Bokklubb, höstkläder och skolstart

Vilken vecka. Det känns som att den har varit minst tjugo dagar lång. Jag har börjat studera på magisterprogrammet i nordiska språk och litteraturer och är numera heltidsstuderande och tillbringar de flesta dagarna i Forsthuset. Jag går inte jättespännande kurser i höst eftersom jag börjar med grundstudier i nordiska språk och det är lite fel nivå för mig att gå kurser tillsammans med gulisarna så har sett ganska uttråkad ut på många föreläsningar, men det blir nog bättre efter ett tag.

Jag har sprungit omkring mellan föreläsningar och bibliotek och jobbet iklädd sköna tröjor och rutiga kjolar. Jag försöker fortfarande peta in minst två jobbturer per vecka så vissa dagar har jag föreläsning på förmiddagen och jobbar sen kväll, vilket inte riktigt är optimalt. I går kväll när jag skickade de sista sidorna till tryckeriet var jag obeskrivligt trött. Jag hade då förbrukat flera förpackningar näsdukar och druckit flera liter varmt citronvatten och ingefärste efter att en förkylning slog till ordentligt mitt på dagen. Och natten var inte trevlig kan jag säga så jag tog ett moget beslut och ställde in alla planer jag gjort för min lediga dag och ligger nu fortfarande i sängen. Tänkte kanske tvätta lite och slänga ihop lite mat men mer än det tänker jag inte åstadkomma i dag. Vilket känns riktigt bra. Det regnar ute och Oliver kommer hem från London om några timmar. 

I går hämtade jag också ut några recensionsexemplar av Westös nya bok från Schildts & Söderströms. Det blir vår nästa bokklubbsbok efter Livet av Åsa Moberg. Ni har väl inte missat att vår bokklubbsblogg har vaknat till liv igen efter sommarpausen? Ni kan vänta er mer regelbunden uppdatering där i framtiden då vi har en aktiv bokklubbshöst på gång. Så kul. 

Malin Öhman
Publicerad 09.09.2017 kl. 13:25

Bananplättar – glutenfria, sockerfria och veganska

När jag var liten tillbringade jag många eftermiddagar hemma hos min mormor. Vi brukade se på tv tillsammans eller så satt hon och pysslade med något handarbete då jag spelade piano eller gjorde läxorna. Vad vi än hittade på var det ändå alltid ett måste att steka plättar, eller äta pannkaka. Hon var världsbäst på att steka plättar och hon serverade dem alltid med mycket socker, svartvinbärssylt och om det var en riktigt bra dag; grädde. Hon slängde ihop en smet på några sekunder och jag stod och vispade medan hon stekte plättarna i mycket smör tills de var bruna och hade knapriga kanter som jag i smyg åt av när jag trodde att hon inte såg. Ibland slog hon mig lätt på handen eller höjde stekspaden i luften och försökte se strängt på mig när jag gjorde det. 

Nu äter jag ju varken smör, grädde, vetemjöl eller socker längre men jag är ganska övertygad om att hon skulle ge mina bananplättar godkänt ändå. 

Bananplättar

  • 2 mogna bananer
  • ca 4 dadlar
  • 2 dl ris- eller bovetemjöl (bäst blir det om man blandar hälften av varje)
  • 2 dl vatten
  • 3 msk chiafrön
  • kokosolja att steka i
     
  • Mixa bananer och dadlar och blanda med resten av ingredienserna. Smeten ska vara tjockare än vanlig plättsmet, annars håller plättarna inte ihop. Jag brukar lägga till lite vatten om det behövs.
  • Stek plättarna i kokosolja, jag brukar steka lite mindre plättar men stora går självklart också bra. 
  • Servera med kokosgrädde, äppelmos, bananslantar eller bär. Eller allt på en gång. 
Malin Öhman
Publicerad 05.09.2017 kl. 18:00

Men vad äter du då?


 

Låt oss prata om mat. 

Under sommaren har jag lagt om min kost (ännu en gång) och utforskat rawveganism. Som ni säkert vet vid det här laget genomgår jag kortisonavvänjning och ju längre tid som går, ju mer har jag insett att det är väldigt förenklat att se på mina hudproblem som enbart ett resultat av den långa användningen kortison. Kosten spelar en så stor roll i hur våra kroppar mår och jag har valt att lämna bort vissa råvaror ur min kost för att må bättre helt enkelt och till slut kunna säga att jag mår helt bra. 

Jag har mött väldigt varierande reaktioner på min kostförändring. Vilket jag förstår. Speciellt äldre människor har stora svårigheter att förstå hur en kan överleva som vegan, och rawvegan sen - då måste man vara självmordsbenägen på riktigt. Men också personer i min egen ålder är skeptiska till den här dieten och jag kan erkänna att jag också var skeptisk när jag såg folk på instagram som åt enbart vattenmelon i flera veckor. Fast nu är det inte riktigt så jag äter. Så jag tänkte reda ut hur jag tänker kring mina matvanor. En gång för alla.

