Årets julklappar

I år har jag köpt mycket färre julklappar än jag brukar och det är väldigt skönt att jag inte har känt någon stress för julklapparna. Jag har paketerat dem i brunt papper och piffat till paketen lite med målade granar eller grankvistar och lingonkvistar. Men det bästa är ju ändå att se när de öppnas. 

Malin Öhman
Publicerad 23.12.2017 kl. 12:00

Dan före dopparedan

Det är jul. Jag sitter i skrivande stund i Vörå vid köksbordet och dricker mitt morgonte. Bara ljusstakar och julgransbelysningen lyser upp rummet. Jag har pyjamas på mig och tänkte fortsätta med det resten av dagen. Ska ändå bara vistas i köket. Att gå ut lockar inte riktigt i dag då det är snöstorm ute.

De senaste dagarna har jag mest stått i köket, planerat mat, handlat mat, ätit. Julklappsshoppat med mamma. Träffat pappa och ätit middag. Gått på julkonsert. Ätit godis.

Min nya favorit är aprikoser doppade i vitchoklad garnerade med gojibär och kokos. 

Jag äter ju vanligtvis inte socker och äter ytterst lite kött men nu till julen tänjer jag lite på gränserna och känner efter vad min kropp klarar av. Och hittills har allt gått bra. 

Vitchokladtryffel med limesmak och kardemumma är en favorit i familjen sedan många år tillbaka så den är obligatorisk. Och väldigt beroendeframkallande. 

I dag fortsätter bakandet och jag ska laga nyttigare julgodis på dadlar i stället för socker. Jag ska också göra en glutenfri limpa, två veganska gratänger, solrosbollar och rödbetsbollar i stället för köttbullar, ärthummus och även en laxröra. Huh. Tur att jag har hjälp av mamma och Oliver. Jag tycker ju om att laga mat så det ska nog gå. 

I år känns julen så annorlunda än i fjol. Jag mådde extremt dåligt då. Hela förra hösten egentligen och jag tänkte oavbrutet på min hud. Kunde inte tänka. Kunde knappt andas. Allt var bara panik och vätskande eksem och sömnlösa nätter. Så det finns inte en enda bild från förra julen. Allt passerade i en dimma. Därför känns årets jul så känsloladdad. Jag vill att allt ska bli perfekt och det blir det ju såklart inte men en del av mig är så ledsen och full av sorg över allt jag missat sedan jag började med kortisonavvänjningen sommaren 2015. Det är så galet länge sen nu och jag har kommit så långt.

Ändå kan jag inte förstå hur långt jag har kommit. Det fanns dagar när jag inte kunde se mig i spegeln, en period när jag inte sov alls, dagar då jag höll allt inom mig och tvingade mig ut i världen trots att jag hade gråten och paniken i halsen varje sekund. Nu klarar jag mig så bra. Huden är inte helt läkt ännu och jag har ärr kvar som jag måste leva med men det är hundra gånger bättre än det har varit. Och det är jag så tacksam för. 

Jag är så tacksam att jag har klarat mig igenom det här helvetet, för jag kan verkligen uppskatta livet mer nu. Jag uppskattar varje stund jag får med familj och vänner när jag inte behöver sitta och anstränga mig för att höra vad de säger eller försöka hålla in gråten eller försöka att inte klia kokhet hud som gömmer sig under tajta kläder. Jag är så oerhört tacksam för att jag mår så bra som jag gör nu. Och att jag får en jul som jag kan minnas utan att det känns som ett slag i magen. 

Malin Öhman
Publicerad 23.12.2017 kl. 10:08

Tiden som rann ur händerna

Det är snart en månad sen jag och Linda var i Tallinn. En månad försvann sådär bara. Hinner knappt tänka eller stanna upp. Eller kanske jag har gjort just det? Kanske jag bara känner att livet är så okontrollerat just nu för att jag precis just den här veckan har tentvecka och prestationsångest och känner mig allmänt otillräcklig på alla plan i mitt liv. Det är ju inte så jämt och jag försöker påminna mig om det ibland. 

