Valborg

 

Jag tänkte dokumentera hela Valborg. Fotografera och minnas. Registrera som bevis på att jag är ung och levande och ute på fest. Att jag träffar människor och knyter band, om än ytliga. Att jag finns. Efter några stories glömde jag såklart bort det. Efter dagsfesten av förvirring och bananbröd och en strid ström av prosecco haltade jag ner för trappan, ut i vårkvällen. Från en fest till en annan.

I trappuppgången, på gatan. Andades in rök och vinfyllda andedräkter, fick en liten kaffekopp påfylld med bubbligt vin innan jag hunnit dricka upp. Stod intryckt i ett kök och kände en hand nudda min, diskret, så att ingen såg. Låste fast blickar. Vägrade titta bort innan han gjorde det. Till slut tittade jag bort ändå. Jag gör det alltid.

 

 

Jag glömde att min tå var bruten. Dansade i kön till toaletten, i mörkret. Såg in i det jag tror vad ögon, böjde mig fram för att höra. Bländades av ljuset från toaletten när dörren öppnades och stängdes igen. Allt är lättare i mörkret, men att hitta jackor och skor medan jag försökte höra vad en vän sa åt mig i en annan telefon är svårt att göra i mörker utan att spilla vin på sin klänning. 

En annan kö nån annanstans. Framåt i snigelfart. Kall vind i håret. Mjuka saker som viskades i mitt öra. Läppar som nuddade vid min hud. Skäggstrån mot kinden. Slet mig bort. Nuddade igen. Och igen. Och så säger han det. Glöm allt. Glöm allt bara. Och så gjorde jag det. 

För en stund i alla fall. 

Malin Öhman
10.05.2018 kl. 20:00

Rista in ditt namn på mig för jag vill veta vad du heter

För en vecka sen stukade jag min lilltå. Jag gick rakt in i hörnet av en golvlist och låg sen på golvet och kved en bra stund innan jag hoppade till sängen. Sen vaknade jag på morgonen med blåsvart värkande tå. Men jag tänkte inte låta det stoppa mig. För jag skulle ju ha inflyttningsfest och hade bjudit in alla mina favoritpersoner. 

Efter två haltande varv till affären hade jag handlat frukt, bär, rom och cava i överflöd. Jag gjorde min favoritbål och mangobellini, hade fönstren på vid gavel och firade våren, och mig själv också faktiskt. Måste ju ändå vara värt att fira att jag har bott här i en månad och lyckats hålla mig flytande trots att jag pendlat mellan eskapism och eufori och ångest och sömnlöshet och uppgivenhet och desperation? 

Jag har städat lägenheten så många gånger nu att det börjar kännas normalt att föra omrking dammsugaren på det slitna trägolvet. Jag tycker inte längre att det är läskigt att gå ner i tvättstugan och jag vet vad tre av mina grannar heter i förnamn. Jag trivs i den här lägenheten. Jag älskar att fylla den med bra personer och se hur de ligger i min säng och skrattar tillsammans. Hur de står i köket och häller upp vin, rotar i mina lådor efter korköppnare.

Den här månaden känns som ett år. Vi har haft förfest i min säng och spillt prosecco på mina lakan. Jag har kastat ner nyckeln genom fönstret gång på gång. Jag har gått på dejter och varit nervös. Jag har försökt lära mig att handla mindre mat men spenderar fortfarande för mycket pengar. Jag har haft min syster på besök och ätit glass i sängen och sett på Wahlgrens värld tills vi somnat. Jag har ätit frukost vid bordet i gassande solsken och sett ut på träden och försökt föreställa mig hur grönt allt snart kommer vara. Jag har föst ut gäster ur lägenheten klockan 23 efter att en granne bankat på fönstret med en golvmopp. Jag har stått i ett dunkelt kök och hällt upp två vinglas en tisdagkväll och blivit knäsvag och tagit djupa andetag. En annan kväll har jag suttit ensam vid köksbordet och ätit pasta och gråtit mellan tuggorna. Jag har legat i sängen med ljummen vårluft som svept över golvet och hört fågelkvitter en lördagsmorgon som jag aldrig ville att skulle ta slut. 

Och den morgonen kände jag det. En ny känsla. Ett glatt och bubbligt pirr i magen.

Malin Öhman
20.04.2018 kl. 19:47

Det här är mitt hem nu

Det är mycket ljusare i min nya lägenhet. Jag vaknar klockan sju varje morgon och ligger och drar mig i sängen en halvtimme eller två innan jag går till köket och gör te åt mig. Sen går jag tillbaka till sängen och läser. Tänker att det är skönt att vakna själv. Det är värre att somna. 

Han ville alltid ha det becksvart i sovrummet på natten. Han vaknade av minsta lilla sken från gatan, om mörkläggningsgardinerna hängde snett låg han och vände sig i sängen och blev frustrerad. Jag hade svårt att vakna på morgonen, jag förstod inte att det var morgon. Jag fumlade efter mobilen och slog alltid i tån i något stolsben när jag gick ut ur sovrummet. Jag låg aldrig kvar i sängen. 

Det här är mitt hem nu. Ett lagom stort rum med överflöd av växter som måste vattnas var tredje dag för att inte torka ut av allt solsken. Några växter har jag varit tvungen att flytta längre bort från fönstret för de blev alldeles frasiga. Nu mår de bättre.  

