Glitter

 

Jag vaknar för sent. Termometern utanför fönstret visar 43 grader. Huvudet en tegelsten. Glitter på min hals. Glitter som flyttats från person till person genom kramar och kindpussar och kyssar. Kinder mot kinder.

Mina vänner är lediga. Flödet fylls av semesterbilder. Solnedgångar. Iskaffe på stränder. Vattenmeloner och stråhattar. Jag sitter mest på redaktionen. En ledig dag på tolv dagar. Men det är nästan en befrielse att gå in på redaktionen, luftkonditioneringen går på högvarv och stänger ute hettan och kaoset på gatorna. Jag häller i mig citronvatten men slutar ändå inte skaka i armarna. Jag möter upp Alexandra på stranden en förmiddag. Placerar mig i skuggan och berättar om mitt liv nu. 

Det är så sjukt hur annorlunda ditt liv är nu. Du är på ett helt annat ställe säger hon efter min monolog.

Förra veckan var jag full tre kvällar i rad och svor dyrt och heligt att inte dricka mer på åtminstone tre veckor när jag vaknade den tredje morgonen. Jag jobbar och drar benen efter mig när jag går hem på kvällen. Det är fortfarande tjock kladdig hetta utomhus och jag lägger mig raklång på sängen och vill somna men kan inte. Jag berättar för Alexandra hur jag fyller tiden med allt möjligt annat än att vara hemma. Hon frågar varför. Och jag har väl inget svar egentligen. 

Är det jobbigt att vara själv?

Och det kanske det är. Ändå är det min egna tid jag längtar efter mest. Egentid utan rastlöshet.

Jag ska åka till Österbotten till helgen. Hon säger att hon också ska åka dit snart. Vi talar om platsen där vi vuxit upp, där vi sprungit genom skogen hem till varandra, där vi krupit under stängsel, där vi suttit i timmar och spelat gitarr och skrivit melodramatiska låtar om saker vi aldrig upplevt, där vi varit osams, där vi klätt oss i fjäderörhängen och stormönstrade klänningar och där vi cyklat barfota och kvällsbadat och där vi druckit sötsliskiga drycker med neonfärgade sugrör. Vi gör det omedvetet och jag märker det knappt - vi kallar det något annat än hem nu.

Det rinner svett från mig. Från knävecken, armarna, halsen, ansiktet. Jag har fått ett eksem på halsen som jag försöker att inte röra men det är svårt när jag smälter bort längst bak i bussen på väg in till stan igen. Jag ska jobba, ännu en kväll. Blir yr och får solsting och lägger mig ner en stund när jag kommer in på redaktionen. Jag tänker på vad hon sa.

Det här är säkert bara en fas. Du testar var dina gränser går.

Jag går på ännu en after work. Sitter på Observatorieberget och Jennifer ger mig en liten flaska jäger som på något sätt blivit min drink. Det bränner på läpparna när jag tar en klunk. Nästa dag ska jag ta avsked av dem, gå runt i rummen och dela ut kramar. När jag är tillbaka på jobbet i augusti är de inte där längre, deras sommarjobb är slut och jag börjar räkna dagarna till hösten. Varje dag en dag närmare mörkret.

I tåget på väg till Österbotten skriver jag. Det regnar för första gången på veckor och jag har väskan full av tunna klänningar och sandaler. Jag slumrar till mellan orden. 

Det känns bra att lämna stan. Jag vill bort därifrån. Bort från parker bort från ångande asfalt bort från vinglas och hög musik och nya människor och tobaksrök och överfulla terrasser. Jag vill stirra ut på hav och iaktta min familj röra sig i huset, höra deras steg på golvet och klirr i kaffekoppar medan jag ligger kvar i sängen en stund till.

Men bara för en vecka. Sen längtar jag antagligen tillbaka och vaknar med någons glitter över kroppen igen.

