Jag vill berätta allt om ingenting och ännu mer om allt

15.05.2018 kl. 14:40

 

Aprileftermiddag. Jag och Louise ligger vid Nytorget på konstgräset, leker att det är riktigt gräs som hunnit bli grönt men plastbitarna sticks mot benen som riktigt gräs inte gör. Det är för varmt för att ha jacka på så vi lägger oss ner på dom i stället. Låter små klunkar av iskaffe slinka ner i halsen. 

Solen värmer upp mig inifrån i Stockholm. Värmer allt som varit kallt och låst och för varje samtal med henne som nickar mittemot trasslar jag ut trådar. Sliter upp knutar. Minns. Låter mig minnas. Låter mig se på bilderna i mitt arkiv: när vi skrattar, när han pussar mig på kinden, min tandrad och skrattgropar och hans tomma blick. Min kusins bröllop i kostym och klänning. Somrarna i båten. På fester. Vårdagar i Eira. Det gör ont. Det bränner bakom ögonlocken. Jag säger det högt, att jag är ledsen att det inte blev som jag ville, hur jag än försökte. Att det inte är vi längre. Att det kanske aldrig skulle vara vi. Att jag är arg och besviken. Att jag har försökt att vara respektfull och lugn och göra rätt och ändå misslyckats. Att det har berövat mig på att uttrycka sorgen, ilskan, besvikelsen. Att sorgen bott i våra ögon i år. Att den fortfarande gömmer sig där, hur mycket vi än ler när vi ses.

Hur roligt vi än har haft och hur mycket solen än har skinit har sorgen alltid nästlat sig in i ögonvrån och gjort varje stund outhärdlig. Jag säger att det är skönt nu. Att inte behöva se någon annans besvikelse, men hur öronbedövande det är att vara ensam med sorgen som rumskamrat. Som aldrig svarar på mina frågor men som alltid finns där. Stirrar på mig med hård oförlåtande blick. Det går dagar av att jag inte säger något och jag måste testa min röst, bryta tystnaden. Jag är hes. Jag tänker på att ringa. Dela på ensamheten. 

Vi ses på en bar. Vädrar alla besvikelser. Ånger. För en stund känns allt som vanligt. Men allt är annorlunda. Vi var ju aldrig dom som satt på en bar och drack vin och såg varandra i ögonen. Det var ju dom jag brukade snegla på när vi satt tysta och letade efter orden. 

Malin Öhman
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:

 

Malin Öhman

Helsingfors

Lever och skriver 

kontakt: malinohman1@gmail.com