Beckomberga - ode till min familj

Publicerad 09.02.2016 kl. 16:00

 photo 2016-02-08 04.09.25 1_zpsxle3wfgc.jpg

 

Den senaste bokklubbsboken var Beckomberga av Sara Stridsberg. Jag har haft den på min måste läsa-lista ett bra tag men som vanligt hade jag inte läst några recensioner före (läser jag recensioner känns det som om min läsupplevelse påverkas).

Jag började med att lyssna på boken men jag störde mig på uppläsaren och boken är så fragmentarisk att jag inte fick något grepp om vad som egentligen hände. Det är definitivt inte en ljudbok-bok. Så jag gav upp och började läsa den i tryckt form.

Och jag var fast efter ungefär tjugo sidor.

 

Det känns banalt att försöka sammanfatta Beckomberga – ode till min familj men här kommer ett försök. Boken handlar om Jackie vars pappa Jim befinner sig på Beckomberga mentalsjukhus. Jackies mamma Lone klarar inte av att se på Jims förfall, så när hon reser bort till Svarta havet blir sjukhuset Jackies värld. 14-åriga Jackie tillbringar mer och mer tid på sjukhuset och genom henne får vi lära känna flera karaktärer på sjukhuset, både läkare och patienter.

Men Beckomberga är så mycket mer än en skildring av ett mentalsjukhus. Jag ser det som en roman om förhållandet mellan föräldrar och barn. Om rädslan att mörkret ska gå i arv från generation till generation.

 

 photo IMG_20160203_224616_zpsimeeo7jb.jpg

 

Förhållandet mellan Jim och Jackie står i fokus, men bakom det kommer snabbt förbifladdrande skymtar av förhållandet mellan Jim och hans mamma Vita in i bilden. Vita som på många sätt liknar Jim. Man får veta så lite om det här förhållandet, samtidigt som det ligger i bakgrunden genom hela boken.

 

 photo IMG_20160204_140234_zpsj52iiqzm.jpg

 

Min favoritsida i boken. Behöver knappst förklaras men jag gör det ändå. Jag menar, bilden av Jim som försöker krama om den döda bläckfiskkroppen. Vilken metafor för hela boken.

 

 photo IMG_20160204_181323_zpslmcevsyj.jpg

 

Stridsberg lyckas skapa en genomgående melankolisk och slående vacker stämning i boken. Hennes beskrivningar är spot on och karaktärerna är lagom realistiska. Alla är lite galna, inte bara patienterna utan verkligen alla. Läkaren som tar med patienterna på nattliga fester, Lone (mamman) som lämnar sin fjortonåring ensam hemma, Jackie som går omkring i päls och hatt mitt i sommaren för att försöka passa in i den ”galna” miljö som blir hennes vardag.

Kapitlen är korta, ofta bara ett par sidor långa, så det krävs att man läser intensivt när man väl läser. Man kan liksom inte läsa Beckomberga i förbifarten (fast jag försökte), man måste verkligen gå in i stämningen.

Det jag tycker var uppfriskande och skönt med Beckomberga är Jackies syn på psykiskt sjuka. Hon vill rädda sin pappa och det är fruktansvärt och hjärtskärande när han öppet berättar för henne om sina självmordsplaner. Hade jag varit Jackie skulle jag självklart ha försökt stoppa Jim. Men Jackies inställning till allt är närmast apatisk. Hon bara glider med. Hon glider in i Jims värld, försöker förstå och kanske också rädda honom, utan att göra några aktiva räddningsförsök. Det här gör att man som läsare blir en i gänget. Man flyter in i Beckomberga-världen och försöker anamma hopplösheten som råder: det finns inget att göra, det bara är såhär nu.

När jag läste störde jag mig ändå ganska mycket på alla beskrivningar. De blir för många. Eller kanske inte för många, snarare blir det för mycket av samma sak. Vi fattar att du gillar ordet mjölkvit liksom. Gå vidare. Jag har ett hatkärlek-förhållande till alla miljöbeskrivningar. De är definitivt nödvändiga för berättelsen men de blir väldigt upprepande.

Boken slutar med Beckombergas stängning. Patienterna slutar vara patienter. De tvingas ut i världen som är totalt obekant för dem. Deras trygghet och familj försvinner.

Det finns så mycket mer att säga om boken men jag föreslår att ni läser den. För det är ganska omöjligt att beskriva Beckomberga och alla dess nivåer.

Bokklubbgänget gav den varierat betyg. Jag gav den 4 i betyg, Jenna gav den bara 2(!!) men överlag gjorde den intryck på alla. Så läs den!

Kommentarer (3)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver:
Inhandlade just den boken nyss. Ser fram emot att läsa den efter att ha läst så många åsikter om den! Kul att ni alla bloggar om era bokklubbsträffar.
Nanó09.02.16 kl. 23:39
Kul! Hoppas du också gillar den!
10.02.16 13:32
Hm, borde jag läsa den eller är den för mörk ?
P10.02.16 kl. 02:49
Den är både mörk och ljus, jag tycker att den var välbalanserad och hade en fin stämning. Det mörka beskrivs liksom på ett fint sätt. Läs den tycker jag! Tror du skulle tycka att den var intressant.
10.02.16 13:34
Tyckte supermycket om då jag läste i somras, verkligen. Tyckte precis som du att jackies syn på psykisk sjukdom var fräsch, jag tyckte om reflektionerna över var gränsen mellan sjuk och frisk går. Jag tyckte om även dom beskrivande passagerna, jag tyckte om att bara "vara i dem" och att de var en viktig byggsten till den där drömlika stämningen. Er bokklubb verkar supernajs :)
Hanna Sofia15.02.16 kl. 21:57
Kul att vi har så lika uppfatting om boken! Har sett en del negativt som skrivits om den men jag gillade den verkligen. Bokklubb är bäst, det borde alla få vara med i! Annars lämnar alltid läsandet i skymundan för mig.
18.02.16 17:40

Malin Öhman 23 Helsingfors

Journalist och litteraturstudent

Läser, skriver, lagar sjukt god mat, puffar kuddar, bokklubbar, spelar piano, pratar för mycket, badar för ofta och dricker en liter te per dag.

I den här bloggen delar jag med mig av färgklickarna i min vardag. 

malinohman1@gmail.com