Rödbergsgatan del 1: Nytt golv och vita väggar

 photo P2110423_zpsgyx4c8rn.jpg

 photo P2110395_zps2jnrhrz0.jpg

I helgen började vi renovera lägenheten! På lördag förmiddag gick jag genom Koffparken till Rödbergsgatan 21 och möttes av ett flitigt gäng som precis hade börjat måla. Jag behöver så mycket tid att komma igång på morgonen (pga mina hudproblem) så jag fick göra mig färdig i lugn och ro medan mamma, Peter och Oliver shoppade loss på K-rauta, städade och sånt. 

Lägenheten är sjukt smutsig. Det är som om ingen har städat på flera år. Damm överallt och kladdiga dörrar. Som tur har mäklaren lovat att en städfirma ska städa lägenheten innan vi flyttar in på lördag. 

Vi städade i alla fall en del och målade några väggar, så det ser redan mycket bätte ut. 

Vardagsrummet och sovrummet är i helt bra skick. Badrummet behöver en rejäl rengöring och köket behövde verkligen ett ansiktslyft.

 photo P2110398_zpsvwi6uxok.jpg

Köket före golvbytet. Här ser man den fula mattan och de nymålade väggarna. 

 photo P2120431_zpsyxahowvj.jpg

Och tadaa! Efter några timmar av sågande och mätande hade vi (okej mest Peter) åstadkommit det här fantastiskt fina golvet. Det är vinylgolv, så det kan inte svälla, alltså perfekt för köksutrymmen. Och visst ser det ut som trä? Det känns som trä också. Väldigt nöjda är vi. 

 photo P2120434_zpsj3c3caxz.jpg

I köket ska vi ännu byta handtag på köksskåpen och måla köksskåpen invändigt. Men det får bli efter städningen.

Malin Öhman
Publicerad 14.02.2017 kl. 18:00

Vårdrömmar och nya skor

 photo P2070335_zpsnfuuw40k.jpg

 photo Namnlost-1_zpsj0jnvymr.jpg

Är det alldeles för tidigt att ha vårkänslor i februari? Ja, kanske nog. Men det är så härligt när solen tittar fram om dagarna och en är tvungen att kisa och ibland hålla upp händerna övanför ögonen för att inte bländas av solen. 

En dag förra veckan ville jag snöra på mig mina nya vårskor som jag köpte på Vagabonds rea. De är gjorda av tyg så jag fick snällt placera dem tillbaka på hyllan igen efter en titt på termometern som visade 12 minusgrader. 

I dag är det betydligt varmare ute och jag ska jobba. I kväll blir det ikeabesök med Oliver, vi ska förbereda inför lördagens flytt genom att titta ut alla möbler vi ska köpa så att vi bara behöver hämta dem på lördag. Ser fram emot att inreda lägenheten i rosa och grönt och turkost och placera en vas tulpaner på vårt nya köksbord. 

Malin Öhman
Publicerad 13.02.2017 kl. 14:00

Recension: Stanna

 photo 2017-01-05 03.21.05 1_zpsz6zbo7uq.jpg

 

Den senaste bokklubbsboken var Stanna av Flora Wiström. Så här står det om boken på adlibris: 

Esters Stockholmstillvaro kantas av oändliga jobbpass på antikvariatet och dimmiga lördagsnätter med bästa kompisen. Livet känns som en symaskinsnål som hoppar fram och tillbaka när tråden ska fästas; Ester kommer inte vidare. Men en dag träffar hon Eli med den mörka rösten och händerna som är fläckade av målarfärg. Det blir början på det vackraste men svåraste året i Esters liv. I bloggaren Flora Wiströms sinnliga romandebut är kärleken allomfattande, på gott och ont.
Det är vinter i Stockholm när Ester ser honom för första gången. Han väljer en bok om Frida Kahlo och betalar utan att se Ester i ögonen. Utanför antikvariatet ligger snödrivorna som strandade valar och det är beckmörkt redan klockan tre. Ester vågar inte fråga om hans nummer, trots att bästa kompisen Hanins röst ekar i huvudet: go for it. 
Det är tur att Ester har Hanin som tränger sig före i kön till klubbarna, klottrar "onanera mera" på husväggarna och trycker på skicka när Ester tvekar. 
Stanna handlar om att hålla andra uppe när man själv är nära att gå sönder, om den stora livsavgörande kärleken och om att stå still när alla andra rör på sig. Stanna är också en hyllning till systerskapet. 

 

Jag har stora svårigheter att bestämma vad jag tycker om Floras debutroman. Dels för att det är näst intill omöjligt att glömma bort vem författaren är och det faktum att jag som läsare känner till väldigt mycket om hennes liv. Flora har själv skrivit på sin blogg hur viktigt det är att se boken som en självständig helhet, som inte är någon biografisk skildring av hennes liv. Men alltså det fungerar inte riktigt att först helt tydligt basera karaktärerna på personer i hennes liv och sen säga att läsaren måste skilja på bok och verklighet. Jag förstår att en tar avstamp i det en har varit med om när en sätter sig ner för att skriva sin debutroman, inget fel med det. Write what you know osv men jag är faktiskt lite besviken på att de enda karaktärerna som känns trovärdiga är de som helt tydligt är baserade på verkliga personer (fELIix hallå??) och de karaktärer som är mer påhittade är så otroligt otrovärdiga.