Jag förklarar gärna vad jag äter för dem som verkligen är intresserade och vill veta. Men ibland är det otroligt jobbigt att hela tiden försvara mina val. De flesta som ifrågasätter menar ju väl såklart, det förstår jag. Men det de inte förstår är att jag inte har något val. Jag är tyvärr sjuk, min kropp är sjuk och förgiftad och jag har testat allt. Jag menar allt. En frisk människa klarar självklart av att äta mer skräp än en sjuk. Jag klarar det inte. En glutenfri pizza slinker ner ibland. En ostbit också. Men jag försöker äta veganskt och råkost så mycket jag kan. jag titulerar mig egentligen som vegan nu, men ibland händer de att jag äter en liten köttbit eller t.ex. getost. För jag älskar prosciutto på min pizza. Och jag älskar varm getost i kombination med krispig sallad. Och jag tycker att det är sunt att inte vara för allt för strikt. Det fungerar inte för mig. Jag äter redan glutenfritt, sockerfritt och antiinflammatoriskt och dessutom har jag ett par allergier kvar (nötallergi t.ex) så att ha ännu fler begränsningar är svårt, därför tänker jag att det är okej att fem procent av dieten är "fusk", som jag kallar det.

 

En av mina godaste sallader. Romainesallad, spenat, rostad morot och zucchini, gurknudlar (älskar min nya spiralizer), solrosfrön och dressing på avokado och lime + salt och svartpeppar. 

 

För en del kan det här låta svårt och det finns nog ingen i min umgängeskrets eller familj som egentligen känner sig bekväm med vad de ska bjuda mig på. Den vanligaste frågan jag får är vad jag egentligen äter. Så det tänkte jag försöka svara på. Dagens matsaldo varsågoda: 

Frukost klockan 9 - en megastor tallrik vattenmelon och vatten.

Lunch klockan 12 - vegansk grönsakssoppa med quinoa och kokosmjölk, två boveteknäckebröd med avokadoskivor. 

Mellanmål klockan 14 - en mango.

Mellanmål klockan 15.30 - chiapudding på kokos med banan och blåbär.

Middag klockan 18 - bananplättar med äppelmos.

Kvällsmål klockan 21 - en grön smoothie.

Så nej, jag går aldrig hungrig. Jag äter äter och äter och har mer energi än någonsin. 

Lite klurigt är det fortfarande att få ihop matlagningen tillsammans med Oliver. Oftast lagar jag maten jag ska äta och så äter han det jag lagar (om jag lagar "traditionell" middagsmat. Bananplättar eller smoothie som middag går inte hem hos honom än) och det kan jag tycka är lite jobbigt, att matlagningen tar mycket tid och att han har så annorlunda mattänk än jag. Men vi jobbar på det. Är man uppvuxen med kött och potatis är det inte lätt att förändra sina matvanor över en natt, speciellt inte om man inte måste på grund av hälsoskäl.

 

 

Jag har en hel samling med recept som jag tänkte dela med mig av här på bloggen, så ni kan förvänta er mer mattips i framtiden. Jag tycker att matlagning är så fruktansvärt roligt och jag älskar att ha lite begränsningar så att jag får en utmaning i köket och måste tänka till lite extra. 

Tidigare i sommar läste jag ett par inlägg som ifrågasatte mattrender på sociala medier och hur alla uppmanas vara så hälsosamma och veganer och helst bara äta frukt nuförtiden och jag känner mig så tudelad i det här ämnet. För jag tycker att det är SÅ bra att allt fler får upp ögonen för vegansk eller vegetarisk mat och jag älskar att läsa matbloggar och se inspirerande bilder på mat. MEN! Jag tänker också att det självklart är allas eget val och jag dömer ingen om den personen väljer att till exempel äta kött. Jag tycker att alla borde tänka över sin matkonsumtion och vara medveten om vad den äter. Och helt ärligt borde ju alla åtminstone skära ner på både kött- och mjölkkonsumtionen av miljöskäl och jag vet att alla skulle må bättre av det. Jag är också övertygad om att socker är en stor bov i många hälsoproblem i dag och att de flesta borde se över sin sockerkonsumtion. Men jag tänker inte hålla på och predika om det här, jag tänker att uppmuntran och ett sunt förhållande till mat är viktigast, för som jag upplever det tycker många att vegansk mat känns främmande och svårt när det verkligen inte behöver vara det. Och jag vill inte att någon ska fortsätta äta kött bara av ren vana eller av rädsla för att vegetariskt eller veganskt är tråkigt/invecklat. 

Okej matpredikan är klar för den här gången. Let's get cooking.

Malin Öhman
Publicerad 01.09.2017 kl. 16:00

En sen sommar till höst

Visst känner ni det i luften? På morgonen när solen kikar fram mellan husknutarna och du drar på dig jackan innan du går hemifrån. Det är sensommar nu, snart höst. Jag förundras alltid över hösten. Hur den både är ett avslut och en början. På så många sätt en nystart och samtidigt ett vemodigt lågmält avsked. 