Malin Öhman
22.07.2018 kl. 12:00

textar dig på natten

 

Det har varit värmebölja i dagar, så varmt att låren klibbar ihop och lakanen är fuktiga efter natten. Jag drar för persiennerna och stänger fönstren, det är ännu varmare utanför. Jag plockar mörkbruna hårstrån från örngottet innan jag slänger in det i tvättmaskinen. Det är svalt i tvättstugan, jag sitter kvar en stund och ser maskinen fyllas med vatten. Signalen till telefonen är så svag att dagens sommarprat bryts gång på gång tills jag irriterat drar hörlurarna från öronen. På facebook ser jag mammas semesterbilder. Hunden ligger i skuggan med en våt handduk över sig, kan nästan höra honom flämta. Snart är jag där. 

Jag ligger utsträckt på en filt med Louise och torkar bort svett ur pannan, bränner mig på näsan, slickar smält choklad från fingrarna. Några minuter tidigare har jag sagt jag måste verkligen gå nu, tagit min korg och gått ner mot vattnet. Skakat på huvudet när jag gått därifrån. Undrat vad som händer med honom nu och när och om jag ser honom igen. Jag vet bättre än att undra.

Det blir kväll, det kliar i knävecken när jag och mina jobbkompisar sitter i Esplanadparken och dricker rosévin. En haltande mås går bakom oss och sneglar på papperslådan där min sallad legat. Jag tror jag får solsting säger jag och flyttar mig till skuggan. Solen bländar mina ögon så jag blundar en stund, gömmer mig bakom solglasögonen.

Det blir natt, jag ska jobba i morgon men det finns ingen morgondag. Disken hopar sig där hemma, jag måste borsta av fötterna innan jag lägger mig ner i sängen för golvet är fullt av damm och jag vet inte vad som finns i mitt kylskåp. Men jag har inte tid nu. Jag vill tänja på gränser. Jag tar en till shot av sliskig hjortronlikör och undrar när jag börjat umgås med människor som dricker sån här skit. 

Det blir snart morgon. Jag lämnar kläderna på bryggan, i en prydlig hög. Mammas gamla klänning som hon hade på sig på någon resa, var det kanske i Barcelona, innan jag fanns. Minns att jag sett ett foto därifrån och tänkt att vi är lika varandra. Jag undrar om hon också brukade nattbada då. Tyget är tunt och nött och jag måste lappa klänningen efter varje användning.

När jag står vid kanten och ser ner i allt det becksvarta undrar jag om det är kallt. Men jag vågar inte känna efter, då kanske jag ångrar mig. Jag hoppar. Bryter den blanka vattenytan med min kropp. Tusen nålar mot min hud. 

Mitt huvud mot kallt gräs sen. Jag är lika kall som marken trots att hjärtat bultar i ultrarapid under huden. Dom pratar men jag har stängt ute alla ljud för länge sen. Grävt ner fingrarna i jorden. Och jag låter mig leka med tanken, bara för en sekund, att han också ligger vaken och undrar om någon annan sover i min säng i natt. 

Malin Öhman
17.07.2018 kl. 12:30

Alla saker jag sagt på broar

 

I måndags glömde jag att andas. Mitt under min jobbtur med annalkande deadline, vid ett smutsigt tangentbord och obekväm stol blev orden på skärmen en suddig sörja. Allt blev för mycket. Månader av intryck, av människor, av liv och berättelser jag knappt minns har lagt sig på hög. Mellan dem besvikelser och ilska och saknad och frigörelse, som jag inte stannat upp vid, som jag rusat förbi för att inte ge utrymme. Men till slut försvinner allt och kvar är bara jag. Som går in på toaletten och låser dörren och ser en söndrig person i spegeln. Jag vet att hon blir bra igen, redan nästa dag kommer blicken vara livfull igen. Men just nu finns bara kall oförlåtande kakelvägg.

