Is och äggskal

 

Vi går längs vattnet en iskall vinterdag. På hal is och äggskal. Sträcker mig hela tiden efter din arm för att hålla i dig, för att inte ramla, och du drar dig undan. Du halkar till och jag skyndar mig att ta tag i dig, hjälper dig att stå stadigt på marken igen. Du säger att det är idiotiskt att hålla i oss i varandra. Vi drar bara ner varandra då. 

Och jag tänker det inte då, utan mycket senare. Hemma i köket en helt annan dag när jag sitter på golvet och ser tårarna bilda oformliga pölar på vinylgolvet som vi klickade på plats för snart ett år sen. Då tänker jag det. Att det är sant. Att vi inte kan dra ner varandra längre. 

Jag går omkring i lägenheten, säger farväl. Undrar vilka saker jag ska lämna kvar. Vad jag inte kommer att få rum med i en etta. Jag måste köpa ny vattenkokare. Mikro kanske också. Men knivställningen tar jag med. Mina växter tar jag med. Mitt piano. Mina saker och dina. 

Vi letar lägenhet åt mig tillsammans. Skrattar åt tanken att jag skulle bo långt ut i Esbo igen, som när jag först flyttade hemifrån och bodde i det där rummet i källaren. Vi ser på gamla bilder från när vi var lyckliga och glömmer bort hur olyckliga vi var. Tänker att det är skönt att bilderna ljuger ibland. Det är skönare att tänka att vi varit kära och lyckliga och att det här är något nytt, fast vi båda vet att det inte är så. 

Jag går på fest. Är arg och förvirrad och pratar bara med dem som vet. De kramar mig och försäkrar mig om att jag kommer bli okej. Du står flera meter bort, de svarta byxorna i ull vi provade ut tillsammans. Skorna jag uppmuntrade dig att köpa. Jag ser dig inte men jag känner när du går. Jag behöver inte fråga var du är. Jag vet redan.

Du sa det i går. Att det är en lättnad. Att äntligen ha bestämt sig. Att äggskalen är borta. 

Och jag håller med. Och jag undrar hur mitt liv ser ut om ett år. Om jag sitter och gråter i något annat kök någonstans. Om vi är vänner. Om vi ses. Om vi lagar mat tillsammans ibland. Om vi gjorde den där resan ändå. Om vi har slutat dra ner varandra.

Det vi har försvinner ingenstans. Det bara vilar ett tag. Väntar.

Malin Öhman
13.02.2018 kl. 16:17

Minnen från en sommar för länge sen

Jag sitter i båten utanför villan i Oxkangar. Peter har satt en snurra på båten som jag har rott runt med alla somrar i mitt liv. Det går fortare med motor. Men jag har alltid gillat att ro. Det var pappa som lärde mig ro. Linda försökte också lära mig men jag var mitt uppe i min "jag kan själv"-period så det var inte så lyckat att storaryster skulle lära mig något. Pappa knöt fast ett långt band vid bryggan, spände fast flytväst på mig och sa "nu ere dags att du lär de ro". Så där plaskade jag omkring på de få metrarna som bandet tillät mig och till slut förstod jag hur årorna skulle dras för att fungera. Hur det skulle kännas när vattnet trycktes mot årorna så att de knyckte till när man drog upp dem ur vattnet. Jag tror att jag var fem år gammal. När jag var klar fick jag sträcka upp händerna så högt jag kunde och pappa lyfte upp mig på bryggan igen.

Jag älskade att vara på pappas villa. Det var ett perfekt ställe att bada på. När det var lågvatten kunde man simma till vår egna, nästan lite hemliga, ö där det växte det vi kallade för strandgräs. Det liknade gräslök och det sipprade vit vätska ur stråna när man bröt av dem. På stenarna fanns snäckor och ibland sniglar om det just hade regnat och det var nästan en helig stund när vi var där på ön som vi nätt och jämt rymdes båda två på. Vi skopade upp lera och smetade in oss i den för vi hade hört att lerbad var bra för huden. Vi lät solen torka leran på våra solbrända armar och sen räknade vi till tre och kastade oss i vattnet igen och kände sjögräset kittla mot fotsulorna. Leran sköljdes bort och vi simmade tillbaka till bryggan igen och jag bad en tyst bön att inga abborrar skulle bita mig i tårna. Det var min största rädsla när jag var liten. Fisk. 

När jag just lärt mig simma på simskolan i Oxkangar tyckte jag att det var så fruktansvärt roligt att jag vägrade komma upp ur vattnet när mamma hämtade mig och Linda med båten. Mammas villa låg ganska nära simskolan, kanske knappt en kilometer ifrån villan, så mamma gick med på att jag skulle simma bakom båten när hon rodde. Jag simmade inte så mycket, utan höll i ett band och sprattlade lite med benen. Det var roligt i några minuter, sen, när vi kom ut på djupare vatten och jag inte längre kunde se botten blev jag rädd. Linda gjorde det inte bättre heller utan informerade mig glatt om hur många gäddor som simmade bakom mig och var redo att äta upp mig. Jag klarade mig utan att bli uppäten i alla fall. 

