TRO DEL TRE - MOTORVÄG TILL HELVETET

Publicerad 24.05.2015 kl. 19:55

För det första vill jag säga tack för all respons jag fick för de tidigare tro-delarna. Verkligen. Det känns fantastiskt att få feedback och jag är glad att så många har hört av sig och velat diskutera. Fortsätt med det.

Målet med den här serien är att jag till slut ska berätta hur min tro ser ut i dag. Den här serien handlar, i alla fall nu i början, om mina tonår. Hur jag upplevde allt då. Jag har inte tänkt så aktivt på tro och religion de senaste åren, så jag har egentligen inte så mycket att skriva om den tiden. Därför dröjer jag kvar i tonåren. För jag minns det som om det var i går.

Det här är scener ur min relation till gud. Del tre.

 

Det var inte bara Jesus och gud och domedagen och synd det handlade om. Det var fnitter och killar och godis och bastu och lägereld och simning och lekar också. Det var sommarens höjdpunkt. Det var tonårsläger. En massa osäkra och mindre osäkra tonåringar med kors runt halsen inklämda i stugorna på Klippans lägerområde.

Jag var nervös hela vägen till lägerområdet. Jag satt i baksätet i bilen som slingrade sig fram längs sandvägen. Såg de röda stugorna. Bar på sovsäcken och slängde ner den och väskorna på en av sängarna i den fuktiga stugan. Spindelnät i taket. Instängda flugor mellan fönsterrutorna. Chipssmulor under bordet.

Lärakänna-lekar. Jag kände ingen hur mycket vi än lekte. Jag och mina kompisar satt mest och spanade in alla snygga killar och försökte memorera deras namn.

Målet med tonårslägret var för mig inte att komma närmare gud. Inte enbart i alla fall. Målet, den outtalade önskan jag hade, var att passa in och hitta en plats. Min plats. Samhörighet.

Men jag hörde aldrig hemma där. Jag var aldrig en av dem.

Jag kunde aldrig förstå deras blickar. De såg så snälla ut men samtidigt nådde aldrig leendena upp till ögonen. Jag kunde aldrig läsa dem. De var som från en annan värld. En värld som jag inte visste om jag ville längta till eller ta avstånd från.

Jag kände mig mer som den från topp till tå svartklädda killen som spelade Highway to hell på gitarr när vi hade kvällssamling runt lägerelden. En våg av viskningar gick genom folkmassan. Fingrarna hoppade fram och tillbaka över strängarna och han slängde med håret. Han gjorde revolt. För mycket snack om Jesus kanske. Jag undrade alltid varför han kommit till lägret. Kanske han liksom jag försökte sitt bästa för att passa in och sen bara insåg att det aldrig skulle gå.

När jag satt där med den sprakande elden framför mig och den ilskna lukten av myggspray runt mina ben satt några andra i mitt gäng och förkastade den svartklädda killen i sina tankar. Jag vet vad de tänkte. Jag kunde höra deras tankar eka i mitt huvud. Stackars vilsna lamm. Jag tyckte inte alls synd om honom och jag kände ingen iver att frälsa honom. Jag beundrade honom. Jag ville ställa mig upp och headbanga bredvid honom. Jag förstår dig. Jag är inte heller som dom.

Jag gillade att vara på tonårsläger ibland. Men ibland kände jag mig bara ledsen och kluven som jag känt mig så många gånger tidigare. Allt kändes så konstigt. Det kändes som att bli manipulerad utan att de som manipulerade visste om att de manipulerade. Som att man fick vara med i den här fina gemenskapen på några villkor. Du ska tro på gud och komma till kyrkan och böja huvudet när du ber och lyfta händerna och sjunga och bli ledsen när du inser vilken syndigsyndigsyndig liten tonåring du är. Jag kände mig fel och syndig hela tiden. Jag kände mig syndig då jag smugglade med rakhyveln till duschen för att raka mina ben. Jag kände mig syndig då jag sminkade mig. Jag kände mig syndig då jag tänkte på killar och inte gud. Ingen hade ju sagt att det var förbjudet eller syndigt. Men jag såg upp till ledarna och de flesta av dem hade ju fjuniga ben och naturliga ansikten. Jag antog att det var förbjudet.

