jagar solnedgångar

24.05.2018 kl. 22:55

 

Jag går hem med Kaneli en kväll, längs Djurgårdsviken där de sista solstrålarna speglar sig i fönstren. Vi pratar om heartbreaks. De hon upplevt. Om mitt. Om mina kommande heartbreaks. Tänker att det det är så mycket hon vet, så mycket det finns kvar att berätta. Dela. Hon påminner mig att andas. När hon kramar mig hejdå är det en extra lång kram. Trots klumpen i magen är jag glad när jag går hem den sista biten. Jag kommer ihåg att andas, djupa andetag, precis som hon sa.  

En annan kväll någon annanstans och jag går en omväg för att dra ut på tiden med henne. Berättar om allt och ingenting. Hon bjuder in mig på fester och vinkar åt mig när vi går skilda vägar. Jag fortsätter på egen hand, min telefon har dött och jag njuter av att inte ha något att distrahera mig med. Spårvagnen kommer till hållplatsen samtidigt som jag men jag står kvar, låter den åka vidare. Jag går hem över bron i stället, upp för backen. Stannar vid kyrkan och drar in doften av hägg. Solen går ner igen. Jag har skavsår på min häl och tårar i halsen.

Är det här min första vår?

Malin Öhman
Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver:
Våren är alltid bra på att ruska liv i en, få en att höja blicken och möta de pulserande känslorna. Jag tycker alltid det känns som att revbenen öppnar upp sig en aning, det går lättare att andas och min annars så säckiga hållning rätas ut.
Emil24.05.18 kl. 23:45
tusen hjärtan
Kaneli25.05.18 kl. 12:07

 

Malin Öhman

Helsingfors

Lever och skriver 

kontakt: malinohman1@gmail.com