Grönsakslasagne

För flera månader sedan utlovade jag ett recept på min bästa lasagne och nu har jag äntligen fotograferat processen så att ni också ska få äta det här goda. Den är inte vegansk, då jag inte kan äta vegansk ost, men det blir säkert lika bra med någon sorts växtbaserad ost om man vill ha en helt vegansk lasagne. 

Börja med att steka lök och riven butternutpumpa (ca en halv) i en stekpanna. Tillsätt en deciliter linser, en buljongtärning och en förpackning krossad tomat. 

Tillsätt en morot, paprika och kryddor. Jag brukar använda rökt paprikapulver, salt, peppar, timjan och basilika. 

Låt såsen puttra ca fem minuter och tillsätt champinjon. Låt koka lite till och smaka av. Första såsen klar! 

Över till ostsåsen. Ta två deciliter grädde, jag använder risgrädde, och smula i 100 gram fetaost och rör om tills den smälter. I med lite salt, peppar, timjan och basilika här också.

Börja med ett lager av tomat-linssåsen i botten av en ugnsform, lägg på ett lager hyvlade zucchiniskivor och ett lager ostsås på det. Sen ett lager tomat-linssås igen, ett lager zucchini och tll slut ostsås ovanpå. Strö lite parmesan på om du gillar parmesan, annars funkar det bra med bara ostsåsen också. Tjoff in i ugnen i ca 15-20 minuter på 225 grader. 

Och så var det klart! Jag brukar låta lasagnen stå ett tag och svalna, annars är den så rinnig. Dagen efter är den p-e-r-f-e-k-t. 

Malin Öhman
18.02.2018 kl. 18:00

Väntar på värme

Hej från en ganska bedrövlig liten person. Jag sitter i skrivande stund uppkrupen i soffan med röda ögon och snorpapper i famnen. Har väntat på att få gråta ut hela dagen. Eller egentligen i flera dagar. Har känt mig så stark och modig och självständig de senaste dagarna och samtidigt haft en kostant obehaglig klump i magen direkt jag är ensam i mer än två sekunder. Och i dag satt jag vid skrivbordet, jag hade städat klart, lagat mat, yogat och borde alltså börja skriva eller göra den där skoluppgiften och jag kunde bara inte. Kunde inte tänka. Ville mest skrika. Så det gjorde jag. Gick in i sovrummet och pressade ner ansiktet i kudden med nytvättat krispigt örngott och skrek. 

Men ingen gråt tills Oliver kom hem och kramade och tröstade och såklart förstod mig på alla sätt trots att jag försökte stöta bort honom och bli arg på honom. Då kom gråten. Och gud vad skönt det var. 

Det kommer väl va så här. Oklart och motstridiga känslor. Inga regler. Och jag älskar som regler. 

I går kände jag vårkänslor. Solen sken mellan husen när Hanna och jag promenerade från Kampen ner mot Sandviken i stark sol och planerade storslagna planer för sommaren. Kändes bra att leka att det var april en liten stund. 

Efter förra inläggets melodramatik ska jag göra mitt yttersta för att den här bloggen inte blir en göra slut-blogg men jag lovar inget. Ibland är det skönt att bara skriva ner hur det känns. Ibland är det skönast att skriva om smoothiebowls. Men det kan hända att det blir fler sentimentala inlägg i framtiden, men tänk, en dag kommer det behovet också att försvinna. 

Försöker påminna mig själv om att jag inte är den första som känner så här. 

 

 

Malin Öhman
16.02.2018 kl. 20:08

Is och äggskal

 

Vi går längs vattnet en iskall vinterdag. På hal is och äggskal. Sträcker mig hela tiden efter din arm för att hålla i dig, för att inte ramla, och du drar dig undan. Du halkar till och jag skyndar mig att ta tag i dig, hjälper dig att stå stadigt på marken igen. Du säger att det är idiotiskt att hålla i oss i varandra. Vi drar bara ner varandra då. 

Och jag tänker det inte då, utan mycket senare. Hemma i köket en helt annan dag när jag sitter på golvet och ser tårarna bilda oformliga pölar på vinylgolvet som vi klickade på plats för snart ett år sen. Då tänker jag det. Att det är sant. Att vi inte kan dra ner varandra längre. 

Jag går omkring i lägenheten, säger farväl. Undrar vilka saker jag ska lämna kvar. Vad jag inte kommer att få rum med i en etta. Jag måste köpa ny vattenkokare. Mikro kanske också. Men knivställningen tar jag med. Mina växter tar jag med. Mitt piano. Mina saker och dina. 

Vi letar lägenhet åt mig tillsammans. Skrattar åt tanken att jag skulle bo långt ut i Esbo igen, som när jag först flyttade hemifrån och bodde i det där rummet i källaren. Vi ser på gamla bilder från när vi var lyckliga och glömmer bort hur olyckliga vi var. Tänker att det är skönt att bilderna ljuger ibland. Det är skönare att tänka att vi varit kära och lyckliga och att det här är något nytt, fast vi båda vet att det inte är så. 

