En frukost med kokosbollar tack

Frukost är som bekant min bästa stund på dagen. Gillar att vakna och börja skära upp apelsiner, citroner, ingefära och äppel till min morgonsmoothie och sen yoga en halvtimme innan jag äter frukost. 

I dag åt jag det här goda: chokladmousse (gjort på banan, avokado, kakao, några dadlar och lite salt) toppat med frusna hallon och med två kokosbollar till. Kokosbollarna gjorde jag i går som ett experiment efter att ha suktat efter min barndomsfavorit Bounty i flera dagar. 

Jag testade mig fram så jag har inga mängdanteckningar tyvärr men ingredienserna är i alla fall kokosolja, kokosflingor, kokosgrädde och vaniljpulver som jag mixade i en matberedare tills jag fick till en bra konsistens. Sen rullade jag dem till bollar och lät dem stelna i kylen för att sen doppas i mörk sockerfri choklad och in i kylen igen. Supergott blev det. Åt frukosten medan jag läste Helioskatastrofen av Linda Boström Knausgård och planerade dagens stordåd. 

 

21.02.2018 kl. 11:18

Badsalt

Jag älskar att bada. Det är min tid då jag får vara för mig själv och bara andas och ta det lugnt. Jag brukar använda ett svindyrt badkoncentrat som ska göra huden mer basisk men nu har jag gjort ett eget badsalt och effekten är exakt samma som tidigare. Huden blir len och återfuktad. 

För det här badsaltet använde jag 2 dl epsomsalt, 2 dl bikarbonat, 1 dl grovt oraffinerat havssalt och ca 10 droppar 100% eterisk teträolja. Det är bara att blanda allt och förvara i en tätslutande burk. Jag använder ungefär en deciliter badsalt per bad. Mycket billigare än färdiga badsaltblandningar och minst lika effektivt. Älskar doften av teträolja men tänker testa lavendel eller kanel nästa gång för att få lite variation. 

20.02.2018 kl. 12:00

Grönsakslasagne

För flera månader sedan utlovade jag ett recept på min bästa lasagne och nu har jag äntligen fotograferat processen så att ni också ska få äta det här goda. Den är inte vegansk, då jag inte kan äta vegansk ost, men det blir säkert lika bra med någon sorts växtbaserad ost om man vill ha en helt vegansk lasagne. 

Börja med att steka lök och riven butternutpumpa (ca en halv) i en stekpanna. Tillsätt en deciliter linser, en buljongtärning och en förpackning krossad tomat. 

Tillsätt en morot, paprika och kryddor. Jag brukar använda rökt paprikapulver, salt, peppar, timjan och basilika. 

Låt såsen puttra ca fem minuter och tillsätt champinjon. Låt koka lite till och smaka av. Första såsen klar! 

Över till ostsåsen. Ta två deciliter grädde, jag använder risgrädde, och smula i 100 gram fetaost och rör om tills den smälter. I med lite salt, peppar, timjan och basilika här också.

Börja med ett lager av tomat-linssåsen i botten av en ugnsform, lägg på ett lager hyvlade zucchiniskivor och ett lager ostsås på det. Sen ett lager tomat-linssås igen, ett lager zucchini och tll slut ostsås ovanpå. Strö lite parmesan på om du gillar parmesan, annars funkar det bra med bara ostsåsen också. Tjoff in i ugnen i ca 15-20 minuter på 225 grader. 

Och så var det klart! Jag brukar låta lasagnen stå ett tag och svalna, annars är den så rinnig. Dagen efter är den p-e-r-f-e-k-t. 

18.02.2018 kl. 18:00

Väntar på värme

Hej från en ganska bedrövlig liten person. Jag sitter i skrivande stund uppkrupen i soffan med röda ögon och snorpapper i famnen. Har väntat på att få gråta ut hela dagen. Eller egentligen i flera dagar. Har känt mig så stark och modig och självständig de senaste dagarna och samtidigt haft en kostant obehaglig klump i magen direkt jag är ensam i mer än två sekunder. Och i dag satt jag vid skrivbordet, jag hade städat klart, lagat mat, yogat och borde alltså börja skriva eller göra den där skoluppgiften och jag kunde bara inte. Kunde inte tänka. Ville mest skrika. Så det gjorde jag. Gick in i sovrummet och pressade ner ansiktet i kudden med nytvättat krispigt örngott och skrek. 

