Din tid kommer

 photo 4_1.jpg

Det är så otroligt skönt att det är vår nu. Jag har putsat mina skor och bytt skosnören så att de är vita igen, solglasögonen har åkt på och vissa dagar är det för varmt att ha halsduk på. Jag sitter tyvärr inlåst i biblioteket för det mesta och sliter med litteraturteori och äldre finländsk litteratur eller kompensationsuppgifter. 

 photo 1_1.jpg

 photo 2016-04-11 02.16.48 1.jpg

Fint i lägenheten är det också när morgonsolen skiner. 

  photo 2016-04-29 07.16.35 1.jpg

 photo 2016-04-29 07.13.48 1.jpg

 photo 2016-04-15 08.40.26 1.jpg

Vissa dagar susar jag iväg till skolan på den här skönheten. Jag köpte den för ett par veckor sedan för bara 80 euro och den är helt perfekt för mig. Det är lite läskigt att cykla i Helsingfors när jag är van att cykla lite var som helst i Vörå och oftast ha en hel väg för mig själv. Men hittills har det gått bra. Det är ju egentligen bara att hålla sig på cykelleden så går det bra. Bland bilarna vågar jag inte cykla. Ännu.

  photo Untitled-2_1.jpg

 photo 2016-04-30 10.21.01 2.jpg

Här var vi ute på kvällspromenad och upptäckte nya parker i vårt neighborhood.

  photo 5_1.jpg

Bilder från i dag då jag som vanligt satt i biblioteket och försökte bli klar med en essä. 

  photo 3_1.jpg

Och en selfie på det. 

Nu ska jag lyssna på Håkan och laga mat (jättesen middag i dag ojdå). 

Malin Öhman
Publicerad 04.05.2016 kl. 20:12

Valborg

Valborgsmässoafton började väldigt lugnt hemma. Vi lagade mat och jag jobbade lite på skolgrejer innan vi rotade fram studentmössorna och gick iväg till Axel och Louise.

2016-05-03 10.25.15 1

Oliver hade gått omkring med telefon i högsta hugg hela dagen och kollat väderleksrapporten femhundra gånger. "Ja tror int e ska regn" .... "Jå nu visar e att e ska regn klockan sju" ... "Nä nu visar e sol" ... Det blev inget regn. Och molntäcket sprack till och med ett par gånger under kvällen. 

2016-05-03 10.25.16 2

Till exempel här. När solen visade sig blev det liv på takterassen och alla var tvungna att snabbt blåsa såpbubblor eller serpentiner och fånga det på bild. 

2016-05-03 10.25.16 1

Solnedgången var ganska magisk och vi kände oss priviligierade som fick fira vappen på en takterass. 

2016-04-30 10.16.13 1

Efter att vi hade grillat och eldat upp all ved och våra tår började kännas som ispinnar var det dags att dra vidare. Några till kvarterskrogen, några ut i Berghälls nattliv.

2016-05-01 09.26.26 2

Morgonen därpå vaknade jag pigg och utvilad av att starka solstrålar trängde sig in genom sovrumsfönstret. Jag tog en välbehövlig dusch och satte upp håret i två bollar, drog på mig mina sprillans nya snickarbyxor och så tog vi spårvagnen till Tölö för nästa takterass-häng. 

2016-05-01 04.19.25 2

Hos Lina och Kevin. Först åt vi brunch i deras döfina lägenhet och sen bar vi upp efterrätten (jordgubbar och grädde <3<3<3) till taket. 

Där var det vindstilla och hur sommarvärme och utsikt över hustaken och innegårdar. Är så avis. 

2016-05-01 04.39.24 2

2016-05-01 06.27.08 2

2016-05-01 06.27.09 1

2016-05-01 06.27.10 2

2016-05-03 10.25.19 2

2016-05-03 10.25.17 2

Det var en perfekt helg. Och vet ni vad?

Nu är det vår. 

Malin Öhman
Publicerad 03.05.2016 kl. 22:55

HEJ

Jag har haft en galen vår på många sätt. Mer skolarbete än jag hittills har haft under mina fyra studieår på universitet och lite livskris och riktigt stora problem med huden. För att ta det väldigt kortfattat: Jag har slutat med kortison, protopic, alla bassalvor och konstiga krämer från apoteket. Jag smörjer huden så lite som möjligt och jag genomgår något som kallas för topical steroid withdrawal som går ut på att kroppen ska avvänjas från kortison och protopic-krämerna. Avvänjningen kan ta allt från sex månader till flera år men jag ser redan efter åtta veckor helt utan gift att jag har gjort stora framsteg. Det är en otroligt plågsam och tung process fysiskt och psykiskt så jag har ärligt talat inte orkat blogga. Men nu har jag mer energi än på länge så jag tänkte försöka hålla liv i den här lilla dagboken. 

