Väntar på värme

Hej från en ganska bedrövlig liten person. Jag sitter i skrivande stund uppkrupen i soffan med röda ögon och snorpapper i famnen. Har väntat på att få gråta ut hela dagen. Eller egentligen i flera dagar. Har känt mig så stark och modig och självständig de senaste dagarna och samtidigt haft en kostant obehaglig klump i magen direkt jag är ensam i mer än två sekunder. Och i dag satt jag vid skrivbordet, jag hade städat klart, lagat mat, yogat och borde alltså börja skriva eller göra den där skoluppgiften och jag kunde bara inte. Kunde inte tänka. Ville mest skrika. Så det gjorde jag. Gick in i sovrummet och pressade ner ansiktet i kudden med nytvättat krispigt örngott och skrek. 

Men ingen gråt tills Oliver kom hem och kramade och tröstade och såklart förstod mig på alla sätt trots att jag försökte stöta bort honom och bli arg på honom. Då kom gråten. Och gud vad skönt det var. 

Det kommer väl va så här. Oklart och motstridiga känslor. Inga regler. Och jag älskar som regler. 

I går kände jag vårkänslor. Solen sken mellan husen när Hanna och jag promenerade från Kampen ner mot Sandviken i stark sol och planerade storslagna planer för sommaren. Kändes bra att leka att det var april en liten stund. 

Efter förra inläggets melodramatik ska jag göra mitt yttersta för att den här bloggen inte blir en göra slut-blogg men jag lovar inget. Ibland är det skönt att bara skriva ner hur det känns. Ibland är det skönast att skriva om smoothiebowls. Men det kan hända att det blir fler sentimentala inlägg i framtiden, men tänk, en dag kommer det behovet också att försvinna. 

Försöker påminna mig själv om att jag inte är den första som känner så här. 

 

 

Malin Öhman
16.02.2018 kl. 20:08

Is och äggskal

 

Vi går längs vattnet en iskall vinterdag. På hal is och äggskal. Sträcker mig hela tiden efter din arm för att hålla i dig, för att inte ramla, och du drar dig undan. Du halkar till och jag skyndar mig att ta tag i dig, hjälper dig att stå stadigt på marken igen. Du säger att det är idiotiskt att hålla i oss i varandra. Vi drar bara ner varandra då. 

Och jag tänker det inte då, utan mycket senare. Hemma i köket en helt annan dag när jag sitter på golvet och ser tårarna bilda oformliga pölar på vinylgolvet som vi klickade på plats för snart ett år sen. Då tänker jag det. Att det är sant. Att vi inte kan dra ner varandra längre. 

Jag går omkring i lägenheten, säger farväl. Undrar vilka saker jag ska lämna kvar. Vad jag inte kommer att få rum med i en etta. Jag måste köpa ny vattenkokare. Mikro kanske också. Men knivställningen tar jag med. Mina växter tar jag med. Mitt piano. Mina saker och dina. 

Vi letar lägenhet åt mig tillsammans. Skrattar åt tanken att jag skulle bo långt ut i Esbo igen, som när jag först flyttade hemifrån och bodde i det där rummet i källaren. Vi ser på gamla bilder från när vi var lyckliga och glömmer bort hur olyckliga vi var. Tänker att det är skönt att bilderna ljuger ibland. Det är skönare att tänka att vi varit kära och lyckliga och att det här är något nytt, fast vi båda vet att det inte är så. 

Jag går på fest. Är arg och förvirrad och pratar bara med dem som vet. De kramar mig och försäkrar mig om att jag kommer bli okej. Du står flera meter bort, de svarta byxorna i ull vi provade ut tillsammans. Skorna jag uppmuntrade dig att köpa. Jag ser dig inte men jag känner när du går. Jag behöver inte fråga var du är. Jag vet redan.

Du sa det i går. Att det är en lättnad. Att äntligen ha bestämt sig. Att äggskalen är borta. 

Och jag håller med. Och jag undrar hur mitt liv ser ut om ett år. Om jag sitter och gråter i något annat kök någonstans. Om vi är vänner. Om vi ses. Om vi lagar mat tillsammans ibland. Om vi gjorde den där resan ändå. Om vi har slutat dra ner varandra.

Det vi har försvinner ingenstans. Det bara vilar ett tag. Väntar.

Malin Öhman
13.02.2018 kl. 16:17

Senvinterhemmet

Trivs bra här just nu. Gillar att ligga i sängen och se hur snön faller utanför och jag inte behöver gå någonstans på hela dagen. Gillar hur alla växter trivs trots den torra luften och jag gillar hur väggarna fylls av solkatter på eftermiddagen och gillar hur lyftkranarna bildar siluetter mot solnedgången. Tänker att det tar en stund att skapa sig ett hem. Att jag har flyttat omkring så många gånger i mitt liv och att jag alltid lyckats känna mig hemma överallt. Jag trodde att det skulle gå snabbare i den här lägenheten men vi behövde tid att lära känna varandra.

Så vaknar jag en morgon och går med grusiga ögon till köket och förbereder min frukost och jag vet var allt finns utan att se ordentligt. Och så äter jag min frukost och ser ut på alla som går till jobbet och jag tänker att nu är jag hemma. Och jag vill inte flytta. Och ändå finns alltid den känslan där - att allt det här bara är tillfälligt.

Malin Öhman
08.02.2018 kl. 14:34

Om alkohol och hälsohets

Jag fick en intressant kommentar och när jag började svara på den blev det så långt och jag märkte att jag hade en massa tankar om ämnet så jag skriver ett inlägg helt enkelt. 

