Så drick min vän drick sol och doft ty dagen den är din.

22.06.2018 kl. 09:00

 

Måndag och jag blir småfull efter en kaffeträff som inte alls blev en kaffeträff utan vinträff. Jag är ganska trött på mig själv och min alkoholkonsumtion som jag vet är en bidragande orsak till att min talgproduktion verkar vara on fire i pannan just nu. Lovar dyrt och heligt att hinka i mig vatten resten av veckan för att förbereda kroppen inför midsommar.

Det gick väl sådär.

På tisdag kommer nämligen bokklubben hem till mig med skumpaflaskor i högsta hugg. Medan det stormar utanför fönstret kryper vi ihop vid mitt matbord och äter chokladdoppade jordgubbar, dulce de leche-bollar, chips och oliver. Varje gång glasen blir tomma poppar jag en till flaska. Jag har blivit bra på det. Förr var jag alltid rädd att korken skulle träffa någon i ögat eller att jag skulle slå sönder något fönster men nu gör jag det med världens självförtroende. En kille jag dejtade sa "det är som om du aldrig gjort annat". Och det stämmer väl, i alla fall för de senaste månaderna.  

 

 

Sen onsdagkväll och jag är orolig i kroppen. Mina nästan 30 kvadratmeter känns som fem och jag försöker få kontroll över andningen igen men jag glömmer bort att andas. Jag måste bara ut. Direkt mina fötter rör asfalt börjar jag springa. Himlen är brandröd, som om den klämmer ur det sista ur dagen. Jag rusar ensam fram längs gatorna. Efter de tre första kilometrarna är min kropp min igen. Jag andas snabbt men kontrollerat. Känner det ända ner i tårna. Lugnet. Jag möter ett par som går i armkrok längs vattnet. Jag ökar intuitivt takten när jag ser dem på avstånd. Jag vill inte se dem. Inte i dag. Vill bara glömma allt som heter tvåsamhet. Vill stänga av min telefon radera alla bilder radera tinder och flytta ut till villan en månad. Glömma alla lösa trådar.

 

 

Torsdag och jag väljer ut midsommarkläder med stor varsamhet. Packar både en lång och en kort klänning och jeans och stickad tröja. För vem vet hur vädret blir. Jag bakar bananbröd och smakar en liten bit för att kontrollera att det är lagom gräddat. Det blir min första midsommar utan familjen. Jag ringer mamma och pratar länge.  De har just kommit fram till villan och värmer upp den inför helgen. Hon sitter ute på balkongen och jag hör måsskrik i bakgrunden. Hon säger att det börjar bli för kallt, att hon nog måste gå in snart. Hon säger att det känns konstigt att jag inte kommer att vara där. Jag säger det inte men jag tänker att jag kommer sakna det. Sillen och potatisen och hur vi alltid äter för mycket och hur någon alltid börjar bråka om något och hur mamma inte sitter ner på hela kvällen för att direkt en måltid är avdukad börjar hon förbereda nästa. Och hur Peter brukar fylla på glasen i en strid ström. Hur han brukar räcka Oliver öl på öl på löpande band. Hur Oliver brukar titta på mig och le och skaka på huvudet, obekväm att bli uppassad. 

Men nu. Nu kastar jag mig ut igen. Jag packar antagligen för mycket och tänker på vilka kläder som skyddar bäst mot myggbett och jag ber en stilla bön om att inte komma hem med fästingar på kroppen. Men jag tänker att jag måste komma över min rädsla för småkryp.

Jag vill ju springa barfota i vått gräs och känna stickiga vasstrån mot mina vader. 

Malin Öhman
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:

 

Malin Öhman

Helsingfors

Lever och skriver 

kontakt: malinohman1@gmail.com