Rista in ditt namn på mig för jag vill veta vad du heter

För en vecka sen stukade jag min lilltå. Jag gick rakt in i hörnet av en golvlist och låg sen på golvet och kved en bra stund innan jag hoppade till sängen. Sen vaknade jag på morgonen med blåsvart värkande tå. Men jag tänkte inte låta det stoppa mig. För jag skulle ju ha inflyttningsfest och hade bjudit in alla mina favoritpersoner. 

Efter två haltande varv till affären hade jag handlat frukt, bär, rom och cava i överflöd. Jag gjorde min favoritbål och mangobellini, hade fönstren på vid gavel och firade våren, och mig själv också faktiskt. Måste ju ändå vara värt att fira att jag har bott här i en månad och lyckats hålla mig flytande trots att jag pendlat mellan eskapism och eufori och ångest och sömnlöshet och uppgivenhet och desperation? 

Jag har städat lägenheten så många gånger nu att det börjar kännas normalt att föra omrking dammsugaren på det slitna trägolvet. Jag tycker inte längre att det är läskigt att gå ner i tvättstugan och jag vet vad tre av mina grannar heter i förnamn. Jag trivs i den här lägenheten. Jag älskar att fylla den med bra personer och se hur de ligger i min säng och skrattar tillsammans. Hur de står i köket och häller upp vin, rotar i mina lådor efter korköppnare.

Den här månaden känns som ett år. Vi har haft förfest i min säng och spillt prosecco på mina lakan. Jag har kastat ner nyckeln genom fönstret gång på gång. Jag har gått på dejter och varit nervös. Jag har försökt lära mig att handla mindre mat men spenderar fortfarande för mycket pengar. Jag har haft min syster på besök och ätit glass i sängen och sett på Wahlgrens värld tills vi somnat. Jag har ätit frukost vid bordet i gassande solsken och sett ut på träden och försökt föreställa mig hur grönt allt snart kommer vara. Jag har föst ut gäster ur lägenheten klockan 23 efter att en granne bankat på fönstret med en golvmopp. Jag har stått i ett dunkelt kök och hällt upp två vinglas en tisdagkväll och blivit knäsvag och tagit djupa andetag. En annan kväll har jag suttit ensam vid köksbordet och ätit pasta och gråtit mellan tuggorna. Jag har legat i sängen med ljummen vårluft som svept över golvet och hört fågelkvitter en lördagsmorgon som jag aldrig ville att skulle ta slut. 

Och den morgonen kände jag det. En ny känsla. Ett glatt och bubbligt pirr i magen.

20.04.2018 kl. 19:47

Is och äggskal

 

Vi går längs vattnet en iskall vinterdag. På hal is och äggskal. Sträcker mig hela tiden efter din arm för att hålla i dig, för att inte ramla, och du drar dig undan. Du halkar till och jag skyndar mig att ta tag i dig, hjälper dig att stå stadigt på marken igen. Du säger att det är idiotiskt att hålla i oss i varandra. Vi drar bara ner varandra då. 

Och jag tänker det inte då, utan mycket senare. Hemma i köket en helt annan dag när jag sitter på golvet och ser tårarna bilda oformliga pölar på vinylgolvet som vi klickade på plats för snart ett år sen. Då tänker jag det. Att det är sant. Att vi inte kan dra ner varandra längre. 

Jag går omkring i lägenheten, säger farväl. Undrar vilka saker jag ska lämna kvar. Vad jag inte kommer att få rum med i en etta. Jag måste köpa ny vattenkokare. Mikro kanske också. Men knivställningen tar jag med. Mina växter tar jag med. Mitt piano. Mina saker och dina. 

Vi letar lägenhet åt mig tillsammans. Skrattar åt tanken att jag skulle bo långt ut i Esbo igen, som när jag först flyttade hemifrån och bodde i det där rummet i källaren. Vi ser på gamla bilder från när vi var lyckliga och glömmer bort hur olyckliga vi var. Tänker att det är skönt att bilderna ljuger ibland. Det är skönare att tänka att vi varit kära och lyckliga och att det här är något nytt, fast vi båda vet att det inte är så. 

