Lever över

06.07.2018 kl. 10:00

 

Maj

Jag möter upp vänner i Koffparken, en kväll i maj då gräset fortfarande är mjukt och grönt. Jenna plockar fram var sin liten proseccoflaska och choklad som sprakar i munnen ur sin väska. Här brukade jag ligga - på förmiddagarna före kvällsjobbet låg jag och solade och åt vattenmelon i den här backen. Nu återerövrar jag den med dem. Försöker göra den till min igen trots att mina växter min byrå mitt skrivbord finns hundra meter bort men någon annan sitter i min soffa nu och det äter upp mig inifrån. Äter lite mer choklad, vänder huvudet mot solen, bort från huset där mina fotoalbum ligger kvar i någon låda.

Jag vill gråta varje dag men lyckas inte släppa taget. Rädd för vad som kommer fram.

 

 

Juni

Releasefest för Kontur och Posterstories vid Omenapuutalo. Jag står i olika hörn och viskar hemligheter från öra till öra. Det är en mycket kallare kväll än jag är förberedd på. Nästan som en av de första höstdagarna när jag går hemåt i natten och min tunna jacka värmer knappt alls. Jag har halsont en vecka efteråt. 

Hjärnan svämmar över ibland när jag anstränger mig för att minnas, vår sista tid. Men allt är en suddig kletig röra, en immig badrumsspegel. Det gör mig frustrerad och rädd. Ibland kommer minnena, och med dem en ny känsla - ilska. Jag sitter på ett café med Lina, cappuccinon ger henne mjölkmustasch. Jag är arg. Inga tårar bränner bakom ögonen, nu finns bara ilska. Säger sånt jag inte får säga någon annanstans. Biter mig inte i läppen. Håller inte ens tillbaka.

För det mesta är det inte det här jag tänker på ändå. För det mesta låter jag mig sjunka djupt ner i mitt flyktbeteende, som hon varnar mig för varje gång vi ses. Som jag är medveten om, men det är som att jag låter mig själv hållas. Jag är en tonåring som måste få revoltera och göra dåliga beslut och ligga med fel person och få hjärtat krossat några gånger. Jag tror att jag skulle gå under annars - av vadå? Rastlöshet? 

 

 

Juli

Vänder blad i kalendern som numera är mer som en dagbok. Planerar inte. Bara säger ja till dejter och aw och drinkar och fester utan att tänka på disk eller ruttnande citroner där hemma. Jag skriver varje dag ner små minnesanteckningar. Vem jag träffat, vad jag tänkt på. För jag minns inte annars. Mitt i en mening när vi sitter och smuttar cocktails på yesyesyes tappar jag bort orden. Glömmer vad det var han hade sagt och hur det kändes. Det är ju flera veckor sen. Eller kanske är det år. När jag återberättar undrar jag om det faktiskt hänt. Det låter som en film.

Det jag tänker på är vem jag var innan jag blev en person som ständigt jagar äventyr och som aldrig tackar nej till fest och som alltid har en flaska vin hemma, för man vet ju aldrig. Som kravlar hemåt på morgonen med värkande fötter. Som glömmer att äta för att det finns så mycket annat att göra. Uppleva. Se. Känna. Skriva om. Som skickar iväg självsäkra meddelanden ena sekunden för att sen fråga vänner om råd i nästa. Jag tänker på hur mycket tid jag lade på att kontrollera mitt liv. Hur noga jag var med att hålla mitt inrutade mönster. Hur allt ändå rann mig ur händerna hur hårt jag än försökte hålla i. Hur jag kämpar varje dag att sluta gripa efter de sista bitarna och bara låta dom falla till marken. 

Du måste släppa mig.

Jag jagar någonting. Passion? Killar som jag vet har ett bäst före-datum. Som ler självsäkert och vinklar huvudet mot mig, lyfter det högra ögonbrynet. Som är oberäkneliga och ändå genomskinliga och som tar min hand och rusar över gator och stannar i trappor för att se in i mina ögon. Men jag undrar vad det är dom ser. 

Vaknar en söndagmorgon. Det är för varmt. Låter fötterna landa mjukt på golvet, öppnar balkongdörren så tyst jag kan och dricker långsamt apelsinjuice medan barnfamiljer erövrar parken nedanför. Sitter sen och berättar om mina tomatplantor. En grön tomat. Han undrar varför jag gör mig så mycket besvär när jag ju bara kan gå ner till affären och köpa tomater. Och jag vet att det inte finns något sen. Men just nu känns det bra att låta mina ben armar händer tunga trassla in sig i honom. Solvarm hud med skrubbsår. Silvana och Håkan i högtalaren - jag lever över kommer dö ung. Om han ändå visste vad de sjöng om. Tror han skulle förstå.

Malin Öhman
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver:

 

Malin Öhman

Helsingfors

Lever och skriver 

kontakt: malinohman1@gmail.com