Vi struntar i allt ni har missat (det har mest varit gråtattacker, skolångest och röd hud så vi ignorerar det) och börjar på nytt. 

Malin Öhman
Publicerad 03.05.2016 kl. 22:21

Slut på duktiga Malin

Hej från mig mitt i en liten livskris. Jag har tänkt skriva hundra gånger men har inte haft förmågan att skriva om triviala saker som frukostgröt när jag har balanserat på bristningsgränsen. Så här skrev jag för en vecka sen:

Tiden går så snabbt nu och jag är helt yr och desorienterad största delen av tiden. Jag känner mig ineffektiv och stressad, samtidigt som jag nog inte har varit så här produktiv på flera år.

Det är så att jag ska bli klar med min kandidatavhandling i vår, och söka in till magister i nordisk litteratur i april. Jag bestämde mig för det rätt så sent och därför är min studieplanering minst sagt bristfällig. Jag har fem kurser i nordisk litteratur som jag går nu. Alla dem ska vara registrerade i slutet av april, alltså måste jag i början/mitten av april ha skrivit alla essäer, trots att kurserna slutar först den sjätte maj. Det är så dumt. Och så otroligt stressande. Så jag springer omkring med rejält mycket ångest som stundvis bubblar upp till ytan och leder till massiva gråtattacker. Men för det mesta är jag ganska samlad. Skriver listor och planer och ger mig tillåtelse att se på serier och äta choklad kanske lite för ofta. Annars skulle jag gå sönder.

När jag hade skrivit de där få raderna var jag tvungen att sluta. Jag satt där igen med hackande tänder, skakande armar, bultande hjärta och gråten i halsen.

Det går inte längre. Det bara går inte.

Förra torsdagen efter att jag varit på bokklubbsträffen (<3) bröt jag ihop totalt. Jag har tänkt att jag ska vara en supermänniska den här våren - orka med jobb, kandin, omöjligt långa essäer och samtidigt vara en fungerande social varelse som har ett skinande rent hem och som inte påverkas av att jag knappt sover om nätterna. Men det går inte. Jag är ingen supermänniska. Den där kvällen när jag stod i badrummet och grät och försökte tvinga ut fullständiga meningar kramade Oliver mig hårt och sa Men Malin kan du int bara skjut upp magisterskiten ett år? Å gör nånting du VILL gör i stället?

Jag måste erkänna att jag har lekt med tanken ett par gånger tidigare, men jag hade aldrig vågat säga den högt. Det har hela tiden känts som att ja misslyckas, ger upp, om jag inte fortsätter att studera nu.

Följande dag bestämde jag mig.

Jag ska inte bli utbränd. Jag tänker inte vara utbränd innan jag ens har fyllt 23.

Det blev en helomvändning i planerna och i morgon ska jag ansöka om förlängd studietid så att jag kan bli färdig med kandin till hösten i stället, om jag inte hinner i vår. För jag kommer att ha fullt upp med alla essäer som ska skrivas och böcker som ska läsas, så lungt kommer det inte vara. Men utan magisteransökan kan jag i alla fall ha ett fungerande liv. Jag kan gå på bio utan att ha ångest, jag kanske kan stressa mindre så att min hud inte är röd och torr hela tiden och jag kanske kan ta en ledig dag och bara vara ibland.

Jag har alltid varit så ofattbart duktig. En duktig flicka. Jag har levt på prestationer och trott att mitt värde ligger i vad jag presterar, men nu orkar jag inte längre. Jag är ingen robot. Jag kan inte hinna med allt. Och det är helt okej.

Livet ska levas nu och inte sen. Försök att ta en sak i taget nu. Allt ordnar sig på ett eller annat sätt.

Tack för visdomsorden mamma. Nu ska jag sluta vara duktig.

Malin Öhman
Publicerad 10.03.2016 kl. 20:26

Sånger vid randen av ett grått hav

 photo 2016-02-26 07.59.17 1_zpsi440bdn3.jpg

 

Förra veckans torsdag skyndade jag hem från jobbet för att hinna äta en bit och andas lite innan jag tog spårvagnen in till stan igen. Jag skulle träffa Jenna på Svenska teatern för att se på Sånger vid randen av ett grått hav.