Jag går på fest. Är arg och förvirrad och pratar bara med dem som vet. De kramar mig och försäkrar mig om att jag kommer bli okej. Du står flera meter bort, de svarta byxorna i ull vi provade ut tillsammans. Skorna jag uppmuntrade dig att köpa. Jag ser dig inte men jag känner när du går. Jag behöver inte fråga var du är. Jag vet redan.

Du sa det i går. Att det är en lättnad. Att äntligen ha bestämt sig. Att äggskalen är borta. 

Och jag håller med. Och jag undrar hur mitt liv ser ut om ett år. Om jag sitter och gråter i något annat kök någonstans. Om vi är vänner. Om vi ses. Om vi lagar mat tillsammans ibland. Om vi gjorde den där resan ändå. Om vi har slutat dra ner varandra.

Det vi har försvinner ingenstans. Det bara vilar ett tag. Väntar.

13.02.2018 kl. 16:17

Minnen från en sommar för länge sen

Jag sitter i båten utanför villan i Oxkangar. Peter har satt en snurra på båten som jag har rott runt med alla somrar i mitt liv. Det går fortare med motor. Men jag har alltid gillat att ro. Det var pappa som lärde mig ro. Linda försökte också lära mig men jag var mitt uppe i min "jag kan själv"-period så det var inte så lyckat att storaryster skulle lära mig något. Pappa knöt fast ett långt band vid bryggan, spände fast flytväst på mig och sa "nu ere dags att du lär de ro". Så där plaskade jag omkring på de få metrarna som bandet tillät mig och till slut förstod jag hur årorna skulle dras för att fungera. Hur det skulle kännas när vattnet trycktes mot årorna så att de knyckte till när man drog upp dem ur vattnet. Jag tror att jag var fem år gammal. När jag var klar fick jag sträcka upp händerna så högt jag kunde och pappa lyfte upp mig på bryggan igen.

Jag älskade att vara på pappas villa. Det var ett perfekt ställe att bada på. När det var lågvatten kunde man simma till vår egna, nästan lite hemliga, ö där det växte det vi kallade för strandgräs. Det liknade gräslök och det sipprade vit vätska ur stråna när man bröt av dem. På stenarna fanns snäckor och ibland sniglar om det just hade regnat och det var nästan en helig stund när vi var där på ön som vi nätt och jämt rymdes båda två på. Vi skopade upp lera och smetade in oss i den för vi hade hört att lerbad var bra för huden. Vi lät solen torka leran på våra solbrända armar och sen räknade vi till tre och kastade oss i vattnet igen och kände sjögräset kittla mot fotsulorna. Leran sköljdes bort och vi simmade tillbaka till bryggan igen och jag bad en tyst bön att inga abborrar skulle bita mig i tårna. Det var min största rädsla när jag var liten. Fisk. 

När jag just lärt mig simma på simskolan i Oxkangar tyckte jag att det var så fruktansvärt roligt att jag vägrade komma upp ur vattnet när mamma hämtade mig och Linda med båten. Mammas villa låg ganska nära simskolan, kanske knappt en kilometer ifrån villan, så mamma gick med på att jag skulle simma bakom båten när hon rodde. Jag simmade inte så mycket, utan höll i ett band och sprattlade lite med benen. Det var roligt i några minuter, sen, när vi kom ut på djupare vatten och jag inte längre kunde se botten blev jag rädd. Linda gjorde det inte bättre heller utan informerade mig glatt om hur många gäddor som simmade bakom mig och var redo att äta upp mig. Jag klarade mig utan att bli uppäten i alla fall. 

Dagarna var alltid långa på pappas villa, och ändå för korta. Vi lekte hela tiden. När vi badade bastu, när vi rensade fisk, när vi plockade bär i skogen, när vi spelade kort och Afrikas stjärna medan pappas snarkningar dånade i huset, när vi satt längst fram i båten och sjöng hela vägen till villan. Vi sjöng aldrig på vägen tillbaka. 