Dagarna var alltid långa på pappas villa, och ändå för korta. Vi lekte hela tiden. När vi badade bastu, när vi rensade fisk, när vi plockade bär i skogen, när vi spelade kort och Afrikas stjärna medan pappas snarkningar dånade i huset, när vi satt längst fram i båten och sjöng hela vägen till villan. Vi sjöng aldrig på vägen tillbaka. 

Att bada bastu innebar också att man mitt i allt skulle springa ut på terrassen och hoppa hundra x-hopp för att svalka oss, det hade Linda bestämt. Hon var bäst på att hitta på lekar. Jag hade helt galen fantasi och drömde mig ofta bort när jag var liten. Jag satt ofta tyst för mig själv och drömde ihop egna världar och jag trivdes i mitt eget sällskap. Linda var bra på att hitta på saker att göra och hon gjorde allt till en lek, kanske för min skull, så att jag inte skulle få tråkigt när vi släpade ris från när pappa fällt något träd.

Tydligast minns jag havsluften. Måsskriket när vi vaknade på morgonen. Spice girls-plancherna som pappa nästintill tapetserat vårt sovrum med. Rysningen som gick genom kroppen om jag råkade skrapa en nagel mot båten. När jag rusade ner mot stranden för att bada och skrapade upp benen och fötterna på gruset och pappa fick peta ut stenar ur såren med en kniv. Jag minns exakt hur man skulle åka genom viken för att undvika stenarna. Och jag minns hur vi sjöng längst fram i båten.

Malin Öhman
09.09.2017 kl. 15:02

Sommaren

 photo 2016-07-02 06.59.39 1_zpstgqiivza.jpg

Jag vaknade en morgon och kände hur luften förändrats. Hur den var lättare. Tung, men ändå lättare. Sommaren är alltid så tudelad för mig. Den ger ett falskt intryck av att vara enkel, bekymmerslös och fri. Men det var länge sen jag på riktigt kände så. Kanske var det den där sommaren då jag var lagom ung och vild och gick hem i soluppgången med myggätna ben. Kanske. Men högst troligt har minnet förskönats med tiden. 

Nu är det i alla fall sommar och jag försöker utarbeta någon slags plan eller strategi inför sommaren för att inte stå där när den första nattfrosten kommer och känna mig besviken. 

 photo 2016-07-14 12.11.04 1_zpsc4fm1udx.jpg

Vad jag vill göra är hänga i parker. Picknicka. Dansa. Äta massor av frukt och goda sallader. Vill grilla på vår bakgård. Bada. Läsa. 

Men mest vill jag kunna ta det lugnt och inte ha för höga krav på mig själv. Jag vill att det ska kännas okej att inte göra något alls om det är vad jag har lust med. Vill lyssna på mig själv mer, sommaren är ju till för att man ska njuta, inte stressa. Är rätt så trött på uttryck som "maxa dagen". På sista tiden har jag känt väldigt mycket ångest för sociala medier där det ser ut som att alla lever life och bara doftar på hägg hela dagarna. Jag vet ju egentligen att det inte är så i verkligheten men jag har seriöst funderat på att ha sociala medier-förbud i sommar. En period i alla fall. För jag tänker att jag måste bli bättre på att njuta av livet utan att behöva dela med mig av det på bloggen eller instagram.  Jag ska i alla fall försöka att maxa dagen genom att maxa det jag på riktigt har lust med. Vare sig det är soff- eller strandhäng. 

 photo 2016-08-07 02.04.00 1_zpsuh6gy3rn.jpg

Jag kommer att jobba mycket. Och mest kväll. Därför är min lediga tid ännu viktigare. På mina lediga dagar ska jag göra vad jag har lust med och när jag jobbar kväll ska jag ligga i parker på förmiddagen och äta lunchen utomhus eller ta sovmorgon.

 photo 2016-06-25 04.55.56 1_zpsxrq02rfv.jpg

Två hela veckor ledigt har jag också tjatat mig till. En vecka i juli och en i augusti. Det blir en tur till Österbotten då jag ska plocka jordgubbar ur landet, sova flera nätter på villan, vakna till havsbris och fiskmåsars skrik och krama om familjen lite extra mycket.

 photo 2016-07-10 11.40.10 1_zpsupc2fmmv.jpg

Och så ska jag fortsätta hänga med bland annat dom här också. Springa runt på gatorna i Berghäll och dansa på Siltanen tills fötterna värker. Låter för bra för att vara sant jag vet. Men faktum är att scenariot utspelade sig för prick tre dagar sedan. Ganska likt den där sommaren ändå, då jag var sexton och sprang omkring på Åminne och gick hem, barfota på grusvägen. 