Svenska teatern har ett samarbete med bloggare just nu som både Jenna och jag hakade på - vi får se teater gratis, bara vi bloggar om vår upplevelse sen. Hur bra som helst.

 

 photo 2016-02-26 07.59.16 1_zpsqnkwdr2t.jpg

 

Jag har alltid gillat att gå på teater. Det är så spännande på något sätt. Alla är lite finklädda och förväntansfulla när man sjunker ner i de rödklädda (obekväma...) stolarna.

Jag hade nästan ingen aning om vad pjäsen skulle handla om, eftersom jag inte tycker om att läsa recensioner före jag själv sett eller läst något.

 

 photo 2016-02-26 07.59.15 1_zps1gllchdr.jpg

 

Vi var väldigt pirriga före, och lite oroliga för hur det skulle gå att sitta stilla så länge. Jenna som bär på en liten människa i magen och jag som får otroligt varmt om benen om jag sitter ner för länge, men ganska bra gick det ändå.

Vad tyckte vi då?

Direkt efteråt visste vi inte. Men nu när jag har funderat ett tag och upplevelsen har sjunkit in en aning kan jag säga att jag verkligen tyckte om pjäsen. Vi pratade lite före föreställningen om hur vi skulle skriva inläggen, att vi inte ville att pjäsen skulle vara för bra, så att vi inte skulle ha något negativt att säga om den. Men den var verkligen bra. Och spännande på något vis. Annorlunda.

Den handlar om en kustby och människorna som bor i den. Det är en udda samling människor som bor i byn, alla bär de på något tragiskt och dystert. De jag fastnade mest för var Aila (tror att hon hette så) och hennes två barn. Kunde verkligen relatera till Kerttu, en vuxen och vilsen människa som har fastnat i tonårsstadiet och inte vill ta ansvar utan klänger sig fast vid det enda stabila hon har: sin mamma. Men mamman försöker hålla henne på avstånd, samtidigt som hon tar hand om sin alkoholiserade son.

Handligen är ungefär den att havsvattnet stiger i snabb takt, vilket gör att hela byn måste evakueras från sina hem. De fyttar in i ålderdomshemmet, där de hittar sig själva i varandra.

Samtidigt som det är en traditionell pjäs springer det också omkring kameramänniskor på scenen som filmar skådespelarna. Det som filmas projiceras sen på skärmar ovanför scenen. Det här var kanske den aspekten jag tyckte minst om. Det kändes som att jag fokuserade för mycket på filmandet och fejkregnet och för lite på människornas berättelser, i alla fall i början. Efter ett tag slutade jag automatiskt att se på skärmarna.

Jag märker nu hur svårt det är att samanfatta den här pjäsen. Det fanns så mycket i den, samtidigt som man aldrig riktigt kom in på djupet. Kanske var det kamerorna och sladdarna och fejkregnet som distanserade känslorna, kanske handlade det om för många personer och människoöden. Men trots att jag inte berördes starkt av pjäsen var den ändå sevärd, och den gav upphov till många tankar hos mig.

Malin Öhman
Publicerad 02.03.2016 kl. 20:43

Tisdagskläder

 photo 2016-02-16 01.16.22 1_zpsvftlbvek.jpg

 photo Untitled-1_zpsyo1kamrw.jpg

 

Så här såg jag ut i dag. Jag ser väldigt lugn (eller uttråkad?) ut på bilderna men i verkligheten var jag sjukt stressad här, som varje morgon, och räknade minuterna tills spårvagnen skulle gå. Som vanligt slutade det med att jag sprang hela vägen och med sekunders marginal hann jag faktiskt till spårvagnen i dag. Men jag lyckades ändå komma litelite för sent till föreläsningen.

I kväll ska jag laga mat och packa, för i morgon åker jag till Vörå över helgen. Ska göra en del skoluppgifter och skriva på kandin medan jag är där, men också hinna med ett besök hos min homeopat och göra Vörå-grejer = hänga med päronen och syster, gå på långa promenader med vovven och ta det l-u-g-n-t.

Malin Öhman
Publicerad 16.02.2016 kl. 18:43

Riga: parker och mysiga caféer

 photo 2015-10-23 11.42.02 2_zpstxvgbiqr.jpg

 

I slutet av oktober åkte Oliver och jag till Riga. Jag fick resan i födelsedagspresent (jag har världens snällaste kille alltså) och vi var så förväntansfulla när vi steg av flyget.