Att bada bastu innebar också att man mitt i allt skulle springa ut på terrassen och hoppa hundra x-hopp för att svalka oss, det hade Linda bestämt. Hon var bäst på att hitta på lekar. Jag hade helt galen fantasi och drömde mig ofta bort när jag var liten. Jag satt ofta tyst för mig själv och drömde ihop egna världar och jag trivdes i mitt eget sällskap. Linda var bra på att hitta på saker att göra och hon gjorde allt till en lek, kanske för min skull, så att jag inte skulle få tråkigt när vi släpade ris från när pappa fällt något träd.

Tydligast minns jag havsluften. Måsskriket när vi vaknade på morgonen. Spice girls-plancherna som pappa nästintill tapetserat vårt sovrum med. Rysningen som gick genom kroppen om jag råkade skrapa en nagel mot båten. När jag rusade ner mot stranden för att bada och skrapade upp benen och fötterna på gruset och pappa fick peta ut stenar ur såren med en kniv. Jag minns exakt hur man skulle åka genom viken för att undvika stenarna. Och jag minns hur vi sjöng längst fram i båten.

09.09.2017 kl. 15:02

TRO del fyra - tig i församlingen

Den här delen har jag inte kunnat föreställa hur jag ska skriva. Jag har inte kommit på någon början, inget slut. Det här handlar om så mycket mer än tro. Jag blir arg än i dag när jag tänker tillbaka på den här scenen. Jag blir arg för att jag hatar kvinnoförtryck. För att jag då inte var modig nog att sätta dem på plats. För att jag bara stod där och svalde skiten. 

När jag har berättat om den här händelsen till mina vänner har de bara stirrat på mig med uppspärrade ögon. Och så känner jag mig fortfarande. Som ett frågetecken. Men ja. Det här har hänt. Och helst skulle jag bara vilja skriva ut vem det var som var delaktiga. Men det gör jag inte. Jag bara hoppas att de i dag inser hur fel de hade.

Det här är scener ur min relation till gud. Del fyra.

 

Det är tonårsläger. Jag sitter i den kalla salen som jag suttit i så många gånger tidigare. Bibeln ligger tung i mitt knä. Det prasslar när vi vänder på bladen. Prasslar förbi guds ord. Jag märker ut viktiga ställen med små lappar. Jag skriver ner tankar och bra saker som ledaren säger i ett häfte. Jag tappar koncentrationen och börjar rita. Jag ritar en flicka med stora ögon och lockigt hår. Randig tröja. Jag lyssnar med ena örat på vad ledaren säger. En bekymrad rynka dyker upp i min panna.

Hittills brukar jag bara svälja allt på bibelstudierna. Allt de säger låter vettigt. Vi tolkar bibeln så att den passar in i vår verklighet. Men plötsligt stämmer något inte.

Vi har kommit fram till kvinnans roll i församlingen.

Jag har inte tänkt på det förrän nu. Visst har jag hört många säga att det är sjukt det där med att kvinnan ska tiga i församlingen och att kvinnor inte får vara präster. Jag brukar bara tänka att det säkert är något som ingen tror på. Och varför skulle någon ens villa vara präst?

Men nu står han där. Han står och refererar till bibelstället som säger att kvinnan ska tiga i församlingen. Jag väntar. Väntar på att han ska säga något om att det här såklart inte stämmer längre. Att vi måste tolka bibeln med utgångspunkt i vår tid. Att det här skrevs för så länge sedan att vi inte behöver eller bör tro på det. För att det så uppenbart inte stämmer.

Men han säger inget sådant.

Jag sitter där helt stel. Det rycker i min mungipa och jag tittar mig runt med halvt öppen mun. Ser mig runt i rummet för att mötas av alla andras förvirrade blickar. Men jag möts inte av några öppna munnar eller rynkor i pannan. De nickar. De kisar lite med ögonen och nickar. Håller med.

 

Efter bibelläsningen är det fri samvaro som står på programmet. Jag lägger varsamt ner bibeln på träbordet i vår stuga. Kliver i sandalerna och går ner mot vattnet.

Det är varmt i luften. På vägen ner mot stranden träffar jag min vän som jag delar stuga med. Hon är den smartaste jag vet när det kommer till religion.

