TRO del fyra - tig i församlingen

Publicerad 26.05.2015 kl. 22:22

Den här delen har jag inte kunnat föreställa hur jag ska skriva. Jag har inte kommit på någon början, inget slut. Det här handlar om så mycket mer än tro. Jag blir arg än i dag när jag tänker tillbaka på den här scenen. Jag blir arg för att jag hatar kvinnoförtryck. För att jag då inte var modig nog att sätta dem på plats. För att jag bara stod där och svalde skiten. 

När jag har berättat om den här händelsen till mina vänner har de bara stirrat på mig med uppspärrade ögon. Och så känner jag mig fortfarande. Som ett frågetecken. Men ja. Det här har hänt. Och helst skulle jag bara vilja skriva ut vem det var som var delaktiga. Men det gör jag inte. Jag bara hoppas att de i dag inser hur fel de hade.

Det här är scener ur min relation till gud. Del fyra.

 

Det är tonårsläger. Jag sitter i den kalla salen som jag suttit i så många gånger tidigare. Bibeln ligger tung i mitt knä. Det prasslar när vi vänder på bladen. Prasslar förbi guds ord. Jag märker ut viktiga ställen med små lappar. Jag skriver ner tankar och bra saker som ledaren säger i ett häfte. Jag tappar koncentrationen och börjar rita. Jag ritar en flicka med stora ögon och lockigt hår. Randig tröja. Jag lyssnar med ena örat på vad ledaren säger. En bekymrad rynka dyker upp i min panna.

Hittills brukar jag bara svälja allt på bibelstudierna. Allt de säger låter vettigt. Vi tolkar bibeln så att den passar in i vår verklighet. Men plötsligt stämmer något inte.

Vi har kommit fram till kvinnans roll i församlingen.

Jag har inte tänkt på det förrän nu. Visst har jag hört många säga att det är sjukt det där med att kvinnan ska tiga i församlingen och att kvinnor inte får vara präster. Jag brukar bara tänka att det säkert är något som ingen tror på. Och varför skulle någon ens villa vara präst?

Men nu står han där. Han står och refererar till bibelstället som säger att kvinnan ska tiga i församlingen. Jag väntar. Väntar på att han ska säga något om att det här såklart inte stämmer längre. Att vi måste tolka bibeln med utgångspunkt i vår tid. Att det här skrevs för så länge sedan att vi inte behöver eller bör tro på det. För att det så uppenbart inte stämmer.

Men han säger inget sådant.

Jag sitter där helt stel. Det rycker i min mungipa och jag tittar mig runt med halvt öppen mun. Ser mig runt i rummet för att mötas av alla andras förvirrade blickar. Men jag möts inte av några öppna munnar eller rynkor i pannan. De nickar. De kisar lite med ögonen och nickar. Håller med.

 

Efter bibelläsningen är det fri samvaro som står på programmet. Jag lägger varsamt ner bibeln på träbordet i vår stuga. Kliver i sandalerna och går ner mot vattnet.

Det är varmt i luften. På vägen ner mot stranden träffar jag min vän som jag delar stuga med. Hon är den smartaste jag vet när det kommer till religion.

Hördu. Tycker int du att he som han sa va konstigt?

Hon ser frågande på mig. Rynkor i pannan. Vad menar jag?

Nej men dedär om kvinnor. Att kvinnor int får va präster. Int tycker vi väl så?

Innan jag hinner få ett svar har jag ångrat frågan. Den förbryllade minen försvinner inte från hennes ansikte. Hon hinner inte svara innan vi hunnit fram till stranden där vi möts av två killar i vårt gäng. Jag har lärt känna dem på lägren jag deltagit i. Min vän berättar vad jag just frågat. Det känns som att hela jag ska sprängas. Hjärtat pumpar ut blod i min kropp snabbare och snabbare. Solen är glödhet mot min rygg. Underläppen skakar och jag försöker lugna mig genom att svälja men det är sandpapper i min hals.

De ser först på mig med oroliga miner. Den ena flinar. De skrattar nästan. Så befängd är min fråga.

Vaddå? får jag till slut utpressat ur min sandpapperhals.

De informerar mig om att det visst är så. Kvinnor ska inte vara präster. Den ena fnyser till när han säger det.

Min vän ler lite. Ser snabbt på mig och snabbt bort igen. Hon skäms för mig. Den dumma kompisen som är ny och naiv och som inte riktigt har förstått hur det ligger till här i världen.

Jag försöker desperat rädda mig själv. Pekar på min vän. Men hon tycker int heller att de e rätt!

Hon blir arg. Jag ser det på henne Hon tittar på mig med avsmak. Det har hon absolut inte sagt. Aldrig. Hon är emot kvinnopräster.

Det känns som att min värld faller ihop. Jag hade verkligen trott att jag var omgiven av vettiga människor som hade en sund världsbild. Jag hade äntligen börjat känna mig som en i gänget. Men på ett ögonblick var den känslan borta. Nu stod jag här i sanden. Vågorna sköljde bort fotspår på stranden och en volleyboll kastades genom luften. Allt var som vanligt men allt var annorlunda.

Det var en konstig stämning efter det. Ingen sa något mer. Vi bara gick vidare på stranden. Långa skuggor i sanden. Ett tungt fotsteg efter det andra.

