Recension: Stanna

03.02.2017 kl. 14:26

 photo 2017-01-05 03.21.05 1_zpsz6zbo7uq.jpg

 

Den senaste bokklubbsboken var Stanna av Flora Wiström. Så här står det om boken på adlibris: 

Esters Stockholmstillvaro kantas av oändliga jobbpass på antikvariatet och dimmiga lördagsnätter med bästa kompisen. Livet känns som en symaskinsnål som hoppar fram och tillbaka när tråden ska fästas; Ester kommer inte vidare. Men en dag träffar hon Eli med den mörka rösten och händerna som är fläckade av målarfärg. Det blir början på det vackraste men svåraste året i Esters liv. I bloggaren Flora Wiströms sinnliga romandebut är kärleken allomfattande, på gott och ont.
Det är vinter i Stockholm när Ester ser honom för första gången. Han väljer en bok om Frida Kahlo och betalar utan att se Ester i ögonen. Utanför antikvariatet ligger snödrivorna som strandade valar och det är beckmörkt redan klockan tre. Ester vågar inte fråga om hans nummer, trots att bästa kompisen Hanins röst ekar i huvudet: go for it. 
Det är tur att Ester har Hanin som tränger sig före i kön till klubbarna, klottrar "onanera mera" på husväggarna och trycker på skicka när Ester tvekar. 
Stanna handlar om att hålla andra uppe när man själv är nära att gå sönder, om den stora livsavgörande kärleken och om att stå still när alla andra rör på sig. Stanna är också en hyllning till systerskapet. 

 

Jag har stora svårigheter att bestämma vad jag tycker om Floras debutroman. Dels för att det är näst intill omöjligt att glömma bort vem författaren är och det faktum att jag som läsare känner till väldigt mycket om hennes liv. Flora har själv skrivit på sin blogg hur viktigt det är att se boken som en självständig helhet, som inte är någon biografisk skildring av hennes liv. Men alltså det fungerar inte riktigt att först helt tydligt basera karaktärerna på personer i hennes liv och sen säga att läsaren måste skilja på bok och verklighet. Jag förstår att en tar avstamp i det en har varit med om när en sätter sig ner för att skriva sin debutroman, inget fel med det. Write what you know osv men jag är faktiskt lite besviken på att de enda karaktärerna som känns trovärdiga är de som helt tydligt är baserade på verkliga personer (fELIix hallå??) och de karaktärer som är mer påhittade är så otroligt otrovärdiga.

Jag tänker främst på Hanin. Jag vet inte om jag har haft väldigt tråkiga vänner i min uppväxt men jag har rört mig i många kompisgäng och har en ganska stor skara vänner i dag och aldrig har jag träffat eller stött på en person som Hanin. Som spottar och röjer runt och är totalt obrydd om allt och bara *lever för dagen*. Inget fel med att vara en sådan person alltså, men beskrivningen av henne och förhållandet till Ester känns väldigt påklistrat och otrovärdigt. Får liksom inget grepp om henne. (Och varför pratar hon engelska hela tiden...) Till exempel när de brottas i gräset och Hanin spottar Ester i ansiktet på skoj. Har aldrig befunnit mig i en sådan situation men tror knappast att jag bara hade torkat bort spottet och fortsatt som om inget hade hänt. Förstår inte riktigt poängen med att spotta någon i ansiktet. Det kanske är det som är problemet, att jag helt enkelt inte känner igen mig i deras kompisrelation. 

Saker Malin stör sig på med Stanna nummer tre: hur finslipad boken var. Jag gillade verkligen att kapitlen var korta och Floras språk är väldigt läsvänligt och handlingsbaserat. Oftast känns det som att läsa ett filmmanus, alla detaljer är fint invävda i handligen och bilderna är vackert arrangerade. MEN det hade varit trevligt med lite mindre slipade kapitel ibland. Varje kapitel börjar och slutar väldigt filmiskt och det märks att Flora har skrivit stora delar av boken under en skrivarutbildning. Den är bra, men den är lite för slipad för min smak. Jag tror att det hade gynnat boken om Flora hade låtit texten sväva ut ibland. 

 

Nu låter det som att jag ogillar boken och så är det verkligen inte. Jag gillar hur skickligt Flora skapar stämningar och att hon aldrig skriver ut "han var ledsen" utan visar alla känslor genom subtila detaljer, kroppsspråk och repliker.

Jag tycker också väldigt mycket om sjukdomsskildringen. Lottas sjukdom påminner till viss del om min pojkvän Olivers mammas sjukdom som hon drabbades av ett halvår efter att vi träffats. Så mycket i Esters berättelse påminner om hur det var för mig och Oliver när Eva blev sjuk och jag kan verkligen känna igen mig i otillräcklighetskänslorna som Ester känner, likaså hur sjukdomen tär på Ester och Eli och driver dem längre ifrån varandra, samtidigt som de binds samman av händelsen. 

Århundradets bokklubb gav boken 3,5 av 5 i betyg. Bra betyg alltså!

Malin Öhman
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:

 

Malin Öhman

Helsingfors

Lever och skriver 

kontakt: malinohman1@gmail.com