Stockholm

 

I april åkte jag med Louise till Stockholm över helgen. Satt på uteserveringar och drack vin. Stannade på olika cafén för att svalka oss med iskaffe eller färskpressad juice. Pratade. Dansade på broar mitt i natten. Var fulla och odrägliga på tunnelbanan. Åt pannkakor till frukost tills vi var så mätta att vi knappt orkade gå. Såg William Spetz på Cirkus. Trängdes på färja. Föreställde mig, som jag gör varje gång, att jag skulle bo här. Göra gatorna till mina. Bli stammis på någon bar. Nån sommar kanske. Kanske nästa sommar.

16.05.2018 kl. 13:41

Jag vill berätta allt om ingenting och ännu mer om allt

 

Aprileftermiddag. Jag och Louise ligger vid Nytorget på konstgräset, leker att det är riktigt gräs som hunnit bli grönt men plastbitarna sticks mot benen som riktigt gräs inte gör. Det är för varmt för att ha jacka på så vi lägger oss ner på dom i stället. Låter små klunkar av iskaffe slinka ner i halsen. 

Solen värmer upp mig inifrån i Stockholm. Värmer allt som varit kallt och låst och för varje samtal med henne som nickar mittemot trasslar jag ut trådar. Sliter upp knutar. Minns. Låter mig minnas. Låter mig se på bilderna i mitt arkiv: när vi skrattar, när han pussar mig på kinden, min tandrad och skrattgropar och hans tomma blick. Min kusins bröllop i kostym och klänning. Somrarna i båten. På fester. Vårdagar i Eira. Det gör ont. Det bränner bakom ögonlocken. Jag säger det högt, att jag är ledsen att det inte blev som jag ville, hur jag än försökte. Att det inte är vi längre. Att det kanske aldrig skulle vara vi. Att jag är arg och besviken. Att jag har försökt att vara respektfull och lugn och göra rätt och ändå misslyckats. Att det har berövat mig på att uttrycka sorgen, ilskan, besvikelsen. Att sorgen bott i våra ögon i år. Att den fortfarande gömmer sig där, hur mycket vi än ler när vi ses.

Hur roligt vi än har haft och hur mycket solen än har skinit har sorgen alltid nästlat sig in i ögonvrån och gjort varje stund outhärdlig. Jag säger att det är skönt nu. Att inte behöva se någon annans besvikelse, men hur öronbedövande det är att vara ensam med sorgen som rumskamrat. Som aldrig svarar på mina frågor men som alltid finns där. Stirrar på mig med hård oförlåtande blick. Det går dagar av att jag inte säger något och jag måste testa min röst, bryta tystnaden. Jag är hes. Jag tänker på att ringa. Dela på ensamheten. 

Vi ses på en bar. Vädrar alla besvikelser. Ånger. För en stund känns allt som vanligt. Men allt är annorlunda. Vi var ju aldrig dom som satt på en bar och drack vin och såg varandra i ögonen. Det var ju dom jag brukade snegla på när vi satt tysta och letade efter orden. 

15.05.2018 kl. 14:40

Valborg

 

Jag tänkte dokumentera hela Valborg. Fotografera och minnas. Registrera som bevis på att jag är ung och levande och ute på fest. Att jag träffar människor och knyter band, om än ytliga. Att jag finns. Efter några stories glömde jag såklart bort det. Efter dagsfesten av förvirring och bananbröd och en strid ström av prosecco haltade jag ner för trappan, ut i vårkvällen. Från en fest till en annan.

I trappuppgången, på gatan. Andades in rök och vinfyllda andedräkter, fick en liten kaffekopp påfylld med bubbligt vin innan jag hunnit dricka upp. Stod intryckt i ett kök och kände en hand nudda min, diskret, så att ingen såg. Låste fast blickar. Vägrade titta bort innan han gjorde det. Till slut tittade jag bort ändå. Jag gör det alltid.

 

 

Jag glömde att min tå var bruten. Dansade i kön till toaletten, i mörkret. Såg in i det jag tror vad ögon, böjde mig fram för att höra. Bländades av ljuset från toaletten när dörren öppnades och stängdes igen. Allt är lättare i mörkret, men att hitta jackor och skor medan jag försökte höra vad en vän sa åt mig i en annan telefon är svårt att göra i mörker utan att spilla vin på sin klänning. 

En annan kö nån annanstans. Framåt i snigelfart. Kall vind i håret. Mjuka saker som viskades i mitt öra. Läppar som nuddade vid min hud. Skäggstrån mot kinden. Slet mig bort. Nuddade igen. Och igen. Och så säger han det. Glöm allt. Glöm allt bara. Och så gjorde jag det. 

För en stund i alla fall. 

10.05.2018 kl. 20:00

Rista in ditt namn på mig för jag vill veta vad du heter

För en vecka sen stukade jag min lilltå. Jag gick rakt in i hörnet av en golvlist och låg sen på golvet och kved en bra stund innan jag hoppade till sängen. Sen vaknade jag på morgonen med blåsvart värkande tå. Men jag tänkte inte låta det stoppa mig. För jag skulle ju ha inflyttningsfest och hade bjudit in alla mina favoritpersoner. 

