Det har regnat i dagar

Publicerad 13.10.2017 kl. 19:24

Det har regnat så länge att jag knappt mindes hur det kändes när solstrålar träffar ansiktet. Det var lite som att vakna till liv igen när jag gick ut i dag. Jag har oftast ångestpåslag på förmiddagarna, speciellt om jag är ensam hemma och har en dålig huddag som i dag och inget inplanerat som jag måste göra. Då är det lätt att jag fastnar i negativa tankar och tvångstankar och flera timmar kan passera i en dimma där jag egentligen bara är arg på mig själv och ängslig och stressad av att jag inte får något gjort. Då är det alltid bäst att bara gå ut.

Och när jag gick ut i solskenet var det så vackert att jag inte ens ville försöka fånga det på bild. Hur gör man det ens? Hur fångar man den där känslan av att se havet glittra mot en för första gången på flera veckor? Jag gick ner dit, satte mig på klipporna och bara stirrade på vågorna som sköljde upp på stranden. Tänkte att snart fryser allt till is. Min första vinter i Rödbergen. 

Jag läste vår nästa bokklubbsbok, Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Den är så bra. Så vacker. Längtar hela tiden efter att läsa vidare. Tänker på hur mycket närmare litteraturen jag är nu. Jag läser hela tiden. Om jag inte läser skönlitteratur läser jag om skönlitteratur. Och hur intressant det än är och hur mycket jag än älskar det känns det som att det både tar mig närmare och längre ifrån mitt skrivande. Det blir svårare att skriva när jag tänker för mycket. Och samtidigt kommer skrivlusten alltid tillbaka som ett slag i ansiktet när jag läser något riktigt bra. Men jag är för hård. Inget blir bra. Inget duger. Härmar jag någon annan nu? Är det här verkligen min egen röst? Kan jag skriva så här? Vem ska egentligen läsa det här? 

Jag avskyr mitt kontrollbehov. Hur skönt det än är att sitta ner på en klippa vid havet och låta tankarna vandra iväg finns det alltid en orolig ström i mig, som inte vill sitta still, som inte vill vila, som alltid tänker fem steg längre. Och jag försöker krama om henne ibland, vara snäll mot henne och säga att det är lugnt, att hon inte måste ha så bråttom, men hon lyssnar inte. Två sekunder senare säger hon åt mig att rycka upp mig och få saker gjorda. Nu. 

Och jag kan inte tänka när jag måste. Jag kan inte skriva när jag måste. 

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver:
Oj va bra du skriver!
Härligt du skrev om din födelsedag också. Nu ska jag göra grönsakssoppa enl. Ditt recept
Mamma14.10.17 kl. 16:15
Tack mamma! Vad kul :)
15.10.17 18:06

Malin Öhman 23 Helsingfors

Journalist och litteraturstudent

Läser, skriver, lagar sjukt god mat, puffar kuddar, bokklubbar, spelar piano, pratar för mycket, badar för ofta och dricker en liter te per dag.

I den här bloggen delar jag med mig av färgklickarna i min vardag. 

malinohman1@gmail.com