Tre tips på frukost eller mellanmål

Smoothiebowl. Min bästa frukost när jag känner mig oinspirerad. Då bara slänger jag ner ett gäng frukter i mixern och toppar med banan, bär och kanske lite chiafrön eller chiapudding som på bilden. Min favorit just nu är smoothie på banan, päron och svarta vinbär. Otippat god kombination. 

Chokladmousse. Den här stora portionen chokladmousse åt jag i tåget på väg till Österbotten. Mättande och supergod. Du behöver: En avokado, två bananer, fyra dadlar och ca tre-fyra matskedar kakao. Äter det här flera gånger i veckan pga så gott. 

Frukt- och bärtallrik. Det enkla är oftast bäst och det behöver inte vara så invecklat att äta nyttigt. Skär bara upp valfri frukt eller bär, toppa med lite kokosflingor eller varför inte chiapudding eller kokosmjölk och så är det klart!

Malin Öhman
11.09.2017 kl. 14:00

Minnen från en sommar för länge sen

Jag sitter i båten utanför villan i Oxkangar. Peter har satt en snurra på båten som jag har rott runt med alla somrar i mitt liv. Det går fortare med motor. Men jag har alltid gillat att ro. Det var pappa som lärde mig ro. Linda försökte också lära mig men jag var mitt uppe i min "jag kan själv"-period så det var inte så lyckat att storaryster skulle lära mig något. Pappa knöt fast ett långt band vid bryggan, spände fast flytväst på mig och sa "nu ere dags att du lär de ro". Så där plaskade jag omkring på de få metrarna som bandet tillät mig och till slut förstod jag hur årorna skulle dras för att fungera. Hur det skulle kännas när vattnet trycktes mot årorna så att de knyckte till när man drog upp dem ur vattnet. Jag tror att jag var fem år gammal. När jag var klar fick jag sträcka upp händerna så högt jag kunde och pappa lyfte upp mig på bryggan igen.

Jag älskade att vara på pappas villa. Det var ett perfekt ställe att bada på. När det var lågvatten kunde man simma till vår egna, nästan lite hemliga, ö där det växte det vi kallade för strandgräs. Det liknade gräslök och det sipprade vit vätska ur stråna när man bröt av dem. På stenarna fanns snäckor och ibland sniglar om det just hade regnat och det var nästan en helig stund när vi var där på ön som vi nätt och jämt rymdes båda två på. Vi skopade upp lera och smetade in oss i den för vi hade hört att lerbad var bra för huden. Vi lät solen torka leran på våra solbrända armar och sen räknade vi till tre och kastade oss i vattnet igen och kände sjögräset kittla mot fotsulorna. Leran sköljdes bort och vi simmade tillbaka till bryggan igen och jag bad en tyst bön att inga abborrar skulle bita mig i tårna. Det var min största rädsla när jag var liten. Fisk. 

När jag just lärt mig simma på simskolan i Oxkangar tyckte jag att det var så fruktansvärt roligt att jag vägrade komma upp ur vattnet när mamma hämtade mig och Linda med båten. Mammas villa låg ganska nära simskolan, kanske knappt en kilometer ifrån villan, så mamma gick med på att jag skulle simma bakom båten när hon rodde. Jag simmade inte så mycket, utan höll i ett band och sprattlade lite med benen. Det var roligt i några minuter, sen, när vi kom ut på djupare vatten och jag inte längre kunde se botten blev jag rädd. Linda gjorde det inte bättre heller utan informerade mig glatt om hur många gäddor som simmade bakom mig och var redo att äta upp mig. Jag klarade mig utan att bli uppäten i alla fall. 

Dagarna var alltid långa på pappas villa, och ändå för korta. Vi lekte hela tiden. När vi badade bastu, när vi rensade fisk, när vi plockade bär i skogen, när vi spelade kort och Afrikas stjärna medan pappas snarkningar dånade i huset, när vi satt längst fram i båten och sjöng hela vägen till villan. Vi sjöng aldrig på vägen tillbaka. 

Att bada bastu innebar också att man mitt i allt skulle springa ut på terrassen och hoppa hundra x-hopp för att svalka oss, det hade Linda bestämt. Hon var bäst på att hitta på lekar. Jag hade helt galen fantasi och drömde mig ofta bort när jag var liten. Jag satt ofta tyst för mig själv och drömde ihop egna världar och jag trivdes i mitt eget sällskap. Linda var bra på att hitta på saker att göra och hon gjorde allt till en lek, kanske för min skull, så att jag inte skulle få tråkigt när vi släpade ris från när pappa fällt något träd.

Tydligast minns jag havsluften. Måsskriket när vi vaknade på morgonen. Spice girls-plancherna som pappa nästintill tapetserat vårt sovrum med. Rysningen som gick genom kroppen om jag råkade skrapa en nagel mot båten. När jag rusade ner mot stranden för att bada och skrapade upp benen och fötterna på gruset och pappa fick peta ut stenar ur såren med en kniv. Jag minns exakt hur man skulle åka genom viken för att undvika stenarna. Och jag minns hur vi sjöng längst fram i båten.