Jag tänker främst på Hanin. Jag vet inte om jag har haft väldigt tråkiga vänner i min uppväxt men jag har rört mig i många kompisgäng och har en ganska stor skara vänner i dag och aldrig har jag träffat eller stött på en person som Hanin. Som spottar och röjer runt och är totalt obrydd om allt och bara *lever för dagen*. Inget fel med att vara en sådan person alltså, men beskrivningen av henne och förhållandet till Ester känns väldigt påklistrat och otrovärdigt. Får liksom inget grepp om henne. (Och varför pratar hon engelska hela tiden...) Till exempel när de brottas i gräset och Hanin spottar Ester i ansiktet på skoj. Har aldrig befunnit mig i en sådan situation men tror knappast att jag bara hade torkat bort spottet och fortsatt som om inget hade hänt. Förstår inte riktigt poängen med att spotta någon i ansiktet. Det kanske är det som är problemet, att jag helt enkelt inte känner igen mig i deras kompisrelation. 

Saker Malin stör sig på med Stanna nummer tre: hur finslipad boken var. Jag gillade verkligen att kapitlen var korta och Floras språk är väldigt läsvänligt och handlingsbaserat. Oftast känns det som att läsa ett filmmanus, alla detaljer är fint invävda i handligen och bilderna är vackert arrangerade. MEN det hade varit trevligt med lite mindre slipade kapitel ibland. Varje kapitel börjar och slutar väldigt filmiskt och det märks att Flora har skrivit stora delar av boken under en skrivarutbildning. Den är bra, men den är lite för slipad för min smak. Jag tror att det hade gynnat boken om Flora hade låtit texten sväva ut ibland. 

 

Nu låter det som att jag ogillar boken och så är det verkligen inte. Jag gillar hur skickligt Flora skapar stämningar och att hon aldrig skriver ut "han var ledsen" utan visar alla känslor genom subtila detaljer, kroppsspråk och repliker.

Jag tycker också väldigt mycket om sjukdomsskildringen. Lottas sjukdom påminner till viss del om min pojkvän Olivers mammas sjukdom som hon drabbades av ett halvår efter att vi träffats. Så mycket i Esters berättelse påminner om hur det var för mig och Oliver när Eva blev sjuk och jag kan verkligen känna igen mig i otillräcklighetskänslorna som Ester känner, likaså hur sjukdomen tär på Ester och Eli och driver dem längre ifrån varandra, samtidigt som de binds samman av händelsen. 

Århundradets bokklubb gav boken 3,5 av 5 i betyg. Bra betyg alltså!

Malin Öhman
Publicerad 03.02.2017 kl. 14:26

Århundradets bokklubb bloggar

 photo 12_zpszqyhx4ns.jpg

Nu är det dags. I dag lanserar vi vår blogg Århundradets bokklubb. Under veckan kommer vi att publicera presentationsinlägg, gå in och läs! Det kommer bli så bra. Lovar.

Malin Öhman
Publicerad 31.01.2017 kl. 10:23

Februari = nytt jobb, renovering och flytt

 photo 2017-01-05 03.21.07 1_zpsugw8k9eb.jpg

Februari betyder förändring. I alla fall i hushållet Öhman-Ström. Vi har fått många glada nyheter på sista tiden. Oliver har fått ett nytt jobb. Efter en lång process och otaliga intervjuer fick han äntligen veta att han ska börja jobba på Supercell. Vi kunde knappt tro att det var sant. Jag gick omkring med ett leende på läpparna i flera dagar.

Inte bara är det Olivers drömjobb, utan det kommer en massa trevliga överraskningar på köpet. Till exempel bjuder företaget de anställda + partners på en resa varje år. Så i mars åker vi till Island på en weekend med Supercell-gänget. Ser fram emot det så mycket. Tänker ta tusentals bilder och bada i varma källor. Kommer bli så bra.

Sen har vi också hittat en lägenhet! Efter många visningar i Berghäll som kändes lite sådär såg jag en jättefin (och stor) lägenhet i Rödbergen som verkade perfekt. Vi fick en privat visning och vips blev vi med lägenhet. På gångavstånd från jobbet! Precis invid Koffparken. Den behöver lite småfix innan vi flyttar in, men husbolaget står för alla renoveringskostnader. 

I köket ska vi byta golv och måla några skåp på insidan, en vägg i sovrummet ska målas och några handtag ska bytas och sånt. Som tur har vi hela februari på oss att fixa och städa i läggan. Mamma och Peter kommer dessutom och hjälper oss med golvbytet och Linda och Kristian hjälper oss med flytten 18-19 februari. Sen säger vi hejdå till studielägenheten. Äntligen. Det blir en riktig nystart. 

Jag ser verkligen fram emot att flytta. Vi har mycket som ska göras: möbler ska säljas, det ska packas och i och med packandet ska vi gå igenom allt vi äger enligt Marie Kondos filosofi och slänga, sälja eller skänka allt som inte *sparks joy*. Vill komma igång med det nununu. 

Tänker mig att jag ska dokumentera allt och att ni ska få följa med under flytten och renoveringen! Skoj va? 

Malin Öhman
Publicerad 29.01.2017 kl. 22:17

 

Malin Öhman 24 Helsingfors

Journalist och litteraturstudent

Skriver, läser och lagar mat. Yogar lite ibland. Och tänker för mycket.

 

malinohman1@gmail.com