Så drick min vän drick sol och doft ty dagen den är din.

 

Måndag och jag blir småfull efter en kaffeträff som inte alls blev en kaffeträff utan vinträff. Jag är ganska trött på mig själv och min alkoholkonsumtion som jag vet är en bidragande orsak till att min talgproduktion verkar vara on fire i pannan just nu. Lovar dyrt och heligt att hinka i mig vatten resten av veckan för att förbereda kroppen inför midsommar.

Det gick väl sådär.

På tisdag kommer nämligen bokklubben hem till mig med skumpaflaskor i högsta hugg. Medan det stormar utanför fönstret kryper vi ihop vid mitt matbord och äter chokladdoppade jordgubbar, dulce de leche-bollar, chips och oliver. Varje gång glasen blir tomma poppar jag en till flaska. Jag har blivit bra på det. Förr var jag alltid rädd att korken skulle träffa någon i ögat eller att jag skulle slå sönder något fönster men nu gör jag det med världens självförtroende. En kille jag dejtade sa "det är som om du aldrig gjort annat". Och det stämmer väl, i alla fall för de senaste månaderna.  

 

 

Sen onsdagkväll och jag är orolig i kroppen. Mina nästan 30 kvadratmeter känns som fem och jag försöker få kontroll över andningen igen men jag glömmer bort att andas. Jag måste bara ut. Direkt mina fötter rör asfalt börjar jag springa. Himlen är brandröd, som om den klämmer ur det sista ur dagen. Jag rusar ensam fram längs gatorna. Efter de tre första kilometrarna är min kropp min igen. Jag andas snabbt men kontrollerat. Känner det ända ner i tårna. Lugnet. Jag möter ett par som går i armkrok längs vattnet. Jag ökar intuitivt takten när jag ser dem på avstånd. Jag vill inte se dem. Inte i dag. Vill bara glömma allt som heter tvåsamhet. Vill stänga av min telefon radera alla bilder radera tinder och flytta ut till villan en månad. Glömma alla lösa trådar.

 

 

Torsdag och jag väljer ut midsommarkläder med stor varsamhet. Packar både en lång och en kort klänning och jeans och stickad tröja. För vem vet hur vädret blir. Jag bakar bananbröd och smakar en liten bit för att kontrollera att det är lagom gräddat. Det blir min första midsommar utan familjen. Jag ringer mamma och pratar länge.  De har just kommit fram till villan och värmer upp den inför helgen. Hon sitter ute på balkongen och jag hör måsskrik i bakgrunden. Hon säger att det börjar bli för kallt, att hon nog måste gå in snart. Hon säger att det känns konstigt att jag inte kommer att vara där. Jag säger det inte men jag tänker att jag kommer sakna det. Sillen och potatisen och hur vi alltid äter för mycket och hur någon alltid börjar bråka om något och hur mamma inte sitter ner på hela kvällen för att direkt en måltid är avdukad börjar hon förbereda nästa. Och hur Peter brukar fylla på glasen i en strid ström. Hur han brukar räcka Oliver öl på öl på löpande band. Hur Oliver brukar titta på mig och le och skaka på huvudet, obekväm att bli uppassad. 

Men nu. Nu kastar jag mig ut igen. Jag packar antagligen för mycket och tänker på vilka kläder som skyddar bäst mot myggbett och jag ber en stilla bön om att inte komma hem med fästingar på kroppen. Men jag tänker att jag måste komma över min rädsla för småkryp.

Jag vill ju springa barfota i vått gräs och känna stickiga vasstrån mot mina vader. 

Malin Öhman
22.06.2018 kl. 09:00

Mindre rädd

 

Den här veckan var ett test. På att vara ensam. På riktigt. Sedan jag flyttade från tryggheten i Rödbergen har jag kastat mig ut i osäkerhet. Jag har omringat mig med människor jag älskar och jag har knutit starkare band med dem än någonsin förr. Sakta har jag släppt in dem som jag tidigare hållit på avstånd. För första gången på länge har jag inte längtat bort från Helsingfors. Plötsligt har staden känts som min. Jag har varit en främling för den i så många år, som att jag varit en turist som bara är här på prov. Nu går jag på mina nya gator som ångar upp värme mot mig och känns mjuka under gummisulorna. Husknutarna är inte lika vassa att luta sig mot.