Köket är blått. När jag flyttade till min etta i Bortre Tölö år 2012 hade jag ett lila kök. Sedan dess har mina köksskåp varit vita. Nu är de blå. Känner att det är en symbolisk cirkel som sluts nu. Jag har målat insidan av skåpen vita. Jag har köpt nytt porslin. Det rosa. Jag ville ha det tidigare, för ett år sen, men vi valde ett grått i stället. Vet inte varför vi var så rädda för färg. 

I dag är det söndag och jag har suttit i sängen hela dagen. Läst. Ätit frukost. Försökt lyssna på ny musik som inte på något sätt kan förknippas med minnen och känslor. Det är svårt. Inget fastnar. Jag har läst och skrivit om vartannat och skrivit in ordet "dejt" i kalendern med försiktig, liten stil längst ner på sidan. 

Vi gick på bio i går. Jag skrattade med munnen full av popcorn. Sneglade på honom ibland för att se om han också skrattade. Efteråt tänkte jag ta hans hand. På rutin rörde sig min hand mot hans. Men jag lät bli. Jag snubblade in i honom när vi gick ut ur salongen. Benen hade domnat bort efter att ha suttit stilla så länge. När vi kom ut ur biografen var klockan snart halv nio och det var fortfarande ljust ute. Våra läderjackor knarrade mot varandra när vi kramades hejdå och andades ut, som att jag gått och hållt andan i flera dagar.

Jag ska springa i kväll. Fort fram i mina nya kvarter. Andas in röklukten som slingrar sig runt alla gathörn och sandkornen när bilarna kör förbi. 

Malin Öhman
08.04.2018 kl. 15:00

Maratonbrunch

I söndags vaknade jag med ett ryck klockan fem på morgonen, efter att knappt ha sovit alls på hela natten hade jag äntligen slumrat in en stund. Men klockan sju lämnade jag sängen och försökte eliminera ångestklumpen som flyttat sig från magen till halsen under natten. Efter ett antal peppande sms från kompisar klädde jag på mig, borstade ut tovorna ur håret och tvättade ansiktet. Svängde in förbi en mataffär och gick med tulpaner och bestämda steg mot Skatudden och det ultimata kollektivet Mesotoko. 

Matilda hade födelsedagsbrunch och ett stort gäng samlades i köket och åt i flera timmar. Blev salongsberusad av all mimosa jag drack mellan våfflorna och efter några timmar förflyttade jag mig runt i olika sängar och ältade min livskris och både gav och fick råd i vilka bilder som funkar bäst på tinder.

Vet inte hur länge jag låg där i eftermiddagssolen men när det blivit mörkt ute och vi satt i köket igen och maten började ta slut bestämde jag att det var dags att gå hem. Nio timmar lång brunch blev det. Tror det inte finns något bättre än att ligga i hög i en kompis säng en hel eftermiddag och vara lagom full medan en blir kliad i håret eller får massage. Maratonbruncher borde vara en återkommande grej i mitt liv.

Malin Öhman
06.04.2018 kl. 12:00

april

 

Det är vår. Säger det högt så att jag ska känna det. Vår. Smakar på ordet men det är mycket hårdare än jag minns det. Kantigt. Dörren till min franska balkong står på vid gavel och jag har huvudvärk efter att ha bitit ihop mina käkar så mycket de senaste veckorna. Har lett väldigt mycket också, mer än vanligt. Men däremellan har jag mött en oroad blick i badrumsspegeln. Snabbt tittat bort. Men för några dagar sedan var det som om jag såg mig själv för fösta gången på en lång tid och jag ville bara ge mig själv en stor kram. Det var naivt att tro att det här bara skulle vara skönt. Att det bara skulle vara en lättnad och att det skulle vara så här enkelt att vänja mig vid min nya vardag. Det är svårt. 

Samtidigt som det är vår och jag lyssnar på gamla spellistor på repeat och snön smälter och jag plockar fram solglasögonen och bokar in dejter och danskvällar och häng med vännerna så står allt stilla. Jag kapslar in känslor och tänker att jag ska hantera dem lite senare. Men vi vet väl alla att det inte riktigt funkar så. 

 

 

Min lägenhet har utsikt mot Berghälls kyrka. På helgmorgnar ringer kyrkklockan och det hörs barnskrik nere från parken när mitt fönster står öppet. Det är sol i lägenheten från morgon till kväll och för varmt för att ha uppdragna persienner mot eftermiddagen. För varmt för att yoga. Det kommer bli en svettig sommar.

Alla hälsar i trappuppgången och jag blir välkomnad till huset gång på gång. Jag frågar om de har hört när vi skruvade ihop möbler till tre på natten och tryckte in alla kartonger i den lilla hissen mitt i natten men de har inte hört något. Tänker att det borde vara safe att ha fest här då. Inflyttningsfest. Men jag måste rulla ihop min stora vita matta så att den inte blir nedstänkt med rödvin. 

Det har snart gått tre veckor sen jag flyttade ut ur vår lägenhet. Nu är den hans. 

Några tycker att jag verkar hantera det här bra. Att jag är glad. Jag har en ny glöd i mina ögon. Jag lyser. Jag är glad. Tills det blir kväll och jag vill skrika och bita av mig naglar och peta på hudflagor och nagelband och riva ögonfransar och bita tungan och ligga raklång på golvet och försöka hitta tillbaka till något som kan kallas normal andning.

Vi överlevde vintern, skrev Sandra Beijer. Jag vill överleva våren.

Malin Öhman
04.04.2018 kl. 14:15

 

Malin Öhman

Helsingfors

Lever och skriver 

kontakt: malinohman1@gmail.com