Jag går på fest. Är arg och förvirrad och pratar bara med dem som vet. De kramar mig och försäkrar mig om att jag kommer bli okej. Du står flera meter bort, de svarta byxorna i ull vi provade ut tillsammans. Skorna jag uppmuntrade dig att köpa. Jag ser dig inte men jag känner när du går. Jag behöver inte fråga var du är. Jag vet redan.

Du sa det i går. Att det är en lättnad. Att äntligen ha bestämt sig. Att äggskalen är borta. 

Och jag håller med. Och jag undrar hur mitt liv ser ut om ett år. Om jag sitter och gråter i något annat kök någonstans. Om vi är vänner. Om vi ses. Om vi lagar mat tillsammans ibland. Om vi gjorde den där resan ändå. Om vi har slutat dra ner varandra.

Det vi har försvinner ingenstans. Det bara vilar ett tag. Väntar.

Malin Öhman
13.02.2018 kl. 16:17

Senvinterhemmet

Trivs bra här just nu. Gillar att ligga i sängen och se hur snön faller utanför och jag inte behöver gå någonstans på hela dagen. Gillar hur alla växter trivs trots den torra luften och jag gillar hur väggarna fylls av solkatter på eftermiddagen och gillar hur lyftkranarna bildar siluetter mot solnedgången. Tänker att det tar en stund att skapa sig ett hem. Att jag har flyttat omkring så många gånger i mitt liv och att jag alltid lyckats känna mig hemma överallt. Jag trodde att det skulle gå snabbare i den här lägenheten men vi behövde tid att lära känna varandra.

Så vaknar jag en morgon och går med grusiga ögon till köket och förbereder min frukost och jag vet var allt finns utan att se ordentligt. Och så äter jag min frukost och ser ut på alla som går till jobbet och jag tänker att nu är jag hemma. Och jag vill inte flytta. Och ändå finns alltid den känslan där - att allt det här bara är tillfälligt.

Malin Öhman
08.02.2018 kl. 14:34

Om alkohol och hälsohets

Jag fick en intressant kommentar och när jag började svara på den blev det så långt och jag märkte att jag hade en massa tankar om ämnet så jag skriver ett inlägg helt enkelt. 

Jag tyckte du nån gång berättat att du inte gillar att dricka alkohol. Har du ändrat dig? :)

När jag mådde som sämst slutade jag dricka alkohol och det var ett väldigt bra beslut. Jag drack inte alkohol på nästan två år och under den tiden lärde jag mig massor om mig själv. Till exempel blev jag mer bekväm i sociala situationer när jag inte hade något att gömma mig bakom på fester. 

Jag märkte också att jag inte gillar att vara full särskilt mycket, eller när folk omkring mig blir för fulla och oberäkneliga. Ibland tycker jag att det är kul. Ibland inte. 

Men nu när jag har börjat må bättre har jag igen omvärderat mycket i mitt liv och jag tycker att det är roligt att testa sådant jag undvikit för att se hur min kropp reagerar. Jag tål plötsligt mycket mer och det är sjukt befriande att inte vara så bunden och ha så många regler när det kommer till min diet. Alkoholen är något jag testat på sistone och jag är extremt lättpåverkad nu och blir därför lätt lite för full av små mängder. Och jag vet inte om jag gillar det eller inte. Hittills har det varit kul i alla fall.

Jag gillar att inte behöva tänka så mycket och vara så medveten om allt hela tiden. Speciellt om vi går ut och dansar så kan det vara skönt att vara lite avtrubbad då det finns många inte så fräscha aspekter av en utekväll i Helsingfors. Men jag gillar inte att må dåligt och ha huvudvärk dagen efter. Det känns som att en hel dag slösas bort. Min hud mår inte jättebra heller av alkoholen, så jag brukar få ångest av att jag varit ohälsosam och den känslan är jobbig. 

Och jag gillar inte hur stark alkoholkulturen är överlag. Att det alltid ska drickas vin och att en del inte kan släppa loss utan att dricka. Det tycker jag är sorgligt. 

Men nu till min poäng. Nuförtiden finns det så mycket hets från alla håll och kanter om hur du ska äta för att vara hälsosam och instagram kryllar av perfekta kroppar och sallader och rawfood och det blir lätt för mycket. Jag var tvungen att äta bra och ta hand om mig för min hälsas skull och det ska jag fortsätta med såklart, det har ju blivit en naturlig del av min livsstil, men jag tänker inte ha nolltolerans mot något. Det blir för hetsigt för mig. Så just nu testar jag mig fram och försöker komma fram till vad jag gillar och vad jag mår bra av. Och just nu gillar jag att vara lite full ibland. 

Malin Öhman
07.02.2018 kl. 15:34

 

Malin Öhman 24 Helsingfors

Journalist och litteraturstudent

Skriver, läser och går på nattpromenader.

 

malinohman1@gmail.com