Vanligtvis är jag ett kontrollfreak och planerar allt i minsta detalj men före den här resan hade jag inte kollat upp nästan något alls. Vi bestämde att vi skulle ta det lugnt och inte planera något.

 

 photo 2015-10-23 06.39.21 1_zps57muuuf0.jpg

 

 photo 2015-10-25 10.32.13 1_zps3i22aj51.jpg

 

 photo 2015-10-24 02.17.03 1_zpsrh3np2zf.jpg

 

Vi gick omkring, mest i gamla stan, och förundrades av alla fina byggnader. Riga kryllar av mysiga caféer så det blev en del caféhäng.

 

 photo 2015-10-24 02.19.32 1_zpshjnkvi2i.jpg

 

Här är vi uppe i en kyrkas klocktorn. Fantastisk utsikt alltså.

 

 photo 2015-10-24 02.18.42 1_zps7dcibaw8.jpg

 

 photo 2015-10-23 06.39.23 1_zpsqyeahaur.jpg

 

 photo 2015-10-24 02.20.43 1_zps8zartz3p.jpg

 

Där uppe i tornet var vi!

 

 photo 2015-10-25 04.45.54 1_zpscgpgizeh.jpg

 

Allt är galet billigt i Riga om man jämför med Finland. På det här stället drack jag en latte, Oliver en Irish coffee och vi åt två bakelser. För åtta euro? Alla bakelser kostar högst 1,5 euro så jag är ganska förvånad att hela Rigas befolkning inte är överviktig.

 

 photo 2015-10-24 03.20.00 1_zps5elktfef.jpg

 

Roliga detaljer i Rigas gatubild är fåglar i galna mängder och tanter i färgglada hattar. Alla går omkring i lila och turkosa baskrar.

 

 photo 2015-10-24 03.20.03 1_zpsoqgrveex.jpg

 

 photo 2015-10-27 02.19.13 2_zpsuzyik29r.jpg

 

I Finland hade löven redan fallit av träden men i Riga var det fortfarande fantastiskt höstväder. Riga är fullt av vackra parker som vi strosade runt i.

 

 photo IMG_20151023_135108_zpseqhjeruk.jpg

 

 photo 2015-10-25 10.29.41 1_zpsmspg3vnc.jpg

 

 photo IMG_20151023_154450_zpslz55dj3y.jpg

 

 photo 2015-10-26 10.49.09 1_zpsxkq5ztx7.jpg

 

:)

 

 photo 2015-10-26 10.44.20 1_zps9hoblmda.jpg

 

 photo 2015-10-24 07.28.23 1_zpsxponnfkz.jpg

 

Det här cafét var sjukt mysigt. Om jag bodde i Riga skulle det här vara mitt bästa ställe att hänga med vänner på. Eller med en bok. Konceptet var sjukt smart. Vanligt café på nedre våningen och hela övervåningen full av kuddar med utsikt åt alla håll.

 

 photo IMG_20151024_151611_zpsmrktcw4g.jpg

 

 photo IMG_20151024_145412_zpso92vqkyj.jpg

 

Vi beställde varsin tekanna och satt där hur länge som helst. Vi blev ganska trötta och ville egentligen inte lämna värmen och de sköna kuddarna.

 

 photo IMG_20151024_160451_zpsbhemojqw.jpg

 

 photo IMG_20151024_143249_zpsjsdc19zn.jpg

 

 photo IMG_20151024_163426_zpsuycov2fj.jpg

 

 photo IMG_20151025_142459_zpsj943wr1c.jpg

 

En dag köpte vi bröd och matade ankor i parken. Efter ett tag övergick Oliver i att mata småfåglar. De blev sjukt tama och satte sig ner (!!!) på Oliver och åt från hans hand. Mig kom de inte ens i närheten av.

 

 photo IMG_20151024_163816_zpsreqwgaoj.jpg

 

 photo IMG_20151025_134741_zpsjwcfvibg.jpg

 

Vi var där i fyra dagar om jag minns rätt och det var riktigt passligt. Det är inte en jättestor stad och shoppingen är värdelös så åker man hit är det för att vandra omkring i parker, sitta på caféer och njuta av billig mat. Men ett råd till er: beställ inte typisk Riga-mat. Det är sjukt äckligt. Bara fläsk, potatis och surkål.