Men ingen gråt tills Oliver kom hem och kramade och tröstade och såklart förstod mig på alla sätt trots att jag försökte stöta bort honom och bli arg på honom. Då kom gråten. Och gud vad skönt det var. 

Det kommer väl va så här. Oklart och motstridiga känslor. Inga regler. Och jag älskar som regler. 

I går kände jag vårkänslor. Solen sken mellan husen när Hanna och jag promenerade från Kampen ner mot Sandviken i stark sol och planerade storslagna planer för sommaren. Kändes bra att leka att det var april en liten stund. 

Efter förra inläggets melodramatik ska jag göra mitt yttersta för att den här bloggen inte blir en göra slut-blogg men jag lovar inget. Ibland är det skönt att bara skriva ner hur det känns. Ibland är det skönast att skriva om smoothiebowls. Men det kan hända att det blir fler sentimentala inlägg i framtiden, men tänk, en dag kommer det behovet också att försvinna. 

Försöker påminna mig själv om att jag inte är den första som känner så här. 

 

 

16.02.2018 kl. 20:08

Is och äggskal

 

Vi går längs vattnet en iskall vinterdag. På hal is och äggskal. Sträcker mig hela tiden efter din arm för att hålla i dig, för att inte ramla, och du drar dig undan. Du halkar till och jag skyndar mig att ta tag i dig, hjälper dig att stå stadigt på marken igen. Du säger att det är idiotiskt att hålla i oss i varandra. Vi drar bara ner varandra då. 

Och jag tänker det inte då, utan mycket senare. Hemma i köket en helt annan dag när jag sitter på golvet och ser tårarna bilda oformliga pölar på vinylgolvet som vi klickade på plats för snart ett år sen. Då tänker jag det. Att det är sant. Att vi inte kan dra ner varandra längre. 

Jag går omkring i lägenheten, säger farväl. Undrar vilka saker jag ska lämna kvar. Vad jag inte kommer att få rum med i en etta. Jag måste köpa ny vattenkokare. Mikro kanske också. Men knivställningen tar jag med. Mina växter tar jag med. Mitt piano. Mina saker och dina. 

Vi letar lägenhet åt mig tillsammans. Skrattar åt tanken att jag skulle bo långt ut i Esbo igen, som när jag först flyttade hemifrån och bodde i det där rummet i källaren. Vi ser på gamla bilder från när vi var lyckliga och glömmer bort hur olyckliga vi var. Tänker att det är skönt att bilderna ljuger ibland. Det är skönare att tänka att vi varit kära och lyckliga och att det här är något nytt, fast vi båda vet att det inte är så. 

Jag går på fest. Är arg och förvirrad och pratar bara med dem som vet. De kramar mig och försäkrar mig om att jag kommer bli okej. Du står flera meter bort, de svarta byxorna i ull vi provade ut tillsammans. Skorna jag uppmuntrade dig att köpa. Jag ser dig inte men jag känner när du går. Jag behöver inte fråga var du är. Jag vet redan.

Du sa det i går. Att det är en lättnad. Att äntligen ha bestämt sig. Att äggskalen är borta. 

Och jag håller med. Och jag undrar hur mitt liv ser ut om ett år. Om jag sitter och gråter i något annat kök någonstans. Om vi är vänner. Om vi ses. Om vi lagar mat tillsammans ibland. Om vi gjorde den där resan ändå. Om vi har slutat dra ner varandra.

Det vi har försvinner ingenstans. Det bara vilar ett tag. Väntar.

13.02.2018 kl. 16:17

 

Malin Öhman

kontakt: malinohman1@gmail.com