Fyra filmtips

Jag har sett så många bra filmer på sistone och helger är ju perfekta för biobesök eller soffhäng. Här kommer fyra tips på sevärda filmer. 

bildkällor

Call me by your name (2017) är regisserad av Luca Guadagnino (efter det här kallad geni av mig) och filmen är baserad på romanen med samma namn skriven av André Aciman, som ligger högst upp på min måste läsa-lista.

Filmen utspelar sig i norra Italien sommaren 1983, där 17-åriga Elios familj bor i ett vackert gammalt hus med otroliga landskap runt omkring. Den amerikanska studenten Oliver ska bo hos familjen under sommaren för att vara Elios pappas forskarassistent. Och så blir de kära. Elio och Oliver alltså. En stor del av filmen är bara snabba blickar, små beröringar och försiktiga närmanden. Och sen försvinner alla hämningar. Och AJ MITT HJÄRTA vad den här filmen gjorde ont. Och vad den var vacker. Poetisk, passionerad, utsökt uppbyggda scener, perfekta ljusa jeans och lösa skjortor, klassisk musik och sommar med solmogna persikor. Ja. Ja. Ja. 

Sista scenen är magi. Flera minuter av Timothée Chalamet som stirrar in i en brasa. Han måste få en oscar för den här filmen. Måste. 

Det som också är magiskt är kemin mellan Elio och Oliver. Älskar att Armie Hammer (Oliver) och Timothée Chalamet (Elio) hånglade inför varje scen i filmen för att kemin mellan dem skulle kännas äkta. <3 Älskar också hur sexualitet porträtteras i filmen, dels hur utforskande sexualiteten är i tonåren, dels hur sexualitet ses som något flytande. Jag tycker att det var så skönt att se hur Elios känslor för barndomsvännen Marzia inte förminskades eller sågs som en täckmantel eller ett sätt att göra Oliver svartsjuk (som det tyvärr är i Skam då Isak utnyttjar Emma - inte okej). 

Det enda dåliga jag kommer på med Call me by your name är att den tog slut. ✦✦✦✦✦

Timothée Chalamet är briljant också i Lady Bird (2017, regi Greta Gerwig), där Saoirse Ronan gör en riktigt vass rollprestation som Christine "Lady Bird" McPherson. Det är en coming of age-film där mamma-dotter-förhållandet står i fokus och där det sexuella uppvaknandet spelar en stor roll. Kläderna <3 Bråken med mamman <3 Tristessen <3 Humorn <3  ✦✦✦✦

The Lobster (2015) var snäppet vassare än Giorgos Lanthimos nyare film The killing of a sacred deer, som jag också såg i höstas. Lanthimos filmer är ju lite skruvade vilket jag gillar, men The Lobster var ändå mer sammanhängande och grep tag i mig mer. Det övernaturliga i The killing of a sacred deer fungerade inte lika väl som i The Lobster, där jag kunde acceptera att de befinner sig i en framtid där det är möjligt att förvandla människor till djur om de inte hittar en partner. Men i The killing of a sacred deer kändes det övernaturliga lite väl enkelt. Som en easy way out. Där gillade jag däremot det experimentella ljudet. Se The Lobster om du vill konfronteras med jobbiga tankar om vad du är villig att offra för den du älskar och om man verkligen kan älska en annan människa mer än sig själv. ✦✦✦

Darren Aronofskys Mother! (2017) såg jag i höstas och efteråt kunde jag inte sätta fingret på varför jag var så irriterad och nedstämd och rentav arg. Kunde inte sova på natten för jag tänkte så mycket och analyserade sönder filmen. Hur underbart är det inte med flerbottnade filmer med obehaglig samhällsanalys? Låt inte Jennifer Lawrence som huvudperson skrämma er. Jag har aldrig varit ett stort fan av henne men jag blev verkligen imponerad av henne. Älskar att det finns ca tre helbildsvinklar under hela filmen. Allt är filmat nära, över axeln och ur Jennifer Lawrences karaktärs perspektiv.

Jag såg den faktiskt en gång till några månader senare. Fortfarande bra, men den förlorade lite av magin när jag visste vad metaforen gick ut på. Lite väl uppenbart när man ser den en andra gång. Men se den! Och nej det är inte en skräckfilm som den ibland har kategoriserats som. Inte alls. Mer som en obehaglig psykologisk thriller. Inga jump scares eller skräckfilmsmusik, jag lovar. ✦✦✦✦

 

Just nu ser jag fram emot att se Ted - för kärlekens skull, Sameblod, The square, Wonder och Solsidan. Och så ska jag följa med Louise på Call me by your name när den har biopremiär. Elio och Oliver på storbildsduk måste jag se. Elioelioelioelio

13.01.2018 kl. 11:38

Himlar över Helsingfors ... och lite ångest på det

Efter att inte ha sett solen i Helsingfors på en evighet har de senaste dagarnas hustak som badat i solsken och rosa skimmer känts absolut magiska. Jag har gått på långa promenader tills jag inte längre känt nästippen och sett hur solen har omfamnat byggnader och klippor och ledsna träd. 