Jag ringde honom på vägen hem. Behövde höra honom. Eller kanske behövde jag att han hörde mig. Jag frågade om det var fel att jag ringde, han sa nej. Att han kommer att ringa mig också, om han är ledsen någon gång. 

Om han är ledsen. 

Med mig är det alltid en fråga om när. 

Jag gick över bron, såg kyrkan långt borta. Mitt på bron sa jag det: Jag hatar att jag känner. Att jag hela tiden öppnar mig och släpper in. Även när jag inte vill. Även när jag inte vet om jag vill. Han säger att det är bra att jag känner. För vem skulle jag annars vara.

Att skriva hjälper. Det är ibland som att hälla vinäger i ett öppet sår. Gnida in citron i skrubbsår. Peta in stickor i huden i stället för att dra ut dem. Men oftast är det skönt - Det är skönt när det svider. Jag vill känna hur det bränner.

 

 

En annan kväll har jag gått åt andra hållet, ner för backen på knäsvaga ben. Det var varmt och fuktigt, hur jag än andades med magen kändes det inte som att syret nådde ner till lungorna. Kände mig yr. Sen inte alls. Sen bara lugn. På varma klippor, skrovliga mot mina ben. Jag hade inte rakat dem på en vecka, men håren är så mjuka nu. De känns knappt.

Lutar mig sen mot en stenvägg, fortfarande varm

Varma händer

Gatlyktans sken

Nattfjärilar

Kalla hjärtan

Malin Öhman
14.07.2018 kl. 10:00

Lever över

 

Maj

Jag möter upp vänner i Koffparken, en kväll i maj då gräset fortfarande är mjukt och grönt. Jenna plockar fram var sin liten proseccoflaska och choklad som sprakar i munnen ur sin väska. Här brukade jag ligga - på förmiddagarna före kvällsjobbet låg jag och solade och åt vattenmelon i den här backen. Nu återerövrar jag den med dem. Försöker göra den till min igen trots att mina växter min byrå mitt skrivbord finns hundra meter bort men någon annan sitter i min soffa nu och det äter upp mig inifrån. Äter lite mer choklad, vänder huvudet mot solen, bort från huset där mina fotoalbum ligger kvar i någon låda.

Jag vill gråta varje dag men lyckas inte släppa taget. Rädd för vad som kommer fram.

 

 

Juni

Releasefest för Kontur och Posterstories vid Omenapuutalo. Jag står i olika hörn och viskar hemligheter från öra till öra. Det är en mycket kallare kväll än jag är förberedd på. Nästan som en av de första höstdagarna när jag går hemåt i natten och min tunna jacka värmer knappt alls. Jag har halsont en vecka efteråt. 

Hjärnan svämmar över ibland när jag anstränger mig för att minnas, vår sista tid. Men allt är en suddig kletig röra, en immig badrumsspegel. Det gör mig frustrerad och rädd. Ibland kommer minnena, och med dem en ny känsla - ilska. Jag sitter på ett café med Lina, cappuccinon ger henne mjölkmustasch. Jag är arg. Inga tårar bränner bakom ögonen, nu finns bara ilska. Säger sånt jag inte får säga någon annanstans. Biter mig inte i läppen. Håller inte ens tillbaka.

För det mesta är det inte det här jag tänker på ändå. För det mesta låter jag mig sjunka djupt ner i mitt flyktbeteende, som hon varnar mig för varje gång vi ses. Som jag är medveten om, men det är som att jag låter mig själv hållas. Jag är en tonåring som måste få revoltera och göra dåliga beslut och ligga med fel person och få hjärtat krossat några gånger. Jag tror att jag skulle gå under annars - av vadå? Rastlöshet? 