Efter två haltande varv till affären hade jag handlat frukt, bär, rom och cava i överflöd. Jag gjorde min favoritbål och mangobellini, hade fönstren på vid gavel och firade våren, och mig själv också faktiskt. Måste ju ändå vara värt att fira att jag har bott här i en månad och lyckats hålla mig flytande trots att jag pendlat mellan eskapism och eufori och ångest och sömnlöshet och uppgivenhet och desperation? 

Jag har städat lägenheten så många gånger nu att det börjar kännas normalt att föra omrking dammsugaren på det slitna trägolvet. Jag tycker inte längre att det är läskigt att gå ner i tvättstugan och jag vet vad tre av mina grannar heter i förnamn. Jag trivs i den här lägenheten. Jag älskar att fylla den med bra personer och se hur de ligger i min säng och skrattar tillsammans. Hur de står i köket och häller upp vin, rotar i mina lådor efter korköppnare.

Den här månaden känns som ett år. Vi har haft förfest i min säng och spillt prosecco på mina lakan. Jag har kastat ner nyckeln genom fönstret gång på gång. Jag har gått på dejter och varit nervös. Jag har försökt lära mig att handla mindre mat men spenderar fortfarande för mycket pengar. Jag har haft min syster på besök och ätit glass i sängen och sett på Wahlgrens värld tills vi somnat. Jag har ätit frukost vid bordet i gassande solsken och sett ut på träden och försökt föreställa mig hur grönt allt snart kommer vara. Jag har föst ut gäster ur lägenheten klockan 23 efter att en granne bankat på fönstret med en golvmopp. Jag har stått i ett dunkelt kök och hällt upp två vinglas en tisdagkväll och blivit knäsvag och tagit djupa andetag. En annan kväll har jag suttit ensam vid köksbordet och ätit pasta och gråtit mellan tuggorna. Jag har legat i sängen med ljummen vårluft som svept över golvet och hört fågelkvitter en lördagsmorgon som jag aldrig ville att skulle ta slut. 

Och den morgonen kände jag det. En ny känsla. Ett glatt och bubbligt pirr i magen.

20.04.2018 kl. 19:47

Det här är mitt hem nu

Det är mycket ljusare i min nya lägenhet. Jag vaknar klockan sju varje morgon och ligger och drar mig i sängen en halvtimme eller två innan jag går till köket och gör te åt mig. Sen går jag tillbaka till sängen och läser. Tänker att det är skönt att vakna själv. Det är värre att somna. 

Han ville alltid ha det becksvart i sovrummet på natten. Han vaknade av minsta lilla sken från gatan, om mörkläggningsgardinerna hängde snett låg han och vände sig i sängen och blev frustrerad. Jag hade svårt att vakna på morgonen, jag förstod inte att det var morgon. Jag fumlade efter mobilen och slog alltid i tån i något stolsben när jag gick ut ur sovrummet. Jag låg aldrig kvar i sängen. 

Det här är mitt hem nu. Ett lagom stort rum med överflöd av växter som måste vattnas var tredje dag för att inte torka ut av allt solsken. Några växter har jag varit tvungen att flytta längre bort från fönstret för de blev alldeles frasiga. Nu mår de bättre.  

Köket är blått. När jag flyttade till min etta i Bortre Tölö år 2012 hade jag ett lila kök. Sedan dess har mina köksskåp varit vita. Nu är de blå. Känner att det är en symbolisk cirkel som sluts nu. Jag har målat insidan av skåpen vita. Jag har köpt nytt porslin. Det rosa. Jag ville ha det tidigare, för ett år sen, men vi valde ett grått i stället. Vet inte varför vi var så rädda för färg. 

I dag är det söndag och jag har suttit i sängen hela dagen. Läst. Ätit frukost. Försökt lyssna på ny musik som inte på något sätt kan förknippas med minnen och känslor. Det är svårt. Inget fastnar. Jag har läst och skrivit om vartannat och skrivit in ordet "dejt" i kalendern med försiktig, liten stil längst ner på sidan. 

Vi gick på bio i går. Jag skrattade med munnen full av popcorn. Sneglade på honom ibland för att se om han också skrattade. Efteråt tänkte jag ta hans hand. På rutin rörde sig min hand mot hans. Men jag lät bli. Jag snubblade in i honom när vi gick ut ur salongen. Benen hade domnat bort efter att ha suttit stilla så länge. När vi kom ut ur biografen var klockan snart halv nio och det var fortfarande ljust ute. Våra läderjackor knarrade mot varandra när vi kramades hejdå och andades ut, som att jag gått och hållt andan i flera dagar.

Jag ska springa i kväll. Fort fram i mina nya kvarter. Andas in röklukten som slingrar sig runt alla gathörn och sandkornen när bilarna kör förbi. 

08.04.2018 kl. 15:00

 

Malin Öhman

kontakt: malinohman1@gmail.com