Hördu. Tycker int du att he som han sa va konstigt?

Hon ser frågande på mig. Rynkor i pannan. Vad menar jag?

Nej men dedär om kvinnor. Att kvinnor int får va präster. Int tycker vi väl så?

Innan jag hinner få ett svar har jag ångrat frågan. Den förbryllade minen försvinner inte från hennes ansikte. Hon hinner inte svara innan vi hunnit fram till stranden där vi möts av två killar i vårt gäng. Jag har lärt känna dem på lägren jag deltagit i. Min vän berättar vad jag just frågat. Det känns som att hela jag ska sprängas. Hjärtat pumpar ut blod i min kropp snabbare och snabbare. Solen är glödhet mot min rygg. Underläppen skakar och jag försöker lugna mig genom att svälja men det är sandpapper i min hals.

De ser först på mig med oroliga miner. Den ena flinar. De skrattar nästan. Så befängd är min fråga.

Vaddå? får jag till slut utpressat ur min sandpapperhals.

De informerar mig om att det visst är så. Kvinnor ska inte vara präster. Den ena fnyser till när han säger det.

Min vän ler lite. Ser snabbt på mig och snabbt bort igen. Hon skäms för mig. Den dumma kompisen som är ny och naiv och som inte riktigt har förstått hur det ligger till här i världen.

Jag försöker desperat rädda mig själv. Pekar på min vän. Men hon tycker int heller att de e rätt!

Hon blir arg. Jag ser det på henne Hon tittar på mig med avsmak. Det har hon absolut inte sagt. Aldrig. Hon är emot kvinnopräster.

Det känns som att min värld faller ihop. Jag hade verkligen trott att jag var omgiven av vettiga människor som hade en sund världsbild. Jag hade äntligen börjat känna mig som en i gänget. Men på ett ögonblick var den känslan borta. Nu stod jag här i sanden. Vågorna sköljde bort fotspår på stranden och en volleyboll kastades genom luften. Allt var som vanligt men allt var annorlunda.

Det var en konstig stämning efter det. Ingen sa något mer. Vi bara gick vidare på stranden. Långa skuggor i sanden. Ett tungt fotsteg efter det andra.

Jag kunde inte ge upp. Jag förstod inte. Så jag frågade varför. Varför är det så?

Det står i bibeln.

Jag borde uppenbarligen vara nöjd med det svaret. Men de märker att det inte räcker. Den obekväma stämningen frambringar drastiska åtgärder. Medan min klump i halsen bara växer och vågornas brus blir starkare och starkare kommer de närmare. Killarna står nu på var sida om mig. De skrattar och tar varandra i hand. Den fina sanden yr runt mina ben när de två killarna på skoj hoppar runt mig. Jag mitt i ringen. De säger att de måste hela mig.

Jag skrattar också så gott det går med sandpapperhals. Vad ska jag annars göra. Gråta? Jag går snabbt därifrån efter att de har skuttat runt mig några varv. Vad de säger medan de helar mig eller efteråt minns jag inte. Jag minns bara den brännande känslan i magen och hur jag går bort från dem.

Efter det gick jag längre och längre bort från dem. Från dem alla.

 

Kvinnopräst-historian slutar tyvärr inte här. Några månader efter tonårslägret var det dags för höstdagarna. Jag och gänget jag mer eller mindre ingick i satt i ett stort auditorium. En kille som jag inte kände men som de andra verkade känna viskade något till dem. Jag böjde mig närmare för att höra vad han sa.

Tydligen skulle en kvinnopräst komma till evenemanget. De skakade alla på huvudena och snörpade sina munnar.

Fortfarande skakig efter sommarens händelse på stranden skakade jag också på huvudet och höjde ögonbrynen. Kvinnopräst. Fy.

Killen föreslog att vi alla skulle ställa oss upp när kvinnoprästen skulle tala. Vi skulle ropa ”ner med kvinnopräster” och sen gå ut ur salen. Det här skulle ske senare den dagen.

Mina ögonbryn höjdes på riktigt nu. Jag kunde inte tro mina öron. Jag förstod inte om de menade allvar eller igen skojade. Jag visste bara att jag inte ville vara med längre. Men feg som jag var sa jag inget. Jag spelade med. Log som de andra.

