TRO DEL ETT - JESUS BLOD OCH VARM KOFF

Ofta när jag träffar mina närmsta vänner kommer religion på tal. Det känns som att vi har suttit där i någons vardagsrum med ett vinglas i handen och haft den här diskussionen hur många gånger som helst. Men ändå tröttnar vi aldrig. Det är så svårt att definiera en tro och religion är så svårt att prata om utan att trampa någon annan på tårna. Men ändå gör vi det.

För ungefär en vecka sen när vi träffades kom religion igen på tal. Jag började berätta om min tro, eller den tro jag hade i min tonår. Det var länge sen jag pratat om det, men på bara några sekunder kom alla minnen tillbaka. Jag har gått och tänkt på det varje dag sedan dess. Och efter att jag läste Anders Eklunds artikel om väckelserörelser kände jag att det är dags att börja dela med mig. Nu. Så den kommande tiden får ni ta del av minnen jag har från mina tonår, då jag desperat försökte forma mig en uppfattning om min tro. Det kommer säkert sticka många i ögonen, men nu kör vi. Jag tänker inte vara tyst längre.

 

Det här är scener ur min relation till gud. Del ett.

 

Det är konfirmationsdagen. Midsommar. Jag sitter i kyrkbänken och känner hur låren klibbar sig mot varandra. Det är galet varmt i kyrkan och jag sitter intryckt i bänken med min bästa vän Niisi på min högra sida. Jag är yr i huvudet. Jag viskar att jag mår dåligt och Niisis blanka ögon ser tillbaka på mig. Hon är alldeles röd om kinderna.

Jag hör inte vad prästen säger. Det enda som ekar mitt huvud är hans ord några dagar tidigare. Man ska vara säker på att man tror på Gud när man tar nattvarden. Annars begår man en hemsk synd. Jag känner en tung smärta över bröstet. Andas. Andas. Vi stiger upp. Det är dags. Benen känns svaga men går framåt utan att jag styr dom. Jag följer gruppen. Vi ska niga. Böja oss inför Jesus på korset som dinglar där alldeles blodig i taket. Ska jag spy?

Jag böjer mig ner. Ser hur alla jämnåriga med perfekt kammat hår tar den lilla brödbiten i munnen och tar en klunk av vinet. Blodet.

De ler när de är klara.

Nu är det min tur. Kristi kropp. Kristi blod.

Jag tror inte på gud. Jag tror absolut inte på att jag nyss drack Jesus blod och åt hans kropp. Jag kommer hamna i helvetet. Jag kommer brinna. Jag har syndat.

Alla ler. Grattis.

Vi går ut i raka led och möts av kramar av föräldrar och släkt. Alla klagar över hur varmt det var i kyrkan. Varför måste konfirmationen vara på midsommar? Herregud.

Vi åker hem och äter tårta. Äntligen är det över. Jag får presenter. Ett kors att hänga runt halsen som alla coola kids på sommarlägren. Äntligen får jag också gå fram till altaret. Niga inför gud och dricka vin som alla jag avundats. Se ledsen och bekymrad ut. Synda lite till.

På kvällen står jag vid grillen tillsammans med alla andra nybakade konfirmander. Jag ska ta bussen till Åminne. Ritualen har bara börjat. I morse svettades jag i kyrkbänken. Nu står jag i den smockfulla bussen och känner lukten av öl gräva sig upp i näsborrarna. Alla skriker. Jag försöker att inte falla omkull när en flera år äldre kille snubblar in i mig och spiller sprit på mina byxor. Öööhö oj. Ska du ha liiti? höhö...

Nä.

Jag ler men känner hur det vrider sig i magen. En koff ligger och trycker i min väska. Jag tänker tyst för mig själv om det här faktiskt är okej. Det känns så galet spännande och farligt och förbjudet så jag blir helt vinglig i huvudet och svag i benen. Det känns ungefär som att ta nattvard fast jag egentligen inte tror på Jesus. Lika syndigt. Kära gode gud jag vill bara testa att dricka lite. Jag lovar att inte sluta be och jag lovar att gå i kyrkan. Jag lovarlovarlovar att försöka tro. Förlåt.

Vi kommer ut ur bussen. Jag står på parkeringen. Tar fram den varma koffen och ser min vän i ögonen. Nu kör vi.

Malin Öhman
18.05.2015 kl. 22:21

 

Malin Öhman

Helsingfors

Lever och skriver 

kontakt: malinohman1@gmail.com