 

 

Juli

Vänder blad i kalendern som numera är mer som en dagbok. Planerar inte. Bara säger ja till dejter och aw och drinkar och fester utan att tänka på disk eller ruttnande citroner där hemma. Jag skriver varje dag ner små minnesanteckningar. Vem jag träffat, vad jag tänkt på. För jag minns inte annars. Mitt i en mening när vi sitter och smuttar cocktails på yesyesyes tappar jag bort orden. Glömmer vad det var han hade sagt och hur det kändes. Det är ju flera veckor sen. Eller kanske är det år. När jag återberättar undrar jag om det faktiskt hänt. Det låter som en film.

Det jag tänker på är vem jag var innan jag blev en person som ständigt jagar äventyr och som aldrig tackar nej till fest och som alltid har en flaska vin hemma, för man vet ju aldrig. Som kravlar hemåt på morgonen med värkande fötter. Som glömmer att äta för att det finns så mycket annat att göra. Uppleva. Se. Känna. Skriva om. Som skickar iväg självsäkra meddelanden ena sekunden för att sen fråga vänner om råd i nästa. Jag tänker på hur mycket tid jag lade på att kontrollera mitt liv. Hur noga jag var med att hålla mitt inrutade mönster. Hur allt ändå rann mig ur händerna hur hårt jag än försökte hålla i. Hur jag kämpar varje dag att sluta gripa efter de sista bitarna och bara låta dom falla till marken. 

Du måste släppa mig.

Jag jagar någonting. Passion? Killar som jag vet har ett bäst före-datum. Som ler självsäkert och vinklar huvudet mot mig, lyfter det högra ögonbrynet. Som är oberäkneliga och ändå genomskinliga och som tar min hand och rusar över gator och stannar i trappor för att se in i mina ögon. Men jag undrar vad det är dom ser. 

Vaknar en söndagmorgon. Det är för varmt. Låter fötterna landa mjukt på golvet, öppnar balkongdörren så tyst jag kan och dricker långsamt apelsinjuice medan barnfamiljer erövrar parken nedanför. Sitter sen och berättar om mina tomatplantor. En grön tomat. Han undrar varför jag gör mig så mycket besvär när jag ju bara kan gå ner till affären och köpa tomater. Och jag vet att det inte finns något sen. Men just nu känns det bra att låta mina ben armar händer tunga trassla in sig i honom. Solvarm hud med skrubbsår. Silvana och Håkan i högtalaren - jag lever över kommer dö ung. Om han ändå visste vad de sjöng om. Tror han skulle förstå.

Malin Öhman
06.07.2018 kl. 10:00

Och vi satt på gräset

 

Midsommar.

Jag slänger in tunga väskor i bilen. Tre flaskor prosecco, fem kilogram vattenmelon. Jag tar med jordgubbarna till baksätet. Lykke Li och Rihanna i högtalarna. Åkrarna rusar förbi utanför fönstret, det regnar inte längre. Linn är en dålig kartläsare och Saga har aldrig kört i en parkeringsgrotta tidigare. Jag känner mig som fem igen när jag sitter så tyst jag kan i baksätet för att inte vara i vägen då Saga blir stressad. Tänker på min syster som när hon precis fått körkort skruvade ner volymen när hon skulle parkera. Hon kunde inte koncentrera sig annars. När vi kör ut på motorvägen andas Saga ut och jag nynnar med i so sad so sexy med knivar i hjärtat.

 

 

Framme på Kanelis landställe paxar vi dubbelsängen, bakar kex, kokar pasta, tillreder bål och plockar de få blommorna vi hittar. De flesta blommade ut redan i majvärmen.

Alla är ganska yra, i något lugnt kaostillstånd men på något sätt faller allt på plats, sakta men säkert. 

 

 

Hanna och jag smyger oss upp på övervåningen för att piffa oss. Vi tar med prosecco och jordgubbar och lyssnar på Monica Zetterlund ur skrålande telefonhögtalare medan vi varsamt placerar highlighter på våra kindben. Jag tar på mig min mest somriga klänning. Den känns som smältande smör på kroppen.

