värmen

18.05.2018 kl. 15:00

 

Sensommarvärme i maj. Det är, eller skulle ha varit, vår sjuårsdag. Jag ligger i skuggan i Vörå för att inte få fler pigmentfläckar. Hunden ligger bredvid mig och andas tungt. Jag försöker skriva men allt jag skriver är sant, det går inte att hitta på nu när allt som händer redan är så mycket. För mycket. Så jag ligger kvar i värmen, sluter ögonen och hör på grannen som piskar mattor. En humla sitter på min tå.

Och mitt i sommarvärmen, 26 grader och vindstilla, årets första grillade champinjoner och sparris och grekisk sallad och bellinis i skuggan: en kall sjukhuskorridor. Petar bort allt nagellack från mina nedbitna naglar under besökstimmen. Jag vänjer mig aldrig vid hur dörrarna öppnas automatiskt, hur obekväma besöksstolarna är. Mina lår som klibbar fast mot lädret trots att jag fryser. Hur mjuk luften känns när jag går ut på parkeringen igen. Hur det vänder sig i magen att se alla sladdar och nålar. Jag tittar bort när de mäter blodtryck, beredd på att det när som helst kan bli dags för någon nål att slinka fram och att jag ska vara oförberedd. Jag är hela tiden på min vakt.

Jag berättar inte hur varmt det är där ute. Hur gräset är mjukt under fotsulorna, hur det doftar sommar och löften om äppelblom. Jag säger i stället att jag har mer pollenallergi i år än vanligt. Att jag får eksem i mina arm- och knäveck för att jag svettas så mycket. Att det är nästan outhärdligt varmt i min lägenhet där hemma. 

Men jag säger såklart inte där hemma. Jag säger alltid Helsingfors och ordet känns främmande när jag är här. Som att jag lever ett annat liv någon annanstans i hemlighet och att det bara är tillfälligt. Som att jag inte har vänner eller ett jobb där. Som att jag bara går och väntar på att få åka hem igen. Vad är hemma längre? Det var sex år sen jag flyttade och hade packat ner alla vinglas jag fått i studentpresent och alla kläder och böcker och jag stod vid bilen och såg på mitt hem med en sten i min sko och tänkte att jag kanske kommer hem om någon månad. Om det inte känns rätt. Jag grät varje natt i en vecka. Sen slängde jag bort stenen.

Malin Öhman
Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:
Åh vad jag älskar när du uppdaterar, och skriver så bra. Blir jätteinspirerad och vill bara skrivaskrivaskriva direkt
Anna B19.05.18 kl. 18:57
Tack för att du läser Anna!
21.05.18 12:34

 

Malin Öhman

Helsingfors

Lever och skriver 

kontakt: malinohman1@gmail.com