Men den här veckan alltså. De vänner jag vanligtvis omringar mig med - som orkar lyssna på mig, som får mig att skratta, som smeker mitt hår och som säger att jag är fantastisk när jag känner mig som allt annat än fantastisk - är bortresta. De går omkring i Marrakech och doftar på te och låter fingrarna dansa över mattor i stället för i mitt hår. De går i Dubrovniks gränder och ligger på stränder och borstar bort salt från sin hud. Och han ser San Francisco. Jag vattnar hans blommor. Åker spårvagn till Rödbergen som känns hemvant men kallt. Jag förvånas över hur det låter när nyckeln vrids om i dörren. Hur hårt det ekar i trappuppgången. Jag minns ljudet som mjukare. Varmare. När jag vattnar blommorna är jag en främling i allt som inte är jag längre. Jag ser annorlunda ut i spegeln. Det är något annat i blicken. Jag skyndar mig iväg som om jag var en inkräktare. 

 

 

Det finns andra att träffa. Jag vet exakt vilka personer jag kunde slänga iväg ett ord till och de skulle antagligen också vilja träffas. Men jag väljer att vara ensam i några dagar. Försöker verkligen att vara för mig själv och vara nöjd med det. På måndag sover jag mig genom dagen, febrig och med hosta. Jag äter bara bananglass den dagen. En kille jag inte vet om jag gillar skriver att jag borde dricka te med honung och mycket ingefära. Det låter som något jag själv skulle säga. Något jag sagt en miljon gånger. Tänker att jag kanske borde gå på dejt med honom ändå, fast han inte verkar vara min typ. Att jag borde följa mina vänners råd och sluta dejta otillgängliga killar.

På onsdag tvättar jag. Byter sängkläder för att sängen ska kännas fräsch igen efter att jag legat och febersvettats i dagar. Jag går ut i solen. Sitter på en filt i parken och försöker läsa Ett litet liv men jag kommer bara fram fem sidor innan ögonen okontrollerat hoppar fram och tilbaka över sidan. 

Jag är rastlös. Jag yogar en timme och kroppen känns som min igen. Sen som någon annans. Jag tänker på att ringa hem men jag vet inte vad jag ska säga. Jag har inte hört min röst säga något på tre dagar. Finns den längre? Jag är arg på mig själv. Att jag inte är nöjd att vara själv, i tystnaden. Att jag är så beroende av andra människor att kroppen går i lås bara för att jag är själv i några dagar. Vill vara lugn. Vill vara stark. 

 

Som tur finns dom ett meddelande bort. Lina säger att dom har pratat om mig på lunchen. Föreställer mig hur de suttit där i sina linnekläder, kanske tagit skydd från solen och pratat om mig mellan tuggorna.

- Det är så sjukt strongt av dig att get out och träffa nya människor, gå ut själv, skaffa nya vänner och dejter. Det är inte lätt. Och du gör det. Och det är super

- Jag skulle aldrig ha vågat det här för några månader sen. Jag skulle aldrig ha åkt till Kaneli över midsommar och inte ens varit stressad eller nojig före. Jag hade varit rädd för allt. 

- Exakt. Och det var inte så här när du började på. Men du har jobbat dig till säkerhet i dig själv. 

- Och det har bara gått några månader. Tänk vad som kan hända på ett år. 

Och så skriver hon mitt favoritmotto (Lina är full av motton och livsråd överlag): Mindre rädd. Mera fab. 

Och det är väl precis det jag är. Varje gång jag kastar mig ut. Mindre rädd. Mer säker. Mer fab. 

 

 

På torsdag var jag på benen igen och blev varm i hjärtat när Jenna efter vår lunch gav mig ett knippe pioner. Den dryga timmen av mänsklig kontakt kändes obeskrivligt bra. Och genast när vi vinkade hejdå på metrons perrong och åkte hemåt åt olika håll kom rastlösheten. Som tur fick jag ett meddelande från Kaneli samma dag när jag satt och skrev.