I pausen pratade jag med min storasyster. Berättade vad killen hade sagt. Hon blev arg. Jag skulle inte sitta med dem när de gjorde det. Om de gjorde det.

När jag träffade mitt gäng igen frågade min vän mig om jag hade ändrat mig angående kvinnopräster nu.

 Ja. Det hade jag nog.

Jag var tillbaka i sanden. Tog ett stort tungt steg bort från dem. Från deras tro.

 

Jag minns inte om de fullgjorde sin plan. Det spelar ingen roll egentligen. Huvudsaken är att jag insåg hur annorlunda jag var. Efter det var jag arg. Ursinnig. Men samtidigt så fruktansvärt glad för att jag inte var som dem.

 

"Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar skall de tiga i era församlingar. De får inte tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Vill de veta något, skall de fråga sina män där hemma. Ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen" (1 Kor 14:33-36)

26.05.2015 kl. 22:22

TRO DEL TRE - MOTORVÄG TILL HELVETET

För det första vill jag säga tack för all respons jag fick för de tidigare tro-delarna. Verkligen. Det känns fantastiskt att få feedback och jag är glad att så många har hört av sig och velat diskutera. Fortsätt med det.

Målet med den här serien är att jag till slut ska berätta hur min tro ser ut i dag. Den här serien handlar, i alla fall nu i början, om mina tonår. Hur jag upplevde allt då. Jag har inte tänkt så aktivt på tro och religion de senaste åren, så jag har egentligen inte så mycket att skriva om den tiden. Därför dröjer jag kvar i tonåren. För jag minns det som om det var i går.

Det här är scener ur min relation till gud. Del tre.

 

Det var inte bara Jesus och gud och domedagen och synd det handlade om. Det var fnitter och killar och godis och bastu och lägereld och simning och lekar också. Det var sommarens höjdpunkt. Det var tonårsläger. En massa osäkra och mindre osäkra tonåringar med kors runt halsen inklämda i stugorna på Klippans lägerområde.

Jag var nervös hela vägen till lägerområdet. Jag satt i baksätet i bilen som slingrade sig fram längs sandvägen. Såg de röda stugorna. Bar på sovsäcken och slängde ner den och väskorna på en av sängarna i den fuktiga stugan. Spindelnät i taket. Instängda flugor mellan fönsterrutorna. Chipssmulor under bordet.

Lärakänna-lekar. Jag kände ingen hur mycket vi än lekte. Jag och mina kompisar satt mest och spanade in alla snygga killar och försökte memorera deras namn.

Målet med tonårslägret var för mig inte att komma närmare gud. Inte enbart i alla fall. Målet, den outtalade önskan jag hade, var att passa in och hitta en plats. Min plats. Samhörighet.

Men jag hörde aldrig hemma där. Jag var aldrig en av dem.

Jag kunde aldrig förstå deras blickar. De såg så snälla ut men samtidigt nådde aldrig leendena upp till ögonen. Jag kunde aldrig läsa dem. De var som från en annan värld. En värld som jag inte visste om jag ville längta till eller ta avstånd från.

Jag kände mig mer som den från topp till tå svartklädda killen som spelade Highway to hell på gitarr när vi hade kvällssamling runt lägerelden. En våg av viskningar gick genom folkmassan. Fingrarna hoppade fram och tillbaka över strängarna och han slängde med håret. Han gjorde revolt. För mycket snack om Jesus kanske. Jag undrade alltid varför han kommit till lägret. Kanske han liksom jag försökte sitt bästa för att passa in och sen bara insåg att det aldrig skulle gå.

När jag satt där med den sprakande elden framför mig och den ilskna lukten av myggspray runt mina ben satt några andra i mitt gäng och förkastade den svartklädda killen i sina tankar. Jag vet vad de tänkte. Jag kunde höra deras tankar eka i mitt huvud. Stackars vilsna lamm. Jag tyckte inte alls synd om honom och jag kände ingen iver att frälsa honom. Jag beundrade honom. Jag ville ställa mig upp och headbanga bredvid honom. Jag förstår dig. Jag är inte heller som dom.