Malin Öhman
09.09.2017 kl. 15:02

Bokklubb, höstkläder och skolstart

Vilken vecka. Det känns som att den har varit minst tjugo dagar lång. Jag har börjat studera på magisterprogrammet i nordiska språk och litteraturer och är numera heltidsstuderande och tillbringar de flesta dagarna i Forsthuset. Jag går inte jättespännande kurser i höst eftersom jag börjar med grundstudier i nordiska språk och det är lite fel nivå för mig att gå kurser tillsammans med gulisarna så har sett ganska uttråkad ut på många föreläsningar, men det blir nog bättre efter ett tag.

Jag har sprungit omkring mellan föreläsningar och bibliotek och jobbet iklädd sköna tröjor och rutiga kjolar. Jag försöker fortfarande peta in minst två jobbturer per vecka så vissa dagar har jag föreläsning på förmiddagen och jobbar sen kväll, vilket inte riktigt är optimalt. I går kväll när jag skickade de sista sidorna till tryckeriet var jag obeskrivligt trött. Jag hade då förbrukat flera förpackningar näsdukar och druckit flera liter varmt citronvatten och ingefärste efter att en förkylning slog till ordentligt mitt på dagen. Och natten var inte trevlig kan jag säga så jag tog ett moget beslut och ställde in alla planer jag gjort för min lediga dag och ligger nu fortfarande i sängen. Tänkte kanske tvätta lite och slänga ihop lite mat men mer än det tänker jag inte åstadkomma i dag. Vilket känns riktigt bra. Det regnar ute och Oliver kommer hem från London om några timmar. 

I går hämtade jag också ut några recensionsexemplar av Westös nya bok från Schildts & Söderströms. Det blir vår nästa bokklubbsbok efter Livet av Åsa Moberg. Ni har väl inte missat att vår bokklubbsblogg har vaknat till liv igen efter sommarpausen? Ni kan vänta er mer regelbunden uppdatering där i framtiden då vi har en aktiv bokklubbshöst på gång. Så kul. 

Malin Öhman
09.09.2017 kl. 13:25

Bananplättar – glutenfria, sockerfria och veganska

När jag var liten tillbringade jag många eftermiddagar hemma hos min mormor. Vi brukade se på tv tillsammans eller så satt hon och pysslade med något handarbete då jag spelade piano eller gjorde läxorna. Vad vi än hittade på var det ändå alltid ett måste att steka plättar, eller äta pannkaka. Hon var världsbäst på att steka plättar och hon serverade dem alltid med mycket socker, svartvinbärssylt och om det var en riktigt bra dag; grädde. Hon slängde ihop en smet på några sekunder och jag stod och vispade medan hon stekte plättarna i mycket smör tills de var bruna och hade knapriga kanter som jag i smyg åt av när jag trodde att hon inte såg. Ibland slog hon mig lätt på handen eller höjde stekspaden i luften och försökte se strängt på mig när jag gjorde det. 

Nu äter jag ju varken smör, grädde, vetemjöl eller socker längre men jag är ganska övertygad om att hon skulle ge mina bananplättar godkänt ändå. 

Bananplättar

  • 2 mogna bananer
  • ca 4 dadlar
  • 2 dl ris- eller bovetemjöl (bäst blir det om man blandar hälften av varje)
  • 2 dl vatten
  • 3 msk chiafrön
  • kokosolja att steka i
     
  • Mixa bananer och dadlar och blanda med resten av ingredienserna. Smeten ska vara tjockare än vanlig plättsmet, annars håller plättarna inte ihop. Jag brukar lägga till lite vatten om det behövs.
  • Stek plättarna i kokosolja, jag brukar steka lite mindre plättar men stora går självklart också bra. 
  • Servera med kokosgrädde, äppelmos, bananslantar eller bär. Eller allt på en gång. 
Malin Öhman
05.09.2017 kl. 18:00

Men vad äter du då?


 

Låt oss prata om mat. 

Under sommaren har jag lagt om min kost (ännu en gång) och utforskat rawveganism. Som ni säkert vet vid det här laget genomgår jag kortisonavvänjning och ju längre tid som går, ju mer har jag insett att det är väldigt förenklat att se på mina hudproblem som enbart ett resultat av den långa användningen kortison. Kosten spelar en så stor roll i hur våra kroppar mår och jag har valt att lämna bort vissa råvaror ur min kost för att må bättre helt enkelt och till slut kunna säga att jag mår helt bra. 

Jag har mött väldigt varierande reaktioner på min kostförändring. Vilket jag förstår. Speciellt äldre människor har stora svårigheter att förstå hur en kan överleva som vegan, och rawvegan sen - då måste man vara självmordsbenägen på riktigt. Men också personer i min egen ålder är skeptiska till den här dieten och jag kan erkänna att jag också var skeptisk när jag såg folk på instagram som åt enbart vattenmelon i flera veckor. Fast nu är det inte riktigt så jag äter. Så jag tänkte reda ut hur jag tänker kring mina matvanor. En gång för alla.