Hej vill du ses på ett glas om nån timme? Har inte träffat folk sen i måndags, måste komma ut lite. 

 

 

Jag svarade genast. JA. Och någon timme senare träffades vi på Uspenskijkatedralens klippor och pratade ikapp veckan som gått, vilket i singeltid känns som en månad. Jag hade så mycket att berätta att jag nästan exploderade när jag försökte sätta ord på alla känslor och intryck och konstiga meddelanden och överraskningsbesök i min lägenhet. När solen passerat domkyrkans kupol gick jag hemåt, salongsberusad och glad. Och inte det minsta rastlös. 

På fredag gick jag på dejt. Inte för att späda ut tid eller ensamhet utan för att jag faktiskt ville. Och han var nog inte min typ, och jag var inte hans. Och det kändes bra ändå. 

 

Malin Öhman
18.06.2018 kl. 07:00

Tre kvällars växtvärk

 

En fredagkväll på Cafe Talo. Lina fyller 25 och har hyrt övre våningen och bjuder på skumpa. Det spelas Backstreet boys ur högtalarna. Går ut och hämtar luft ibland. Kramar om. Sjunger ja må hon leva uti hundrade år så högt jag kan. Vi har varit vänner i fem år. Fanns det en tid när vi inte kände varandra? Tänker på hur självklar hon är nu. Hur hon lyssnar och ställer de svåraste frågorna och ser igenom alla leenden. Det går inte att lura Lina. Och jag har slutat försöka. Den enda jag försöker lura nu är mig själv.

 

 

Att vakna är enkelt nästa dag. Jag ska på fest. Det är varmt och jag har till och med lackat mina tånaglar. Det är skolavslutning och hela stan lever. Spårvagnen är full av finklädda människor med bruna ben och blombuketter inslagna i krispigt papper. Med solen i ögonen läser jag en flera veckor gammal anteckning från en kväll när allt var mörkt i mig: Nu finns inget mer än finkornig himmel och spårvagnsgnissel. 

I Mesotoko är det som vanligt. Mat och bubbel och måsar på taket. Vi applicerar läppstift i olika speglar. Linn gömmer sitt huvud i frysen. Jag spiller olivolja på mina vita byxor, det blir en gul fläck som ett par främmande fingrar kommer att röra vid samma natt och fråga om jag är en sån som faller och spiller och håller på. Om han bara visste.

Vi åker vidare. Lyssnar på Abba i spårvagnen, smygdricker cava. Byter blickar och hemligheter. Går på en annan fest, men bara ett tag. Jag måste iväg. Ut. Vidare. Ur min bekvämlighetszon. Jag måste våga. Tänker på vårens första dejt. Hur många misstag jag gjort sen dess, på bara några månader. Hur mycket jag gjort som jag aldrig trodde skulle hända. Och hur jag inte ångrar ett enda misstag, hur ont det än gjort. Jag ska inte ångra det här heller. Hoppas jag.

 

 

En vecka senare. Sitter på Alexandras 25-årsfest, på hennes balkong i Drumsö och jag skrattar så att jag nästan kissar på mig. Då är jag där. En minut senare någon annanstans. Några timmar senare står jag på samma balkong i mörkret och greppar efter andan. De håller mig - uppe? inne? när vi går ut i natten och de torkar tårar från mina kinder. Det doftar nyklippt gräs och sommarregn fast jag inte kommer ihåg när jag sist kände regn mot min hud. Jag andas igen. De lätta andetagen övergår till skrikig karaokesång. Hon sjunger till mig och det är det vackraste som hänt på veckor. Månader?

Jag är okej. (vem försöker jag lura? mig själv?)

Nej det är du inte men du kommer bli. Du är hur som helst mer okej nu än du varit på år. 

Och dom har rätt såklart. Det värker och slits i mig. Pendlar av och an tills jag är mör och likgiltig eller ivrig och i extas. Men jag är bara likgiltig ett tag. Det försvinner lika snabbt som det kom. För vem var jag innan jag såg att himlen inte är slät utan finkornig?

Jag väntade på att livet skulle börja.