Jag gillade att vara på tonårsläger ibland. Men ibland kände jag mig bara ledsen och kluven som jag känt mig så många gånger tidigare. Allt kändes så konstigt. Det kändes som att bli manipulerad utan att de som manipulerade visste om att de manipulerade. Som att man fick vara med i den här fina gemenskapen på några villkor. Du ska tro på gud och komma till kyrkan och böja huvudet när du ber och lyfta händerna och sjunga och bli ledsen när du inser vilken syndigsyndigsyndig liten tonåring du är. Jag kände mig fel och syndig hela tiden. Jag kände mig syndig då jag smugglade med rakhyveln till duschen för att raka mina ben. Jag kände mig syndig då jag sminkade mig. Jag kände mig syndig då jag tänkte på killar och inte gud. Ingen hade ju sagt att det var förbjudet eller syndigt. Men jag såg upp till ledarna och de flesta av dem hade ju fjuniga ben och naturliga ansikten. Jag antog att det var förbjudet.

 

När tonårslägret var över och jag hade tröttnat på myggorna och mögellukten och morgongröten var det dags att krama alla deltagarna. Jag hade min favoritklänning på mig. En mörkblå klänning med röda och gula hjärtan på. Vi stod alla i en ring. Ringen började cirkulera. Kram efter kram efter kram. Den snygga killen jag sneglat på hela lägret men aldrig vågat prata med stod plötsligt framför mig. Guldkorset med en pytteliten Jesus skymtade vid kragen. Kram. Så var det över. Hejdå. Ses aldrig igen.

Jag kunde inte leva länge på den där kramen. Kunde inte leva länge på lägret. Man kan inte hitta ett sammanhang på fyra dagar. Frågan kvarstod. Vem skulle jag vara? Skulle jag vara min storasyster som festade och var vild och galen och gjorde vad fan hon ville eller skulle jag vara kristen och sitta hemma och be och jobba på min relation till gud? Det var två världar som var omöjliga att kombinera.

Jag slutade gå på tonårsläger men lovade innerligt att jag skulle fortsätta be varje kväll. Tacka gud för allt bra i mitt liv.

 

I stället för att sitta hemma och be valde jag att sitta i bussen till Åminne. Smugglade med äckliga öl eller lonkero om jag hade tur. Hånglade med första bästa killen som inte såg motbjudande ut. Trånade efter killar som egentligen ville ha någon annan. De höll om mig och bjöd på starksprit ena sekunden och vände sig om andra sekunden. Jag hatade och älskade dom. Hela tiden var gud med mig. Snälla gud låt honom komma tillbaka hit nu och skita i henne där borta snälla snälla snälla. Amen. Ibland kom dom tillbaka. Men det var nog inte guds förtjänst.

Den här miljön påminde lite om tonårslägret. Hit kom folk också för att få en känsla av gemenskap och kärlek. Här sprang tonåringar omkring och söp sig fulla på en stor parkering. Gjorde vad de ville. Här fanns inga villkor. Du behövde inte dela med dig av något så personligt som dina innersta tankar, din tro. Du behövde bara ha en burk i handen. Vingla och falla lite när du gick. Röka (eller i mitt fall se på när andra rökte). Skratta och gråta och prataprataprata med människor du inte kände och inte heller skulle lära känna hur mycket ni än sa till varandra. Det var lätt.

På lägren var det mer invecklat. Man var en av dom men ändå inte.

Jag trodde inte så mycket som jag ville tro. Jag ville så gärna ha en tro. En personlig relation till gud. Jag ville känna gud. Jag ville ingå i gemenskapen och öppet våga visa min tro som så många andra gjorde. Jag försökte blunda och be och böja huvudet i kyrkan. Men i smyg vände jag mig alltid om. Blickade mot de coola gänget längst bak som inte förstod sig på eller orkade med gud längre. De vägrade sjunga med i lovsångerna. De spelade highway to hell i stället.

24.05.2015 kl. 19:55

 

Malin Öhman

kontakt: malinohman1@gmail.com