Jag kunde inte ge upp. Jag förstod inte. Så jag frågade varför. Varför är det så?

Det står i bibeln.

Jag borde uppenbarligen vara nöjd med det svaret. Men de märker att det inte räcker. Den obekväma stämningen frambringar drastiska åtgärder. Medan min klump i halsen bara växer och vågornas brus blir starkare och starkare kommer de närmare. Killarna står nu på var sida om mig. De skrattar och tar varandra i hand. Den fina sanden yr runt mina ben när de två killarna på skoj hoppar runt mig. Jag mitt i ringen. De säger att de måste hela mig.

Jag skrattar också så gott det går med sandpapperhals. Vad ska jag annars göra. Gråta? Jag går snabbt därifrån efter att de har skuttat runt mig några varv. Vad de säger medan de helar mig eller efteråt minns jag inte. Jag minns bara den brännande känslan i magen och hur jag går bort från dem.

Efter det gick jag längre och längre bort från dem. Från dem alla.

 

Kvinnopräst-historian slutar tyvärr inte här. Några månader efter tonårslägret var det dags för höstdagarna. Jag och gänget jag mer eller mindre ingick i satt i ett stort auditorium. En kille som jag inte kände men som de andra verkade känna viskade något till dem. Jag böjde mig närmare för att höra vad han sa.

Tydligen skulle en kvinnopräst komma till evenemanget. De skakade alla på huvudena och snörpade sina munnar.

Fortfarande skakig efter sommarens händelse på stranden skakade jag också på huvudet och höjde ögonbrynen. Kvinnopräst. Fy.

Killen föreslog att vi alla skulle ställa oss upp när kvinnoprästen skulle tala. Vi skulle ropa ”ner med kvinnopräster” och sen gå ut ur salen. Det här skulle ske senare den dagen.

Mina ögonbryn höjdes på riktigt nu. Jag kunde inte tro mina öron. Jag förstod inte om de menade allvar eller igen skojade. Jag visste bara att jag inte ville vara med längre. Men feg som jag var sa jag inget. Jag spelade med. Log som de andra.

I pausen pratade jag med min storasyster. Berättade vad killen hade sagt. Hon blev arg. Jag skulle inte sitta med dem när de gjorde det. Om de gjorde det.

När jag träffade mitt gäng igen frågade min vän mig om jag hade ändrat mig angående kvinnopräster nu.

 Ja. Det hade jag nog.

Jag var tillbaka i sanden. Tog ett stort tungt steg bort från dem. Från deras tro.

 

Jag minns inte om de fullgjorde sin plan. Det spelar ingen roll egentligen. Huvudsaken är att jag insåg hur annorlunda jag var. Efter det var jag arg. Ursinnig. Men samtidigt så fruktansvärt glad för att jag inte var som dem.

 

"Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar skall de tiga i era församlingar. De får inte tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Vill de veta något, skall de fråga sina män där hemma. Ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen" (1 Kor 14:33-36)

Kommentarer (3)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:
du förklarar så väl att jag ryser till av frustration, sorg och rädsla för all slags hjärntvätt, i synnerhet riktad mot osäkra ungdomar som suger upp det mesta som svampar.
j27.05.15 kl. 05:30
Ju mer jag läser, destu mer övertygad blir jag över att kristendomen inte är någonting för mig. Det har den aldrig varit, men jag blir liksom ännu mer påmind om det. Visst, det finns folk som har valt att tolka bibeltexterna på annat sätt än dehär människorna du skriver om, och som tur godkänner väldigt många kvinnopräster idag. Det bara går över min förståelse hur man kan först tala om att alla är lika värda i guds ögon och att man ska älska sin nästa, men sen ändå ställa krav på hur denna nästa ska vara. Det ohållbara i kristendomen, i flera andra religioner också, är det att man getts friheten att tolka bibeln själv. Jag kan i princip göra vad som hellst och motivera det med en liten text ur bibeln. Varför dräper vi inte våra grannar för att de jobbar på en söndag (för det står också i bibeln) men väljer nog att tycka att kvinnan ska tiga i församlingen för att det står där? Jag blir så arg!
Milli27.05.15 kl. 11:54
Jag vet exakt vad du menar. Vem väljer vad man ska och inte ska följa av allt som står i bibeln? Måste ändå säga att det säkert finns många mer vettiga gäng inom kristendomen. Det här är ju bara en grupp som jag tyvärr stötte på. Det finns säkert många bra exempel också!
27.05.15 12:08
Jag kan inte fatta att sånthär hänt för bara några fjuttiga år sen..?! :O Och händer ju säkerligen ännu idag.. För mig låter det som något från 1800-talet.. Eller ja, det var väl omöjligt att vara kvinnlig präst då, men såhär var väl tankegångarna i övrigt då...
Maria27.05.15 kl. 18:50
Jag vet, det är verkligen ofattbart!!
27.05.15 19:12

Malin Öhman 23 Helsingfors

Journalist och litteraturstudent

Läser, skriver, lagar sjukt god mat, puffar kuddar, bokklubbar, spelar piano, pratar för mycket, badar för ofta och dricker en liter te per dag.

I den här bloggen delar jag med mig av färgklickarna i min vardag. 

malinohman1@gmail.com