Det här är mitt hem nu

08.04.2018 kl. 15:00

Det är mycket ljusare i min nya lägenhet. Jag vaknar klockan sju varje morgon och ligger och drar mig i sängen en halvtimme eller två innan jag går till köket och gör te åt mig. Sen går jag tillbaka till sängen och läser. Tänker att det är skönt att vakna själv. Det är värre att somna. 

Han ville alltid ha det becksvart i sovrummet på natten. Han vaknade av minsta lilla sken från gatan, om mörkläggningsgardinerna hängde snett låg han och vände sig i sängen och blev frustrerad. Jag hade svårt att vakna på morgonen, jag förstod inte att det var morgon. Jag fumlade efter mobilen och slog alltid i tån i något stolsben när jag gick ut ur sovrummet. Jag låg aldrig kvar i sängen. 

Det här är mitt hem nu. Ett lagom stort rum med överflöd av växter som måste vattnas var tredje dag för att inte torka ut av allt solsken. Några växter har jag varit tvungen att flytta längre bort från fönstret för de blev alldeles frasiga. Nu mår de bättre.  

Köket är blått. När jag flyttade till min etta i Bortre Tölö år 2012 hade jag ett lila kök. Sedan dess har mina köksskåp varit vita. Nu är de blå. Känner att det är en symbolisk cirkel som sluts nu. Jag har målat insidan av skåpen vita. Jag har köpt nytt porslin. Det rosa. Jag ville ha det tidigare, för ett år sen, men vi valde ett grått i stället. Vet inte varför vi var så rädda för färg. 

I dag är det söndag och jag har suttit i sängen hela dagen. Läst. Ätit frukost. Försökt lyssna på ny musik som inte på något sätt kan förknippas med minnen och känslor. Det är svårt. Inget fastnar. Jag har läst och skrivit om vartannat och skrivit in ordet "dejt" i kalendern med försiktig, liten stil längst ner på sidan. 

Vi gick på bio i går. Jag skrattade med munnen full av popcorn. Sneglade på honom ibland för att se om han också skrattade. Efteråt tänkte jag ta hans hand. På rutin rörde sig min hand mot hans. Men jag lät bli. Jag snubblade in i honom när vi gick ut ur salongen. Benen hade domnat bort efter att ha suttit stilla så länge. När vi kom ut ur biografen var klockan snart halv nio och det var fortfarande ljust ute. Våra läderjackor knarrade mot varandra när vi kramades hejdå och andades ut, som att jag gått och hållt andan i flera dagar.

Jag ska springa i kväll. Fort fram i mina nya kvarter. Andas in röklukten som slingrar sig runt alla gathörn och sandkornen när bilarna kör förbi. 

Malin Öhman
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:

 

Malin Öhman

Helsingfors

Lever och skriver 

kontakt: malinohman1@gmail.com