Och vi satt på gräset

30.06.2018 kl. 18:08

 

Midsommar.

Jag slänger in tunga väskor i bilen. Tre flaskor prosecco, fem kilogram vattenmelon. Jag tar med jordgubbarna till baksätet. Lykke Li och Rihanna i högtalarna. Åkrarna rusar förbi utanför fönstret, det regnar inte längre. Linn är en dålig kartläsare och Saga har aldrig kört i en parkeringsgrotta tidigare. Jag känner mig som fem igen när jag sitter så tyst jag kan i baksätet för att inte vara i vägen då Saga blir stressad. Tänker på min syster som när hon precis fått körkort skruvade ner volymen när hon skulle parkera. Hon kunde inte koncentrera sig annars. När vi kör ut på motorvägen andas Saga ut och jag nynnar med i so sad so sexy med knivar i hjärtat.

 

 

Framme på Kanelis landställe paxar vi dubbelsängen, bakar kex, kokar pasta, tillreder bål och plockar de få blommorna vi hittar. De flesta blommade ut redan i majvärmen.

Alla är ganska yra, i något lugnt kaostillstånd men på något sätt faller allt på plats, sakta men säkert. 

 

 

Hanna och jag smyger oss upp på övervåningen för att piffa oss. Vi tar med prosecco och jordgubbar och lyssnar på Monica Zetterlund ur skrålande telefonhögtalare medan vi varsamt placerar highlighter på våra kindben. Jag tar på mig min mest somriga klänning. Den känns som smältande smör på kroppen.

 

 

Vi binder kransar med för mycket ståltråd av ormbunkar och smörblommor och prästkragar. Plockar bort småkryp ur mitt hår. 

 

 

Jag är bubblig och glad. Kanske av proseccon, men med större sannolikhet på grund av all livsglädje de här människorna utstrålar och överför till mig. Alltid någon som håller i mig. Alltid en varm hand på min arm eller axel.  

 

 

Jag har magknip av hungern och proseccoöverflödet. Jag häller i mig snaps och skyfflar in pastasallad friterade räkor laxröra potatis skärgårdslimpa pajer pizza och morotssill tills jag bara stirrar rakt fram. Oskar skrattar åt mig och skakar på huvudet från andra sidan bordet.

När jag sitter där omgiven av all skrikig sång och mat och skratt ser jag runt mig. På dem. Som jag känner mig så nära trots att de flesta av dem är så nya i mitt liv. Jag säger det högt. De kramar mig från varsin sida och säger att det är självklart att jag är där. Som om jag aldrig varit någon annanstans. Tänker att det är något av det finaste jag hört. 

 

 

Jag har tappat bort alla och hittar dem uppe på vinden i sängen och dom gör rum för mig i mitten. Jag kryper ner i värmen mellan dem. Lyssnar på dem när de pratar om relationer. Det finns frågor jag kan ställa men jag låter bli. Jag vill bara vara en åskådare. Finnas mitt i högen. Se deras trötta ögon och midsommarkransar som snart ska vissna.

 

 

Sen är det natt. Kaneli tar mig på promenad. Jag snubblar men vi går i armkrok och hon håller mig uppe. 

En timme senare går jag på en ny promenad. Det är mycket mörkare nu och jag står under ett träd med lågt hängande grenar när det brusar i öronen och varma tårar rullar ner på det daggiga gräset under mig. Gräset sjunker undan, tår efter tår. Jag förbannar tyst min kropp för att den reagerar på sånt jag inte vill reagera på. Jag hör min röst i huvudet genom hela ångestmolnet - Det går över. Allt går över. 

Och det gör det till slut. 

När det går över och lungorna inte krampar efter luft och hans händer inte längre vilar på mig går solen snart upp igen. Inget är lika mörkt längre och gräset där mina händer grävt ner sig är bara gräs igen. Tillplattat, men ändå, bara gräs. 

 

 

Jag stannar uppe och frågar svåra frågor men lyssnar inte på svaren. Händer jag aldrig hållit sveper en filt runt mig. 

 

 

5.42 Jag sträcker ut mina händer i blåbärsris. Jag undrar när jag senast låg i blåbärsris och såg himlen övergå till morgonrodnad. Det känns som något jag gjort, en evighet sen. Men jag undrar vem jag har gjort det med, och vem jag var då. Och varför det var så länge sen att jag bara lagrat en svag doft av liljekonvalj och granbarr långt bak i minnet.

Jag tänker är det här livet. Men det är ingen fråga. 

 

 

Jag somnar med näsan i hennes nacke. Sover ytligt och vaknar varje gång hon rör sig. Fönstret står på glänt och solen målar rummet gult genom gardinen. Någon snarkar.

En efter en gnuggar vi sömn ur ögonen och går vingligt ner för trappan. Vi äter frukost på bryggan, det är egentligen ganska kallt men jag bryr mig inte. 

Det är tacksamhet som sköljer över mig. Den hjärtskärande vetskapen om att jag aldrig hade gjort det här för ett år sedan. Aldrig knutit band till dem. Aldrig haft kapaciteten att ta in deras berättelser, lyssna, finnas där.

Aldrig känt hur kallt och hårt daggigt gräs kan kännas mot handflatorna en midsommarnatt. 

Malin Öhman
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver:

 

Malin Öhman 24 Helsingfors

Journalist och litteraturstudent

Skriver, läser och går på nattpromenader.

 

malinohman1@gmail.com