Tre kvällars växtvärk

12.06.2018 kl. 17:00

 

En fredagkväll på Cafe Talo. Lina fyller 25 och har hyrt övre våningen och bjuder på skumpa. Det spelas Backstreet boys ur högtalarna. Går ut och hämtar luft ibland. Kramar om. Sjunger ja må hon leva uti hundrade år så högt jag kan. Vi har varit vänner i fem år. Fanns det en tid när vi inte kände varandra? Tänker på hur självklar hon är nu. Hur hon lyssnar och ställer de svåraste frågorna och ser igenom alla leenden. Det går inte att lura Lina. Och jag har slutat försöka. Den enda jag försöker lura nu är mig själv.

 

 

Att vakna är enkelt nästa dag. Jag ska på fest. Det är varmt och jag har till och med lackat mina tånaglar. Det är skolavslutning och hela stan lever. Spårvagnen är full av finklädda människor med bruna ben och blombuketter inslagna i krispigt papper. Med solen i ögonen läser jag en flera veckor gammal anteckning från en kväll när allt var mörkt i mig: Nu finns inget mer än finkornig himmel och spårvagnsgnissel. 

I Mesotoko är det som vanligt. Mat och bubbel och måsar på taket. Vi applicerar läppstift i olika speglar. Linn gömmer sitt huvud i frysen. Jag spiller olivolja på mina vita byxor, det blir en gul fläck som ett par främmande fingrar kommer att röra vid samma natt och fråga om jag är en sån som faller och spiller och håller på. Om han bara visste.

Vi åker vidare. Lyssnar på Abba i spårvagnen, smygdricker cava. Byter blickar och hemligheter. Går på en annan fest, men bara ett tag. Jag måste iväg. Ut. Vidare. Ur min bekvämlighetszon. Jag måste våga. Tänker på vårens första dejt. Hur många misstag jag gjort sen dess, på bara några månader. Hur mycket jag gjort som jag aldrig trodde skulle hända. Och hur jag inte ångrar ett enda misstag, hur ont det än gjort. Jag ska inte ångra det här heller. Hoppas jag.

 

 

En vecka senare. Sitter på Alexandras 25-årsfest, på hennes balkong i Drumsö och jag skrattar så att jag nästan kissar på mig. Då är jag där. En minut senare någon annanstans. Några timmar senare står jag på samma balkong i mörkret och greppar efter andan. De håller mig - uppe? inne? när vi går ut i natten och de torkar tårar från mina kinder. Det doftar nyklippt gräs och sommarregn fast jag inte kommer ihåg när jag sist kände regn mot min hud. Jag andas igen. De lätta andetagen övergår till skrikig karaokesång. Hon sjunger till mig och det är det vackraste som hänt på veckor. Månader?

Jag är okej. (vem försöker jag lura? mig själv?)

Nej det är du inte men du kommer bli. Du är hur som helst mer okej nu än du varit på år. 

Och dom har rätt såklart. Det värker och slits i mig. Pendlar av och an tills jag är mör och likgiltig eller ivrig och i extas. Men jag är bara likgiltig ett tag. Det försvinner lika snabbt som det kom. För vem var jag innan jag såg att himlen inte är slät utan finkornig?

Jag väntade på att livet skulle börja.

Malin Öhman
Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver:
Jag tittar in på din blogg nästan varje dag och vill bara säga att du skriver så hjärtskärande vackert. Och det märks att texterna är äkta. Tack.
Johanna14.06.18 kl. 13:04
Tusen tack för att du läser! Och för de fina orden.
17.06.18 19:45
Du är bara FÖR BRA att skriva! Njut av livet!
mamma14.06.18 kl. 13:30
Kram!!
17.06.18 19:46

 

Malin Öhman 24 Helsingfors

Journalist och litteraturstudent

Skriver, läser och går på nattpromenader.

 

malinohman1@gmail.com