Mindre rädd

18.06.2018 kl. 07:00

 

Den här veckan var ett test. På att vara ensam. På riktigt. Sedan jag flyttade från tryggheten i Rödbergen har jag kastat mig ut i osäkerhet. Jag har omringat mig med människor jag älskar och jag har knutit starkare band med dem än någonsin förr. Sakta har jag släppt in dem som jag tidigare hållit på avstånd. För första gången på länge har jag inte längtat bort från Helsingfors. Plötsligt har staden känts som min. Jag har varit en främling för den i så många år, som att jag varit en turist som bara är här på prov. Nu går jag på mina nya gator som ångar upp värme mot mig och känns mjuka under gummisulorna. Husknutarna är inte lika vassa att luta sig mot.

Men den här veckan alltså. De vänner jag vanligtvis omringar mig med - som orkar lyssna på mig, som får mig att skratta, som smeker mitt hår och som säger att jag är fantastisk när jag känner mig som allt annat än fantastisk - är bortresta. De går omkring i Marrakech och doftar på te och låter fingrarna dansa över mattor i stället för i mitt hår. De går i Dubrovniks gränder och ligger på stränder och borstar bort salt från sin hud. Och han ser San Francisco. Jag vattnar hans blommor. Åker spårvagn till Rödbergen som känns hemvant men kallt. Jag förvånas över hur det låter när nyckeln vrids om i dörren. Hur hårt det ekar i trappuppgången. Jag minns ljudet som mjukare. Varmare. När jag vattnar blommorna är jag en främling i allt som inte är jag längre. Jag ser annorlunda ut i spegeln. Det är något annat i blicken. Jag skyndar mig iväg som om jag var en inkräktare. 

 

 

Det finns andra att träffa. Jag vet exakt vilka personer jag kunde slänga iväg ett ord till och de skulle antagligen också vilja träffas. Men jag väljer att vara ensam i några dagar. Försöker verkligen att vara för mig själv och vara nöjd med det. På måndag sover jag mig genom dagen, febrig och med hosta. Jag äter bara bananglass den dagen. En kille jag inte vet om jag gillar skriver att jag borde dricka te med honung och mycket ingefära. Det låter som något jag själv skulle säga. Något jag sagt en miljon gånger. Tänker att jag kanske borde gå på dejt med honom ändå, fast han inte verkar vara min typ. Att jag borde följa mina vänners råd och sluta dejta otillgängliga killar.

På onsdag tvättar jag. Byter sängkläder för att sängen ska kännas fräsch igen efter att jag legat och febersvettats i dagar. Jag går ut i solen. Sitter på en filt i parken och försöker läsa Ett litet liv men jag kommer bara fram fem sidor innan ögonen okontrollerat hoppar fram och tilbaka över sidan. 

Jag är rastlös. Jag yogar en timme och kroppen känns som min igen. Sen som någon annans. Jag tänker på att ringa hem men jag vet inte vad jag ska säga. Jag har inte hört min röst säga något på tre dagar. Finns den längre? Jag är arg på mig själv. Att jag inte är nöjd att vara själv, i tystnaden. Att jag är så beroende av andra människor att kroppen går i lås bara för att jag är själv i några dagar. Vill vara lugn. Vill vara stark. 

 

Som tur finns dom ett meddelande bort. Lina säger att dom har pratat om mig på lunchen. Föreställer mig hur de suttit där i sina linnekläder, kanske tagit skydd från solen och pratat om mig mellan tuggorna.

- Det är så sjukt strongt av dig att get out och träffa nya människor, gå ut själv, skaffa nya vänner och dejter. Det är inte lätt. Och du gör det. Och det är super

- Jag skulle aldrig ha vågat det här för några månader sen. Jag skulle aldrig ha åkt till Kaneli över midsommar och inte ens varit stressad eller nojig före. Jag hade varit rädd för allt. 

- Exakt. Och det var inte så här när du började på. Men du har jobbat dig till säkerhet i dig själv. 

- Och det har bara gått några månader. Tänk vad som kan hända på ett år. 

Och så skriver hon mitt favoritmotto (Lina är full av motton och livsråd överlag): Mindre rädd. Mera fab. 

Och det är väl precis det jag är. Varje gång jag kastar mig ut. Mindre rädd. Mer säker. Mer fab. 

 

 

På torsdag var jag på benen igen och blev varm i hjärtat när Jenna efter vår lunch gav mig ett knippe pioner. Den dryga timmen av mänsklig kontakt kändes obeskrivligt bra. Och genast när vi vinkade hejdå på metrons perrong och åkte hemåt åt olika håll kom rastlösheten. Som tur fick jag ett meddelande från Kaneli samma dag när jag satt och skrev.

Hej vill du ses på ett glas om nån timme? Har inte träffat folk sen i måndags, måste komma ut lite. 

 

 

Jag svarade genast. JA. Och någon timme senare träffades vi på Uspenskijkatedralens klippor och pratade ikapp veckan som gått, vilket i singeltid känns som en månad. Jag hade så mycket att berätta att jag nästan exploderade när jag försökte sätta ord på alla känslor och intryck och konstiga meddelanden och överraskningsbesök i min lägenhet. När solen passerat domkyrkans kupol gick jag hemåt, salongsberusad och glad. Och inte det minsta rastlös. 

På fredag gick jag på dejt. Inte för att späda ut tid eller ensamhet utan för att jag faktiskt ville. Och han var nog inte min typ, och jag var inte hans. Och det kändes bra ändå. 

 

Malin Öhman
Kommentarer (4)
Skriv siffran 10 med bokstäver:
Hej du. Jag har läst din blogg rätt länge nu, och har på senaste tiden tänkt på hur mycket bättre du skriver nu än i fjol. Och det är nog för att du är så ärlig nu. Ärlig som i äkta, inte som i utlämnande. Jag tänker att jag läser roman när jag läser dina inlägg. Sen inser jag att det är påriktigt och sen blir allt ännu finare. Det är fint att få följa dig på din resa, som du gör (och SOM du gör den!).Fortsätt va fab o rädd samtidigt och fortsätt skriva! Hoppas du får ha en underbar sommar.
.18.06.18 kl. 22:49
En miljon tack till dig. SÅ glad för dina fina ord.
18.06.18 23:32
Jag kan bara hålla med kommentaren om att du skriver så otroligt bra nu!! Längtar mer efter nya inlägg på din blogg än dom vanliga stora. Vill riktigt suga på dina inlägg som en karamell, dina texter känns som en del av något större. Keep it up å fortsätt våga!
Tilda19.06.18 kl. 21:47
TACK. Så fint.
20.06.18 16:37
Jag har rätt svårt för bloggar om vardagligheter, om vad som händer på dagarna etc. Dina inlägg hör till undantagen, du är så bra på att fånga en känsla av livet. Blir alltid glad när jag ser ett nytt inlägg av dig på Bloglovin'. Ville bara skriva det. :)
Emil19.06.18 kl. 23:21
Tack!! Glad att du läser!
20.06.18 16:38
♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️
P26.06.18 kl. 17:32

 

Malin Öhman

kontakt: malinohman1@gmail.com