enda som ekar mitt huvud är hans ord några dagar tidigare. Man ska vara säker på att man tror på Gud när man tar nattvarden. Annars begår man en hemsk synd. Jag känner en tung smärta över bröstet. Andas. Andas. Vi stiger upp. Det är dags. Benen känns svaga men går framåt utan att jag styr dom. Jag följer gruppen. Vi ska niga. Böja oss inför Jesus på korset som dinglar där alldeles blodig i taket. Ska jag spy?

Jag böjer mig ner. Ser hur alla jämnåriga med perfekt kammat hår tar den lilla brödbiten i munnen och tar en klunk av vinet. Blodet.

De ler när de är klara.

Nu är det min tur. Kristi kropp. Kristi blod.

Jag tror inte på gud. Jag tror absolut inte på att jag nyss drack Jesus blod och åt hans kropp. Jag kommer hamna i helvetet. Jag kommer brinna. Jag har syndat.

Alla ler. Grattis.

Vi går ut i raka led och möts av kramar av föräldrar och släkt. Alla klagar över hur varmt det var i kyrkan. Varför måste konfirmationen vara på midsommar? Herregud.

Vi åker hem och äter tårta. Äntligen är det över. Jag får presenter. Ett kors att hänga runt halsen som alla coola kids på sommarlägren. Äntligen får jag också gå fram till altaret. Niga inför gud och dricka vin som alla jag avundats. Se ledsen och bekymrad ut. Synda lite till.

På kvällen står jag vid grillen tillsammans med alla andra nybakade konfirmander. Jag ska ta bussen till Åminne. Ritualen har bara börjat. I morse svettades jag i kyrkbänken. Nu står jag i den smockfulla bussen och känner lukten av öl gräva sig upp i näsborrarna. Alla skriker. Jag försöker att inte falla omkull när en flera år äldre kille snubblar in i mig och spiller sprit på mina byxor. Öööhö oj. Ska du ha liiti? höhö...

Nä.

Jag ler men känner hur det vrider sig i magen. En koff ligger och trycker i min väska. Jag tänker tyst för mig själv om det här faktiskt är okej. Det känns så galet spännande och farligt och förbjudet så jag blir helt vinglig i huvudet och svag i benen. Det känns ungefär som att ta nattvard fast jag egentligen inte tror på Jesus. Lika syndigt. Kära gode gud jag vill bara testa att dricka lite. Jag lovar att inte sluta be och jag lovar att gå i kyrkan. Jag lovarlovarlovar att försöka tro. Förlåt.

Vi kommer ut ur bussen. Jag står på parkeringen. Tar fram den varma koffen och ser min vän i ögonen. Nu kör vi.

18.05.2015 kl. 22:21