Majnatten var kallare än den såg ut

03.06.2018 kl. 16:00

 

Så många nätter på sistone. När jag famlat efter nycklar i min magväska och kämpat med låset till ytterdörren för länge. När jag ramlat fram längs gator och stannat i gathörn och viskat hemlisar. Jag vaknar dagen efter och skriver i timmar. Det måste bara ut. Jag vill skriva allt och ändå hålla allt för mig själv. För den här platsen känner jag mer värme än på länge. Den känns som min. Min egen plats där jag får dyka ner i allt. Både det fina som händer den här våren och samtidigt allt som gör så ont. Samtidigt känns det konstigt att skapa *content* av min ångest och mitt breakup. Längtar efter att känna mig rofylld med hela situationen. Att inte söka kicks utan bara finnas. Vara. 

Det är det som ringer i mitt huvud, som ett mantra som jag inte ens vet var det kommer från. Det har uppstått ur tomma intet: jag lever. Jag finns. Och åtminstone har jag känt någonting.

Jag lever och finns och känner. Ofta för mycket. Ofta för starkt. Och på sistone: ingenting. Total apati. Jag orkar inte ringa någon. Vill bara träffa vänner och gå på fest och dricka rosé och ligga i solen och känna hur huden värms upp. Mitt i natten på kaikus terrass med armar som blivit kalla och hår som känns smutsigt efter timmarna på dansgolvet - jag bara rycker på axlarna. Inget fastnar. Allt som sägs är ändå bara en lek. Jag går hem. Själv. Men inte ensam. 

Jag öppnar balkongdörren och sitter där med benen dinglande ner mot gatan. Väntar på någon ångest, någon sorg, vad som helst. Men inget kommer. Jag ringer en vän och trots att klockan snart är fem svarar hon. Hon går hem i Helsingforsmorgonen. Föreställer mig hur hon ser vattnet glittra mot henne när solen går upp. Mina fötter blir kalla men det gör inget. Jag lever. Jag finns. Och jag kommer känna igen.

 

Malin Öhman
Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:
Känner så himla väl igen mig i känslorna som drabbar en efter uppbrott. Jag tror det är bra att bara låta allt ske, inte tänka så mycket på vilka känslor som dyker upp eftersom det mest ändå är kaos i början. Sedan, när det lugnat ner sig, brukar bitarna falla på plats och det är dags att ta ett steg i en ny riktning. Då börjar det riktigt spännande. Hoppas det snart känns lite lugnare för dig.
Emil05.06.18 kl. 19:53
Tack Emil! Håller med om att det är viktigt att bara låta känslorna komma, men också svårt för en grubblande person att bara finnas i kaoset.
06.06.18 10:18