I år känns det faktiskt lite mindre vemodigt än det brukar. Jag ser fram emot hösten och allt spännande den för med sig. 

På fredag har jag min första träff med min magisterklass och lärarna, vilket känns pirrigt och kul och lite nervöst. Jag har inte gått på en föreläsning på 1,5 år så det blir lite ovant att börja studera på heltid. I min hylla står ett gäng häften i höstfärger och väntar på att användas och fyllas med text. Jag ska främst gå kurser i nordiska språk nu i höst och sen studera med nordisk litteratur när graduskrivandet närmar sig. 

Ser fram emot höstmaten också. Ska äta så mycket grönsaksgrytor och soppor och zucchinibröd och svamprätter. MMMM-MMMM. 

Ska klä mig i sköna kläder i starka färger och roliga mönster. Ska köpa en skinnjacka som jag spanat på forever och ska putsa upp mina höstskor och damma av kapporna. Måste inskaffa strumpbyxor också. Har bara noppiga eller söndriga strumpbyxor kvar och det går ju inte för sig. 

Jag har lite dubbla känslor inför höstmodet - det blir alltid så hetsigt när de första stickade tröjorna och stövlarna kommer in i butik när det fortfarande är 17 grader ute. Alla vill plötsligt säga hejdå till sommaren och klä sig i polotröjor och mössor och förpassa allt som heter blommigt och barbent längst bak i garderoben. Själv försöker jag hålla liv i något sorts mitt emellan-mode så länge jag kan och gå i sandaler kombinerat med en varm tröja och inte köra på Dr martens direkt det blir september. 

I höst ska jag också göra mitt yttersta för att hålla koll på min konsumtion så att jag inte lockas in i shoppinghysterin och illusionen av att en måste köpa nytt för att vara redo för höstsäsongen. Jag har en tendens att gå bananas och glömma bort att jag redan har sex skjortor i olika mönster och egentligen inte behöver en till skjorta trots att skärningen är lite annorlunda. 

Förra hösten passerade så otroligt långsamt. När jag sökte fram de här höstbilderna var jag tvungen att gå tillbaka i mitt bildarkiv och mötas av min döda blick som stirrade in i kameran. Jag mådde så dåligt för ett år sedan. Sömnlös låg jag och stirrade ut i mörkret på natten, när jag inte grät eller rev upp min röda hud och såriga kinder. Huden var så dålig och jag är l-i-v-r-ä-d-d att det ska bli lika dåligt igen. Samtidigt vet jag att det inte kommer bli så. För jag vet mer nu, äter annorlunda, mår bättre. Men ändå är jag långt ifrån klar. Långt ifrån bra. Jag kämpar fortfarande med mitt psyke varje dag, men min blick är inte tom längre. Inte så ofta i alla fall. Kanske en gång i veckan i stället för varje minut av varje dag. 

I fjol försvann min födelsedag. Jag hade en fest, för jag ville tänka på något annat. Hela festen kände jag huden bränna under kläderna och jag knäppte händerna för att ingen skulle se hur de skakde. Alla frågade mig hur det var, om jag var okej, om min pappa var okej och jag visste inte vad jag skulle svara. Jag tror att jag svarade ja. Alexandra kramade om mig när jag höll på att somna mitt i festen och jag var lättad när alla äntligen gick ut genom dörren. Därför ska jag fira dubbelt i år.

Förra hösten blev aldrig som jag ville. Jag orkade inte studera. Jag orkade inte skriva. Jag orkade inte läsa. Jag klädde mig aldrig i höstkläderna jag köpt. Jag orkade inte med någonting. I höst ska jag skriva. Läsa. Jobba. Träffa vänner. Och när de frågar hur jag mår ska jag svara att jag mår okej. Och jag ska mena det. 

Malin Öhman
Publicerad 29.08.2017 kl. 15:00

Min lediga vecka

Här har jag legat i dag, i min favoritpark i Eira där det är mycket mer ledigt gräs än i Koffparken och där det lagom ofta kommer havsbrisar och svalkar när det blir för varmt i solen. 

Den här veckan är jag ledig från jobbet och det känns så välbehövligt. Har känt mig så avundsjuk hela sommaren på alla bilder av mina vänner när de hängt i parker och simmat och åkt till sommarstugor och grillat medan jag bara jobbat. Men nu är det min tur. 

På onsdag åker jag till Vörå och där ska jag hänga med familjen, äta jordgubbar och kanske ett par äppel (vet inte om de är mogna ännu?), simma, läsa, äta massor av god mat och bara njuta av sommaren. Hoppas att vädret är på min sida. 

Malin Öhman
Publicerad 14.08.2017 kl. 20:38

 

Malin Öhman 24 Helsingfors

Journalist och litteraturstudent

Skriver, läser och lagar mat. Yogar lite ibland. Och tänker för mycket.

 

malinohman1@gmail.com