Malin Öhman
13.06.2017 kl. 17:00

Jag är så rädd så glad så lycklig och så arg

19.9

Nu är det höst på allvar och på Rörstrandsgatan myser vi för fullt på kvällarna. Tända ljus, mjuka filtar och stickade sockor framför bra filmer. Vi somnar tätt intill varandra. Jag trycker mina iskalla fötter mot hans vader och han huttrar lite. Jag får myror i armen av den obekväma ställningen men vill ändå inte somna på något annat sätt än med min näsa inborrad i hans nacke. 

Vi går på promenader bland ekollon och röda lönnlöv och klagar på hur kyligt det är. En kan ju inte ens ha bara stickad tröja på sig längre. Vi pratar om vinterkappor och vad vi ska äta i veckan. Sen tystnar vi. Och mitt i promenaden bland meterhöga solrosor och igenvuxna kolonilotter kommer det. Trycket över bröstet. De skakande händerna. Den allt snabbare andningen. Stegen avtar och han ser sådär bekymrat på mig. Drar mig närmare och ger mig en kram. Inga tårar kommer. Bara en stor växande klump i magen. Kyla som sprider sig genom kroppen. Dunkande huvudvärk. Varför gråter jag inte? Borde jag gråta? 

Jag mår så bra ibland och känner mig glad. Några sekunder av att jag glömmer det hemska. Några sekunder utan oro. Sen knyter sig magen. Slår knutar på mig själv. Och jag märker att jag bara sitter och stirrar på skärmen. Orden och linjerna i ett virrvarr. Jag funkar inte längre.

Malin Öhman
23.09.2016 kl. 17:30

Vänner när en är tjugonånting

 photo Namnlost-1_zpspfr0uaj9.jpg

Från en 90-talsfest i juli 

Jenna bloggade om att hitta nya vänner för några dagar sedan. Det här är något jag har tänkt mycket på den senaste tiden. Jag har stött på gamla vänner, fikat med barndomsvänner, fått jobbkompisar och träffat många nya människor som jag sakta men säkert börjat kalla för mina vänner. Jag har många fina männsikor i mitt liv, men jag har inte alltid varit omgiven av vänner. Jag har också varit väldigt ensam.

När jag gick i gymnasiet hade jag ett sammansvetsat kompisgäng. Vi gjorde allt tillsammans. Berättade allt. När jag flyttade bort från Vörå och jag plötsligt var ensam i källarrummet jag hyrde i Esbo hann jag inte riktigt med i utvecklingen. Jag hann inte vänja mig vid att plötsligt vara flera timmar från alla vänner. I en ny, skrämmande stad på en utbildning som inte kändes som något för mig. Jag stannade ändå kvar. Tvingade mig genom det första jobbiga och ångestfyllda året. Åkte hem så ofta som möjligt.

Men det var inte likadant. Jag minns att jag satt och lyssnade på mina vänner prata och jag hade verkligen ingenting att säga. Jag var annorlunda. De var annorlunda. 

Det tog länge innan jag hittade nya vänner. Visst fick jag några vänner på klassen. Men alla hade redan egna vänner. Jag satt mest hemma för mig själv, tills några vänner från Vörå, som jag tidigare inte hängt med så mycket, flyttade till Helsingfors. De blev mitt nya gäng, men vi träffas inte alltid så ofta som jag skulle vilja. 

När Jenna frågade om jag ville vara med i bokklubben blev jag så glad. Det var min chans att få egna vänner. Bokklubben är bra på så många sätt. Jag älskar litteratur så det är såklart kul att läsa böcker och prata om dem, men till stor del är bokklubben också en ursäkt för att hänga. Det är så kul att träffa tjejer med lika värderingar, intressen och åsikter. Det funkar bara. Vi har roligt.

Den sista tiden har jag stött på många i min ålder som har svårt att få vänner. Och jag förstår egentligen inte varför ingen riktigt pratar om det här? Det är ju ett väldigt vanligt problem. Speciellt i tjugoårsåldern. I gymnasiet har man ju en naturlig orsak att träffas varje dag. Men sen går man skilda vägar. Flyttar. Och ”ska” träffa nya vänner på sin nya skola. Men vad händer om det bara inte går? Om man inte klickar? Om man inte kommer in i gänget?

Jag har som tur aldrig varit helt ensam. Jag har haft en pojkvän och några vänner som alltid funnits där. Men att ha en pojkvän är inte samma sak som att ha riktigt bra vänner. Jag tror att man behöver både och. Och det är först nu som jag börjar inse att det faktiskt inte behöver vara så svårt att hitta nya vänner. Det är bara att vara öppen. Gå på kaffedejter. Bjud in lite wildcards till nästa fest. Ansträng dig. För det finns en massa ensamma människor där ute som liksom du inte vill vara ensam längre.

Du måste bara våga.

Malin Öhman
10.09.2016 kl. 13:53

 

Malin Öhman

Helsingfors

Lever och skriver 

kontakt: malinohman1@gmail.com