Vad sugen jag blev på en weekendresa någonstans nu.

Malin Öhman
Publicerad 10.02.2016 kl. 17:00

Beckomberga - ode till min familj

 photo 2016-02-08 04.09.25 1_zpsxle3wfgc.jpg

 

Den senaste bokklubbsboken var Beckomberga av Sara Stridsberg. Jag har haft den på min måste läsa-lista ett bra tag men som vanligt hade jag inte läst några recensioner före (läser jag recensioner känns det som om min läsupplevelse påverkas).

Jag började med att lyssna på boken men jag störde mig på uppläsaren och boken är så fragmentarisk att jag inte fick något grepp om vad som egentligen hände. Det är definitivt inte en ljudbok-bok. Så jag gav upp och började läsa den i tryckt form.

Och jag var fast efter ungefär tjugo sidor.

 

Det känns banalt att försöka sammanfatta Beckomberga – ode till min familj men här kommer ett försök. Boken handlar om Jackie vars pappa Jim befinner sig på Beckomberga mentalsjukhus. Jackies mamma Lone klarar inte av att se på Jims förfall, så när hon reser bort till Svarta havet blir sjukhuset Jackies värld. 14-åriga Jackie tillbringar mer och mer tid på sjukhuset och genom henne får vi lära känna flera karaktärer på sjukhuset, både läkare och patienter.

Men Beckomberga är så mycket mer än en skildring av ett mentalsjukhus. Jag ser det som en roman om förhållandet mellan föräldrar och barn. Om rädslan att mörkret ska gå i arv från generation till generation.

 

 photo IMG_20160203_224616_zpsimeeo7jb.jpg

 

Förhållandet mellan Jim och Jackie står i fokus, men bakom det kommer snabbt förbifladdrande skymtar av förhållandet mellan Jim och hans mamma Vita in i bilden. Vita som på många sätt liknar Jim. Man får veta så lite om det här förhållandet, samtidigt som det ligger i bakgrunden genom hela boken.

 

 photo IMG_20160204_140234_zpsj52iiqzm.jpg

 

Min favoritsida i boken. Behöver knappst förklaras men jag gör det ändå. Jag menar, bilden av Jim som försöker krama om den döda bläckfiskkroppen. Vilken metafor för hela boken.

 

 photo IMG_20160204_181323_zpslmcevsyj.jpg

 

Stridsberg lyckas skapa en genomgående melankolisk och slående vacker stämning i boken. Hennes beskrivningar är spot on och karaktärerna är lagom realistiska. Alla är lite galna, inte bara patienterna utan verkligen alla. Läkaren som tar med patienterna på nattliga fester, Lone (mamman) som lämnar sin fjortonåring ensam hemma, Jackie som går omkring i päls och hatt mitt i sommaren för att försöka passa in i den ”galna” miljö som blir hennes vardag.

Kapitlen är korta, ofta bara ett par sidor långa, så det krävs att man läser intensivt när man väl läser. Man kan liksom inte läsa Beckomberga i förbifarten (fast jag försökte), man måste verkligen gå in i stämningen.

Det jag tycker var uppfriskande och skönt med Beckomberga är Jackies syn på psykiskt sjuka. Hon vill rädda sin pappa och det är fruktansvärt och hjärtskärande när han öppet berättar för henne om sina självmordsplaner. Hade jag varit Jackie skulle jag självklart ha försökt stoppa Jim. Men Jackies inställning till allt är närmast apatisk. Hon bara glider med. Hon glider in i Jims värld, försöker förstå och kanske också rädda honom, utan att göra några aktiva räddningsförsök. Det här gör att man som läsare blir en i gänget. Man flyter in i Beckomberga-världen och försöker anamma hopplösheten som råder: det finns inget att göra, det bara är såhär nu.

När jag läste störde jag mig ändå ganska mycket på alla beskrivningar. De blir för många. Eller kanske inte för många, snarare blir det för mycket av samma sak. Vi fattar att du gillar ordet mjölkvit liksom. Gå vidare. Jag har ett hatkärlek-förhållande till alla miljöbeskrivningar. De är definitivt nödvändiga för berättelsen men de blir väldigt upprepande.

Boken slutar med Beckombergas stängning. Patienterna slutar vara patienter. De tvingas ut i världen som är totalt obekant för dem. Deras trygghet och familj försvinner.