Malin Öhman
12.06.2018 kl. 17:00

Och sen: juninatten

 

 

 

 

 

 

En kväll när körsbärsträden precis slagit ut och jag ännu kunde räkna vårens parkhäng på mina fingrar träffade jag Evelina och Louise vid Tokoistranden för lite catch-up och avskedshäng för Evelina som åkte till Österbotten över sommaren. Tänk att det fanns en tid då jag också åkte hem över sommaren. Då Oliver och jag bodde i lägenheter vi inte tyckte om i Vasa och jag var stressad för reporterjobbet på Vasabladet men då jag också satt på Laituri i timmar och drack iste och då jag cyklade till Gustavsborg efter jobbet och badade. Det är en evighet sen.

Just den här kvällen låg vi i gräset tills det blev alldeles kallt och fuktigt under oss. Vi pratade om relationer och framtidsångest och - iver medan Evelina duckade för alla måsar som försökte stjäla hennes pizzabit. Jag visade min senaste match på Tinder och skickade iväg ett meddelande fast jag egentligen tänkte att han är för cool för mig. Och kanske inte alls min typ. Och att det knappast skulle leda någonstans. Men jag försöker våga lite mer. Inte bara vänta ut saker utan ta kontroll och faktiskt göra det jag vill. Ta saken i egna händer. Och vart vill jag ens att det ska leda egentligen?

Två veckor senare när körsbärsträden blommat ut och syrendoften mättats av möttes vi på min gata. 

En natt i början av juni. 

Malin Öhman
07.06.2018 kl. 12:00

I Slovenien

Jag kom hem från Portoroz i Slovenien för en vecka sen. Med en solbränna, en påse salt och ett nytt lugn i kroppen. Jag märkte knappt när oron försvann men någon gång mellan alla iskalla drinkar och salta bad i havet kom lugnet. Den här resan har varit ett hett samtalsämne för mig och mina vänner sedan jag och Oliver gjorde slut och en del var förvirrade över att vi skulle åka på en resa tillsammans trots att vi gjort slut. Och det kanske är lite märkligt. Men på resa åkte vi. Och det var förlösande på något sätt. Jag hade tid att prata. Att skratta. Att sörja. Men mest njöt jag bara.

Vi bodde på Kempinski palace hotel. Femstjärnigt och otroligt vacker byggnad. Hotellets huvudbyggnad hade gamla anor men vi bodde i den nyare delen av hotellet så det var en blandning mellan nytt och gammalt. Men väldigt smaklös inredning överallt förutom i matsalen. 

Matsalen var to die for. Kände mig som Marie Antoinette. 

Det var lite för varmt hela tiden men det 17-gradiga havet svalkade. 

En dag åkte vi båt till Thalasso spa Lepa Vida - ett saltspa som var väldigt spartanskt och lugnt. Fick massage och drack ekologiska juicer vid saltpoolen. Brände mig i pannan. 

Men mest hängde vi på stranden. Åt gelato och mojitos och läste i timmar. 

På kvällarna var det middagsdags med hela Supercell-gänget. En dag åkte vi båt till Piran i solnedgången och steg i land till en fiskfest där jag bara gick omkring och plockade åt mig nyfångad fisk och friterad bläckfisk och gnocchi och stora oliver och prosciutto. Matkulturen är väldigt influerad av Italien (det var där vi landade och den Italienska gränsen ligger bara 15 minuter från Portoroz) och samtidigt är det stark betoning på skaldjur. Lite konstig mix med bläckfisk och skinka men väldigt gott var allt. 

 

Det var tre bra dagar. Jag kände mig tacksam och hittade ett nytt lugn i situationen. Trots hugg i hjärtat finns det också så mycket glädje kvar och det är jag tacksam för - att vi avslutade allt medan vi fortfarande älskade varandra. Att jag efter veckor av torkade tårkanaler kände allt öppnas, lätta, om än bara för en stund. Jag doppade tårna i havet och kände tårarna falla ner på mina lår.

Malin Öhman
04.06.2018 kl. 14:00

 

Malin Öhman 24 Helsingfors

Journalist och litteraturstudent

Skriver, läser och går på nattpromenader.

 

malinohman1@gmail.com