Mest har jag tänkt. Varit ganska orolig och nedstämd, men ändå glad och förväntansfull. Jag njuter av att inte vakna med ångest längre och utan att tänka på min hud direkt jag vaknar. Tänk att kunna sova en hel natt utan att vakna. Trodde aldrig att jag skulle uppleva det igen. Jag har så mycket energi och ändå en oro i kroppen som inte vill försvinna. Ska stanna i den känslan nu. Försöka tänka att det inte är farligt. Att känslor inte är farliga. De kommer och går och att grubbla och oroa sig leder ingenstans. 

Jag träffade Evelina på Moko market över en tekopp i dag. Evelina agerade psykolog och lät mig älta över min nya ostadiga jobbsituation och ekonomiska oro med mera med mera. Jag kände mig som om jag befann mig mitt i en (dålig) parodi av ett Girls-avsnitt och att Ray vilken sekund som helst skulle dyka upp och fylla på Evelinas kaffekopp och säga något bittert om mitt tvångsmässiga förhållande till instagram. 

Det känns som att jag levt i ett Girls-avsnitt i flera dagar faktiskt. Som i går när jag satt i badkaret och var bitter och saknade mina vänner och saknade förståelse och bekräftelse och förde en lång monolog till Oliver om allt som känns just nu och avslutade med den blygsamma frågan "när ska världen förstå hur jävla bra jag är?". Eh vi kanske lämnar det där.

09.01.2018 kl. 22:00

Hemlängtan

 

Jag längtar hem. Sedan jag kom hem efter jullovet i Vörå har jag känt mig vilsen här i Helsingfors, något jag inte har känt på flera år. Plötsligt kändes det så mörkt här, trots att gatubelysningen aldrig slutar leta sig in i vårt sovrum, hur mycket jag än drar ner rullgardinen och drar för den tunga gardinen. Den där anonymiteten jag längtat efter i min tonårsångest kändes snarare obehaglig än som en befrielse.

Jag har haft huvudvärk i flera dagar från mina sammanbitna käkar. Nej, inte sammanbitna. Det är värre än så. Jag pressar ihop dem så hårt det går, gnisslar tänderna och trycker tungan mot den övre tandraden. När jag försöker slappna av känns det fel. Som att jag glömt hur man gör.

Jag satt på ett café med Lina i flera timmar i går och pratade ikapp veckor och jag ville inte gå hem, trots att min menskopp börjat läcka och hennes kaffe var slut för länge sen. Jag köpte några nya växter att fylla hemmet med. Allt julpynt åkte ut på nyårsafton i ett försök att få tillbaka känslan av kontroll och ordning och nystart. Har flyttat omkring på kuddar, växter och enstaka möbler för att trivas bättre.

Ringde mamma i morse och var nära att föreslå att jag skulle hoppa på nästa tåg och bo hemma över helgen. Men jag tänker att jag ska vara modig och inte vara rädd för den här känslan. Den kommer att försvinna. Men inte om jag flyr från den. Då finns den antagligen kvar när jag kommer tillbaka.

Så jag stannar. Gör om bloggdesignen. Skriver dikter. Skriver recension. Yogar. Spelar Mariokart med Oliver, ser på Bron och äter apelsin. Får mejl från jobbet att det för tillfället inte finns några turer att erbjuda. Gråter lite. Ser ut i mörkret och försöker komma på orsaker att inte gå ut i dag. Och jag lyckas ganska bra.

I morgon går jag ut. 

04.01.2018 kl. 16:21

Mitt bokår

År 2017 har jag fått in en bättre läsrutin. Jag har alltid haft lite svårt för att prioritera läsning och jag börjar äntligen acceptera att jag läser långsamt och jag kan faktiskt se det fina i det nu. Det är ganska fint att kunna läsa med eftertanke, utan att skynda framåt. Att läsa om meningar och stanna upp där det är extra vackert eller känns mycket. Läsning ska ju inte vara stressigt utan avslappnande. 

Och bokklubben sen. Är så glad att få höra till en så fin grupp. En månad mellan träffarna känns alltid som för länge och bokklubben har verkligen gett läsningen mervärde. Det är också fantastiskt kul att vi har fått göra så mycket annat roligt det här året, hoppas att det fortsätter likadant.

Det här är vad jag har läst under 2017, i någorlunda kronologisk ordning.

Stanna av Flora Wiström. Jag har skrivit om den här. Betyg 3,5. Mycket relaterbar och känslosam men några otrovärdiga karaktärer och för finslipad i sin uppbyggnad. 

Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell (ljudbok). Betyg 5. U-n-d-e-r-b-a-r. På alla sätt. Fantastisk inläsning.

De plyglotta älskarna av Lina Wolff. Bokklubbens recension här. Betyg 4. Mycket bra bok. Svår att släppa ur tankarna och fint hur de olika historierna sammanflätas.

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson. Betyg 3. Älskar Tove. Älskade barnperspektivet, men det saknades något i berättandet.

Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. Betyg 5. Briljant. 

Ett liv för lite av Kristofer Ahlström. Betyg 3. Vacker, men tappade mig som läsare efter halva boken. 

Fjällbackaserien av Camilla Läckberg (ljudbok). Betyg 3/4 beroende på böckerna. Häxan var definitivt bäst. Lyssnade på deckare hela sommaren och Fjällbackaserien var perfekt sommarläsning. Spännande, sympatiska karaktärer och bra upplägg med den parallella berättelsen i bakgrunden.

Jurtjyrkogården av Stephen King (ljudbok). Betyg 1. Nja. Inte min kopp te. För konstigt och blodigt. Och usel inläsning med irriterande och överdrivna dialekter. 

Livet av Åsa Moberg. Den enda boken jag inte orkade läsa till slut. Har kanske 30 sidor kvar och vet inte riktigt vad det var som fick mitt att tappa intresset. Hittills mycket lovande men memoarer kanske inte är min grej? 

Nässlorna blomma av Harry Martinson. Fin, men lite tråkig. Moa Martinson går före alla dagar. Betyg 3. 

Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Har ungefär tjugo sidor kvar. Har knappt läst något av Westö tidigare och är positivt överraskad. Nostalgi, klass, kön... Handlingsbaserat språk och semi-intressant berättelse. 

Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård (ljudbok). Läste den nästan till slut för tre år sedan. Lyssnade på den i höst för en kurs och gillade den lite mer än tidigare men när städningen börjar tappar han mig totalt. Alltså. Uppskattar genren men samtidigt är det så deprimerande och överanalyserande och ganska så tråkigt att läsa om Knausgårds innersta tankar och trauman från barndomen. Ändå finns det något där. Känner mig kluven. Den får 3 i betyg ändå.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Betyg 2. Tråkigt. Stundvis intressant men för det mesta väldigt gäspningsframkallande.

Milk and honey av Rupi Kaur. Januari 2018:s bokklubbsbok. Ska skriva en recension på bokklubbsbloggen senare. Kan avslöja att den är bra. Väldigt bra. 

White monkey av Adrian Perera. Samma som ovanstående. Hamnar högt på betyglistan.

Nike av Caspar Eric. Mycket fin långdikt (läste den på danska) med intressant perspektiv och drabbande språk. Betyg 4. 

Hedda Gabler av Henrik Ibsen. Läste det här dramat för några år sedan och höstens omläsning gav många nya tankar och jag kände att jag var mer uppmärksam på symboliken och allt som hände mellan raderna. Njutningsfull läsning! Betyg 4. 

Guld av Victor Boy Lindholm. Läsvärd långdikt som kändes som en låttext. Tips! Läs den högt. Betyg 4.

Skåneradio av Ida Börjel. Ännu en långdikt. Mycket relaterbart tema med landsbygd vs. storstad. Sorglig och humoristisk. Betyg 4. 

 

Så jag kan väl konstatera att årets läsning har varit varierande med allt från deckare, ungdomsromaner, ljudböcker till poesi. Jag gick en kurs i långdiktsgenren på hösten vilket syns i läsningen. Är mycket tacksam för all poesi jag läst och ska absolut fortsätta med det. Ska också fortsätta att utmana mig själv att läsa sådant som jag kanske inte känner mitt dragen till. Det fina med att läsa olika genrer är att en kan bli förvånad och hitta nya favoriter. Aldrig trodde jag att jag skulle plöja en hel deckarserie, men det gjorde jag och jag uppskattade verkligen läsupplevelsen. 

30 läsupplevelser rikare. 57 % skrivna av kvinnliga författare. 

02.01.2018 kl. 12:00

På en annan plats någon helt annanstans

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut?

Jag tog kandidatexamen i journalistik och firade med min fina familj. I februari flyttade jag och Oliver från studielägenheten till Rödbergen och jag började känna mig hundra gånger vuxnare. Jag började använda en bullet journal och fick äntligen lite mer koll på min tidsanvändning. I januari startade jag blogg tillsammans med bokklubben. Jag besökte också Tove Janssons ateljé (!!) och träffade Märta Tikkanen. 

Vilka länder besökte du?

I mars åkte jag på den årliga spouse offsiten med Olivers jobb, den här gången till Island. Det var så vackert att jag tappade andan gång på gång. Såg delfiner, valar, åt mycket fisk, klappade hästar och badade i varma källor.