 

När tonårslägret var över och jag hade tröttnat på myggorna och mögellukten och morgongröten var det dags att krama alla deltagarna. Jag hade min favoritklänning på mig. En mörkblå klänning med röda och gula hjärtan på. Vi stod alla i en ring. Ringen började cirkulera. Kram efter kram efter kram. Den snygga killen jag sneglat på hela lägret men aldrig vågat prata med stod plötsligt framför mig. Guldkorset med en pytteliten Jesus skymtade vid kragen. Kram. Så var det över. Hejdå. Ses aldrig igen.

Jag kunde inte leva länge på den där kramen. Kunde inte leva länge på lägret. Man kan inte hitta ett sammanhang på fyra dagar. Frågan kvarstod. Vem skulle jag vara? Skulle jag vara min storasyster som festade och var vild och galen och gjorde vad fan hon ville eller skulle jag vara kristen och sitta hemma och be och jobba på min relation till gud? Det var två världar som var omöjliga att kombinera.

Jag slutade gå på tonårsläger men lovade innerligt att jag skulle fortsätta be varje kväll. Tacka gud för allt bra i mitt liv.

 

I stället för att sitta hemma och be valde jag att sitta i bussen till Åminne. Smugglade med äckliga öl eller lonkero om jag hade tur. Hånglade med första bästa killen som inte såg motbjudande ut. Trånade efter killar som egentligen ville ha någon annan. De höll om mig och bjöd på starksprit ena sekunden och vände sig om andra sekunden. Jag hatade och älskade dom. Hela tiden var gud med mig. Snälla gud låt honom komma tillbaka hit nu och skita i henne där borta snälla snälla snälla. Amen. Ibland kom dom tillbaka. Men det var nog inte guds förtjänst.

Den här miljön påminde lite om tonårslägret. Hit kom folk också för att få en känsla av gemenskap och kärlek. Här sprang tonåringar omkring och söp sig fulla på en stor parkering. Gjorde vad de ville. Här fanns inga villkor. Du behövde inte dela med dig av något så personligt som dina innersta tankar, din tro. Du behövde bara ha en burk i handen. Vingla och falla lite när du gick. Röka (eller i mitt fall se på när andra rökte). Skratta och gråta och prataprataprata med människor du inte kände och inte heller skulle lära känna hur mycket ni än sa till varandra. Det var lätt.

På lägren var det mer invecklat. Man var en av dom men ändå inte.

Jag trodde inte så mycket som jag ville tro. Jag ville så gärna ha en tro. En personlig relation till gud. Jag ville känna gud. Jag ville ingå i gemenskapen och öppet våga visa min tro som så många andra gjorde. Jag försökte blunda och be och böja huvudet i kyrkan. Men i smyg vände jag mig alltid om. Blickade mot de coola gänget längst bak som inte förstod sig på eller orkade med gud längre. De vägrade sjunga med i lovsångerna. De spelade highway to hell i stället.

Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:
Tack Malin för att du delar med dig. Verkligen k tressant läsning! Du har en förmåga atg skriva så att man ser din text framför sig, i bilder.
Christina24.05.15 kl. 20:55
Tack! Det är så kul att mina texter uppskattas, när jag skriver är jag alltid så hård mot mig själv så det är skönt att få bra feedback.
24.05.15 21:15
Väldigt spännande läsning! Kan relatera till dina tankar och känslor. Trots att jag aldrig följde med till Åminne, eller någon annanstans för den delen, är det precis såhär jag har föreställt mig det. Ska bli intressant att läsa fortsättningen!
Fanny24.05.15 kl. 21:36
Tack så mycket Fanny!
24.05.15 21:43

Malin Öhman 23 Helsingfors

Journalist och litteraturstudent

Läser, skriver, lagar sjukt god mat, puffar kuddar, bokklubbar, spelar piano, pratar för mycket, badar för ofta och dricker en liter te per dag.

I den här bloggen delar jag med mig av färgklickarna i min vardag. 

malinohman1@gmail.com