Jag förklarar gärna vad jag äter för dem som verkligen är intresserade och vill veta. Men ibland är det otroligt jobbigt att hela tiden försvara mina val. De flesta som ifrågasätter menar ju väl såklart, det förstår jag. Men det de inte förstår är att jag inte har något val. Jag är tyvärr sjuk, min kropp är sjuk och förgiftad och jag har testat allt. Jag menar allt. En frisk människa klarar självklart av att äta mer skräp än en sjuk. Jag klarar det inte. En glutenfri pizza slinker ner ibland. En ostbit också. Men jag försöker äta veganskt och råkost så mycket jag kan. jag titulerar mig egentligen som vegan nu, men ibland händer de att jag äter en liten köttbit eller t.ex. getost. För jag älskar prosciutto på min pizza. Och jag älskar varm getost i kombination med krispig sallad. Och jag tycker att det är sunt att inte vara för allt för strikt. Det fungerar inte för mig. Jag äter redan glutenfritt, sockerfritt och antiinflammatoriskt och dessutom har jag ett par allergier kvar (nötallergi t.ex) så att ha ännu fler begränsningar är svårt, därför tänker jag att det är okej att fem procent av dieten är "fusk", som jag kallar det.

 

En av mina godaste sallader. Romainesallad, spenat, rostad morot och zucchini, gurknudlar (älskar min nya spiralizer), solrosfrön och dressing på avokado och lime + salt och svartpeppar. 

 

För en del kan det här låta svårt och det finns nog ingen i min umgängeskrets eller familj som egentligen känner sig bekväm med vad de ska bjuda mig på. Den vanligaste frågan jag får är vad jag egentligen äter. Så det tänkte jag försöka svara på. Dagens matsaldo varsågoda: 

Frukost klockan 9 - en megastor tallrik vattenmelon och vatten.

Lunch klockan 12 - vegansk grönsakssoppa med quinoa och kokosmjölk, två boveteknäckebröd med avokadoskivor. 

Mellanmål klockan 14 - en mango.

Mellanmål klockan 15.30 - chiapudding på kokos med banan och blåbär.

Middag klockan 18 - bananplättar med äppelmos.

Kvällsmål klockan 21 - en grön smoothie.

Så nej, jag går aldrig hungrig. Jag äter äter och äter och har mer energi än någonsin. 

Lite klurigt är det fortfarande att få ihop matlagningen tillsammans med Oliver. Oftast lagar jag maten jag ska äta och så äter han det jag lagar (om jag lagar "traditionell" middagsmat. Bananplättar eller smoothie som middag går inte hem hos honom än) och det kan jag tycka är lite jobbigt, att matlagningen tar mycket tid och att han har så annorlunda mattänk än jag. Men vi jobbar på det. Är man uppvuxen med kött och potatis är det inte lätt att förändra sina matvanor över en natt, speciellt inte om man inte måste på grund av hälsoskäl.

 

 

Jag har en hel samling med recept som jag tänkte dela med mig av här på bloggen, så ni kan förvänta er mer mattips i framtiden. Jag tycker att matlagning är så fruktansvärt roligt och jag älskar att ha lite begränsningar så att jag får en utmaning i köket och måste tänka till lite extra. 

Tidigare i sommar läste jag ett par inlägg som ifrågasatte mattrender på sociala medier och hur alla uppmanas vara så hälsosamma och veganer och helst bara äta frukt nuförtiden och jag känner mig så tudelad i det här ämnet. För jag tycker att det är SÅ bra att allt fler får upp ögonen för vegansk eller vegetarisk mat och jag älskar att läsa matbloggar och se inspirerande bilder på mat. MEN! Jag tänker också att det självklart är allas eget val och jag dömer ingen om den personen väljer att till exempel äta kött. Jag tycker att alla borde tänka över sin matkonsumtion och vara medveten om vad den äter. Och helt ärligt borde ju alla åtminstone skära ner på både kött- och mjölkkonsumtionen av miljöskäl och jag vet att alla skulle må bättre av det. Jag är också övertygad om att socker är en stor bov i många hälsoproblem i dag och att de flesta borde se över sin sockerkonsumtion. Men jag tänker inte hålla på och predika om det här, jag tänker att uppmuntran och ett sunt förhållande till mat är viktigast, för som jag upplever det tycker många att vegansk mat känns främmande och svårt när det verkligen inte behöver vara det. Och jag vill inte att någon ska fortsätta äta kött bara av ren vana eller av rädsla för att vegetariskt eller veganskt är tråkigt/invecklat. 

Okej matpredikan är klar för den här gången. Let's get cooking.

Malin Öhman
01.09.2017 kl. 16:00

 

Malin Öhman 24 Helsingfors

Journalist och litteraturstudent

Skriver, läser och går på nattpromenader.

 

malinohman1@gmail.com