Det finns så mycket mer att säga om boken men jag föreslår att ni läser den. För det är ganska omöjligt att beskriva Beckomberga och alla dess nivåer.

Bokklubbgänget gav den varierat betyg. Jag gav den 4 i betyg, Jenna gav den bara 2(!!) men överlag gjorde den intryck på alla. Så läs den!

Malin Öhman
Publicerad 09.02.2016 kl. 16:00

Bokklubben

 photo 2016-02-04 10.03.14 1_zpslxjcsuzp.jpg

 

I torsdags kom bokklubben hem till mig. Jag hade köpt nachos och vin och Jenna hade en fantastisk chokladtårta med sig (som vi typ åt hälften av och resten lämnade hon här. Åt upp hela tårtan på egen hand. Oliver åt kanske en bit...)

Vi hade läst Beckomberga av Sara Stridsberg. Jag ska berätta mer om den i ett annat inlägg.

Den här gången var vi fler än vanligt i bokklubben. Saga hade nämligen kommit hem från Amsterdam och Lina var med för första gången. Jag vet inte om det var boken som gjorde det eller att vi var fler än vanligt, men diskussionen var definitivt mer livlig än den brukar. Vi hade massor att säga om boken och våra läsupplevelser.

 

 photo 2016-02-04 10.03.09 1_zpssbcnhxnm.jpg

 

Ganska snabbt övergick bokdiskussionen i annat. Det är en ganska perfekt grupp egentligen - majoriteten har jag inte känt sedan tidigare så vi har massor av oavverkade samtalsämnen.

 

 photo 2016-02-04 10.03.11 1_zpsh3dnmtz7.jpg

 

Att gå med i bokklubben har varit ett av de bästa beslut jag gjort på länge. Det är ofta stressigt att hinna läsa böckerna. Jag försöker pressa in lässtunder på spårvagnen, mellan föreläsningar, hemma i soffan, i sängen med tunga ögonlock och medan jag äter frukost.

Jag gillar aldrig att börja på en ny bok. Det känns som en ny bekant som jag inte riktigt vet om jag gillar ännu, som jag har min första träff med. Träffen är full av pinsamma tystnader och tvekande försök till djupa konversationer.

Men sen händer det något. Jag dras in i boken, in i handlingen. Jag omsluts av karaktärerna och bekantskapen blir en vän. En vän som är med mig hela dagarna under en intensiv tid. Sen träffas vi alla i bokklubben och pratar om den här nya gemensamma vännen. Vissa tycker mer om vännen än andra. Några stör sig på den och klagar på att den upprepar sig hela tiden. Efter bokklubbsträffen är det alltid lika svårt att förstå: nu ska vi skiljas från vännen och den relation vi byggde upp. Som Kaneli sa: Det kommer nog att kännas lite tomt utan den.

Trösten är att vi genast går över till en ny bok. Den här gången läser vi Män kan inte våldtas.

Malin Öhman
Publicerad 08.02.2016 kl. 15:21

Klädval nu och då

 

 

 photo 7_zpsvi7m8fii.jpg

 

Ett till klädval! Jag blev så inspirerad av den pågående klädutmaningen att jag sökte fram gamla bilder från ca 2010-2011. De som följde min blogg back then vet att jag var en riktig outfitentusiast. Varje dag spatserade jag omkring i för höga klackar och stora smycken och *nördglasögon* och kände mig som den coolaste bruden i Vörå. Efter skolan (varje dag alltså??) tog jag min kamera, gick ut på gården och poserade som om jag inte gjort annat. Vilket engagemang.

Jag måste säga att jag beundrar 2010-versionen av mig själv. Jag må ha varit omogen och ganska vilsen men jag var i alla fall modig. Jag spelade in covers och laddade upp dem på Youtube (skulle nog aldrig ske i dag trots att jag sjunger bättre nuförtiden) och tog överdrivna outfitbilder och klädde mig lite hur som helst.

 

 photo Untitled-1_zpsztcl1uvj.jpg
Malin Öhman
Publicerad 08.02.2016 kl. 18:00

Malin Öhman 23 Helsingfors

Gillar böcker, att skriva, matlagning, inredning, biobesök, att bokklubba, att spela piano, långa pratstunder och att sörpla på te med pepparmintsmak. 

Jag studerar journalistik och litteratur och jobbar som layoutjournalist. 

I den här bloggen delar jag med mig av färgklickarna i min vardag. 

malinohman1@gmail.com