Julpyntat har jag också gjort. Ljusslingor i hela lägenheten för att råda bot på mörkret där ute. Gillar att gå omkring och se hur det lyser i allas fönster. Fantiserar om vem som bor där bakom ljusstakarna och stjärnorna och hur deras liv ser ut. 

En kväll satt jag hemma och hade ångest och var obeskrivligt stressad för min långa lista på saker att läsa och skriva och min överfulla kalender. Då gjorde jag det absolut bästa jag kunde: jag styrde stegen mot Skatudden för att gå på bokklubbsträff hemma hos Kaneli och Hanna. Satt i deras kök i flera timmar och skrattade och beklagade mig och pratade Märta Tikkanen medan Hanna kliade mig på ryggen (leker lite flora wiström ibland). ÄLSKAR ER.

Hade lite julfest hemma hos oss med allt som hör julfest till. Glögg, pepparkakor, röd klänning, frågesport, julmusikquiz OCH det viktigaste av allt: Instagramquiz. 

Mest har jag vandrat omkring i min nya pyjamas här hemma. Drar bokstavligt talat av mina kläder och hoppar in i pyjamasen direkt jag kommer in genom dörren. 

I lördags gick jag på fest hos Kevin som fyllde år. Låg i världens mysigaste säng och skrattade tills jag fick magont medan det spilldes rödvin i vardagsrummet. Trängdes också i hallen och försökte lirka på mig skorna i rekordfart. Sen småsprang vi till karaokebaren och skreksjöng Wannabe. 

 

Och nu då? Nu är det snart tisdag. En dag närmare jullovet. Ska stanna upp ännu mer då. Tänka. Andas. Skratta ännu mer och förhoppningsvis kramas och bli ryggkliad då också. 

Malin Öhman
Publicerad 11.12.2017 kl. 23:18

Vad jag fyller dagarna med

Läser. Fick hem detta härliga paket på posten till födelsedagspresent av pappa. Ser fram emot White monkey SÅ mycket men har en hel hög med andra böcker jag ska läsa ut först.

Står i provrum och klämmer på klänningar jag inte har råd med.

Sitter på café med bokklubben och planerar projekt. 

Promenerar. De senaste veckorna har jag varit exemplarisk på att gå ut på promenader på morgnarna. Går för det mesta ner till havet och andas några extra djupa andetag och lyssnar på ljudböcker. Saknar dock att ha en hund vid min sida. Oliver och jag har lekt med tanken på att ha en amerikansk hårlös terrier men 1) jag är säkert allergisk mot den rasen också fast det är en så kallad allergihund och 2) vi får inte ha en hund i lägenheten. Så vi får väl drömma vidare.

Badar. Har lagt upp ljusslingor i badrummet så nu är det om möjligt ännu mysigare att ligga i badet. 

Bokklubbar. Här sitter vi i Sagas drömmiga hem i Tölö och äter exotiska frukter och pratar om Den svavelgula himlen. 

Malin Öhman
Publicerad 13.11.2017 kl. 15:30

Århundradets eftermiddag

I onsdags var det en stor dag för vår lilla bokklubb. Det var nämligen äntligen dags för oss att åka hem till Märta Tikkanen. Vi har varit (o)rimligt peppade sedan vi fick förfrågan av Schildts & Söderströms och slutresultatet kommer ni att få se i januari! Vår bokklubb är ju uppkallad efter hennes mästerverk Århundradets kärlekssaga så ni förstår ju att det var en stor ära att sitta i Märtas vardagsrum och dricka te och prata om litteratur och feminism i flera timmar. 

Jag och Hanna pratade dock inte så mycket, vi skötte filmandet och det finns så mycket härligt material att gå igenom och klippa i. Ser verkligen fram emot att visa alla slutresultatet. 

Malin Öhman
Publicerad 11.11.2017 kl. 13:59

 

Malin Öhman 24 Helsingfors

Journalist och litteraturstudent

Skriver, läser och lagar mat. Yogar lite ibland. Och tänker för mycket.

 

malinohman1@gmail.com