Jag tyckte du nån gång berättat att du inte gillar att dricka alkohol. Har du ändrat dig? :)

När jag mådde som sämst slutade jag dricka alkohol och det var ett väldigt bra beslut. Jag drack inte alkohol på nästan två år och under den tiden lärde jag mig massor om mig själv. Till exempel blev jag mer bekväm i sociala situationer när jag inte hade något att gömma mig bakom på fester. 

Jag märkte också att jag inte gillar att vara full särskilt mycket, eller när folk omkring mig blir för fulla och oberäkneliga. Ibland tycker jag att det är kul. Ibland inte. 

Men nu när jag har börjat må bättre har jag igen omvärderat mycket i mitt liv och jag tycker att det är roligt att testa sådant jag undvikit för att se hur min kropp reagerar. Jag tål plötsligt mycket mer och det är sjukt befriande att inte vara så bunden och ha så många regler när det kommer till min diet. Alkoholen är något jag testat på sistone och jag är extremt lättpåverkad nu och blir därför lätt lite för full av små mängder. Och jag vet inte om jag gillar det eller inte. Hittills har det varit kul i alla fall.

Jag gillar att inte behöva tänka så mycket och vara så medveten om allt hela tiden. Speciellt om vi går ut och dansar så kan det vara skönt att vara lite avtrubbad då det finns många inte så fräscha aspekter av en utekväll i Helsingfors. Men jag gillar inte att må dåligt och ha huvudvärk dagen efter. Det känns som att en hel dag slösas bort. Min hud mår inte jättebra heller av alkoholen, så jag brukar få ångest av att jag varit ohälsosam och den känslan är jobbig. 

Och jag gillar inte hur stark alkoholkulturen är överlag. Att det alltid ska drickas vin och att en del inte kan släppa loss utan att dricka. Det tycker jag är sorgligt. 

Men nu till min poäng. Nuförtiden finns det så mycket hets från alla håll och kanter om hur du ska äta för att vara hälsosam och instagram kryllar av perfekta kroppar och sallader och rawfood och det blir lätt för mycket. Jag var tvungen att äta bra och ta hand om mig för min hälsas skull och det ska jag fortsätta med såklart, det har ju blivit en naturlig del av min livsstil, men jag tänker inte ha nolltolerans mot något. Det blir för hetsigt för mig. Så just nu testar jag mig fram och försöker komma fram till vad jag gillar och vad jag mår bra av. Och just nu gillar jag att vara lite full ibland. 

Malin Öhman
07.02.2018 kl. 15:34

Månadens lista: januari

Januari var som januari brukar. Någon sorts landning i nuet och försök att styra upp livet. Har tagit det lugnt och verkligen njutit av att ha mindre hektiskt schema. Har haft tid att känna efter och tänka, läsa och skriva eller att bara yoga mitt i dagen eller stirra på havet eller luncha med vänner i flera timmar. 

 

Månadens mat 

Har varit lite allätare i januari som omväxling. Ätit både kött och mjölk och veganskt och en massa apelsiner. Och en fastlagsbulle en trött lördagsmorgon på nästan folktomt Fazer. Och jag har mått riktigt bra ändå. Upptäckte att kålrabbi är min nya favoritgrönsak, Naughty burger är bäst dagen efter-mat, Hokus salmon teriyaki är gudomlig och Piece n' loves pizzor är mediokra. 

Månadens sinnesstämning

Förvirrad, arg, ledsen och jävligt glad ibland. Orolig men säker. 

Månadens jobb 

Har haft mindre skola än vanligt så en stor del av tiden har jag klippt Märta Tikkanen-projektet som Århundradets bokklubb filmade i november. Skrivit en del också och fått in en bra rutin. 

En sak som gjorde mig glad 

När jag fick höra att jag har ett glow över mig och "galen utstrålning". Gick hem med världens största och töntigaste leende på läpparna. Och kände att ja det stämmer faktiskt. 

Månadens film

Januari har bjudit på så fina filmupplevelser. Call me by your name som jag bloggade om här är definitivt den starkaste. Har sett den tre gånger och det känns som att hjärtat ska slitas ut ur bröstet varje gång. 

Älskade också Sameblod. Så hemsk och vacker film. Sorglig och vällavvägd. 

Månadens läsning

Jag har börjat läsa Call me by your name av André Aciman och hittills är den om möjligt bättre än filmen. 

Har också läst Rafael Donners Människan är ett känsligt djur och Linda Boström Knausgårds Helioskatastrofen. Mer om dem på Århundradets bokklubb i februari. 

Månadens serie 

Har följt Bron och Farmen slaviskt. Har sånt hatkärleksförhållande till Farmen. Så knäppt program med hög provokationsfaktor men ändå underhållande. 

Månadens ljudböcker

Håller på att lyssna på Sally Rooneys Samtal med vänner och på Fredrik Backmans Björnstad. Gillar den första väldigt mycket, den andra har inte fastnat ännu men återkommer med utförligare recension senare. 

Månadens minne 

När jag drack för mycket vin och prosecco och dansade på Siltanen och hade sleepover med Evelina. Kände mig ung, dum och farlig. Tänker ta med den känslan in i februari.

Februari

Just nu känns februari väldigt välkommen. Parterapi, Axels 25-årsfest, långhelg i Vörå. Tänker äta bra och hänga med alla som får mig att må bra.

Malin Öhman
06.02.2018 kl. 16:05

kontakt: malinohman1@gmail.com