 

 

Vi binder kransar med för mycket ståltråd av ormbunkar och smörblommor och prästkragar. Plockar bort småkryp ur mitt hår. 

 

 

Jag är bubblig och glad. Kanske av proseccon, men med större sannolikhet på grund av all livsglädje de här människorna utstrålar och överför till mig. Alltid någon som håller i mig. Alltid en varm hand på min arm eller axel.  

 

 

Jag har magknip av hungern och proseccoöverflödet. Jag häller i mig snaps och skyfflar in pastasallad friterade räkor laxröra potatis skärgårdslimpa pajer pizza och morotssill tills jag bara stirrar rakt fram. Oskar skrattar åt mig och skakar på huvudet från andra sidan bordet.

När jag sitter där omgiven av all skrikig sång och mat och skratt ser jag runt mig. På dem. Som jag känner mig så nära trots att de flesta av dem är så nya i mitt liv. Jag säger det högt. De kramar mig från varsin sida och säger att det är självklart att jag är där. Som om jag aldrig varit någon annanstans. Tänker att det är något av det finaste jag hört. 

 

 

Jag har tappat bort alla och hittar dem uppe på vinden i sängen och dom gör rum för mig i mitten. Jag kryper ner i värmen mellan dem. Lyssnar på dem när de pratar om relationer. Det finns frågor jag kan ställa men jag låter bli. Jag vill bara vara en åskådare. Finnas mitt i högen. Se deras trötta ögon och midsommarkransar som snart ska vissna.

 

 

Sen är det natt. Kaneli tar mig på promenad. Jag snubblar men vi går i armkrok och hon håller mig uppe. 

En timme senare går jag på en ny promenad. Det är mycket mörkare nu och jag står under ett träd med lågt hängande grenar när det brusar i öronen och varma tårar rullar ner på det daggiga gräset under mig. Gräset sjunker undan, tår efter tår. Jag förbannar tyst min kropp för att den reagerar på sånt jag inte vill reagera på. Jag hör min röst i huvudet genom hela ångestmolnet - Det går över. Allt går över. 

Och det gör det till slut. 

När det går över och lungorna inte krampar efter luft och hans händer inte längre vilar på mig går solen snart upp igen. Inget är lika mörkt längre och gräset där mina händer grävt ner sig är bara gräs igen. Tillplattat, men ändå, bara gräs. 

 

 

Jag stannar uppe och frågar svåra frågor men lyssnar inte på svaren. Händer jag aldrig hållit sveper en filt runt mig. 

 

 

5.42 Jag sträcker ut mina händer i blåbärsris. Jag undrar när jag senast låg i blåbärsris och såg himlen övergå till morgonrodnad. Det känns som något jag gjort, en evighet sen. Men jag undrar vem jag har gjort det med, och vem jag var då. Och varför det var så länge sen att jag bara lagrat en svag doft av liljekonvalj och granbarr långt bak i minnet.

Jag tänker är det här livet. Men det är ingen fråga. 

 

 

Jag somnar med näsan i hennes nacke. Sover ytligt och vaknar varje gång hon rör sig. Fönstret står på glänt och solen målar rummet gult genom gardinen. Någon snarkar.

En efter en gnuggar vi sömn ur ögonen och går vingligt ner för trappan. Vi äter frukost på bryggan, det är egentligen ganska kallt men jag bryr mig inte. 

Det är tacksamhet som sköljer över mig. Den hjärtskärande vetskapen om att jag aldrig hade gjort det här för ett år sedan. Aldrig knutit band till dem. Aldrig haft kapaciteten att ta in deras berättelser, lyssna, finnas där.

Aldrig känt hur kallt och hårt daggigt gräs kan kännas mot handflatorna en midsommarnatt. 

Malin Öhman
30.06.2018 kl. 18:08

 

Malin Öhman

Helsingfors

Lever och skriver 

kontakt: malinohman1@gmail.com