I juli åkte Oliver och jag till Tallinn för första gången. Det var kanske den bästa resan vi gjort tillsammans. Sen återvände jag dit tillsammans med Linda i november. 

Är det något du saknade år 2017 som du vill ha år 2018?

Lite mer ro i sinnet för att kunna koncentrera mig på skolan och skrivandet. Och mer spontant kompishäng. Och gärna en sleepover med vännerna som vi pratat om så länge. 

Jag saknade också att bo på villan några dagar. Det gjorde jag för ett par somrar sedan och det var så skönt att vara ensam där i tystnaden och bara läsa och elda och andas. Jag önskar också att jag kan vara ledig mer i sommar. Den här sommaren försvann då jag mest jobbade kväll och var ledig två veckor. Så dumt att jobba när det äntligen är ganska härligt att bo i Finland. 

Vad var din största karriärsmässiga framgång?

Att jag tog min examen och började studera på magisternivå. 

Och din största framgång privat?

Att jag har kämpat så mycket för mig själv och min hälsa. Att jag aldrig har gett upp trots allt helvete jag gått genom med hudproblemen. Jag har inte bloggat så mycket om det på sistone men på mitt instagramkonto som handlar om min kortisonavvänjning kan ni se vilken förändring jag åstadkommit i år. Ska skriva ett utförligt inlägg om det här någon gång, då jag orkar och fått lite mer distans till allt.

Vad spenderade du mest pengar på?

Mat och inredning.

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2017?

Astrid S - vi er perfekt men verden er ikke det, I dreamed a dream (har spelat den på piano femhundra gånger), The sound av The 1975 (som jag fick se live i juni) och pinsamt nog en hel del One direction (vet inte vad som hände den där sommarmånaden när jag plötsligt började gilla Harry styles omåttligt mycket och var tvungen att lyssna på allt han någonsin sjungit).

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag var gladare. Mycket gladare. Läste just upp frågan högt och Oliver svarade utan tvekan "gladare".

Vad önskar du att du gjort mer?

Skrivit. Hört av mig till familjen och vännerna. Känner en evig otillräcklighet när det kommer till relationer och måste ständigt påminna mig att det är två personer om en relation. Allt ansvar ligger inte på mig. 

Jag har varit tvungen att fokusera på mig själv i år, för att må bättre och bli stark i mig själv igen. Och jag har lyckats bra med det. Men det här har nog lett till att jag har glömt bort många andra i stället och det är jag ledsen för. Men jag vet ändå att de finns kvar. Och att de som betyder något förstår mig. Jag tänker att det kommer med tiden också. Ju bättre jag mår, desto mer kan jag fokusera på andra.

Vad gjorde du på din födelsedag 2017?

Blev väckt av Oliver före han åkte till jobbet, gick på föreläsning och gick ut och åt hamburgare på kvällen. Efteråt träffade vi mina vänner på en bar.

Din högsta önskan just nu?

Att världen ska bli mer tolerant och fredlig. Att folk ska sluta hata så mycket och att ingen ska behöva vara rädd eller känna sig otrygg. 

Och så hoppas jag att #metoo och #dammenbrister kommer att åstsadkomma konkreta förändringar i samhället. Att beslutsfattarna faktiskt tar sig i kragen och gör något åt problemen i stället för att titta bort.

Vad fick dig att må bra?

Alla gånger mamma hälsade på mig. Att yoga. Att laga mat. Att kramas med Oliver och att gå på bio ensam. Egentid <3

Vem saknade du?

Familjen. Har haft så mycket hemlängtan i år.

Vad är du mest stolt över?

Att jag klarat av att ta mig hit. Att jag lyckades skriva kandidatavhandlingen trots hur dåligt jag mådde och att jag lyckats jobba och vara social trots att jag varit rädd och haft ångest. Känner mig så stark. 

 

Det har varit ett händelserikt år med mycket glädje och mycket ångest. Men det har varit ett bra år. Efter 2015 sa jag att 2016 skulle bli mitt år. Det blev det inte. Inget gick som jag ville. Jag mådde dåligt, huden var en katastrof och jag tog paus från livet några månader. Efter nyår förra året hände något. Jag bestämde mig för att inte fastna i det där hålet där jag befann mig utan att ta mig upp därifrån. Och vilken kamp det har varit. Har kämpat varje dag för att orka. Och trots att jag har mått dåligt i år också har jag blivit så mycket bättre på att hantera mina känslor och att prata om dem. Jag är så redo för 2018 och hoppas att allt fortsätter utvecklas till det bättre. Undrar var jag kan vara om ett år. Förhoppningsivs är jag på ett ännu bättre ställe då.

01.01.2018 kl. 14:04

 

Malin Öhman

kontakt: malinohman1@gmail.com