Glitter

22.07.2018 kl. 12:00

 

Jag vaknar för sent. Termometern utanför fönstret visar 43 grader. Huvudet en tegelsten. Glitter på min hals. Glitter som flyttats från person till person genom kramar och kindpussar och kyssar. Kinder mot kinder.

Mina vänner är lediga. Flödet fylls av semesterbilder. Solnedgångar. Iskaffe på stränder. Vattenmeloner och stråhattar. Jag sitter mest på redaktionen. En ledig dag på tolv dagar. Men det är nästan en befrielse att gå in på redaktionen, luftkonditioneringen går på högvarv och stänger ute hettan och kaoset på gatorna. Jag häller i mig citronvatten men slutar ändå inte skaka i armarna. Jag möter upp Alexandra på stranden en förmiddag. Placerar mig i skuggan och berättar om mitt liv nu. 

Det är så sjukt hur annorlunda ditt liv är nu. Du är på ett helt annat ställe säger hon efter min monolog.

Förra veckan var jag full tre kvällar i rad och svor dyrt och heligt att inte dricka mer på åtminstone tre veckor när jag vaknade den tredje morgonen. Jag jobbar och drar benen efter mig när jag går hem på kvällen. Det är fortfarande tjock kladdig hetta utomhus och jag lägger mig raklång på sängen och vill somna men kan inte. Jag berättar för Alexandra hur jag fyller tiden med allt möjligt annat än att vara hemma. Hon frågar varför. Och jag har väl inget svar egentligen. 

Är det jobbigt att vara själv?

Och det kanske det är. Ändå är det min egna tid jag längtar efter mest. Egentid utan rastlöshet.

Jag ska åka till Österbotten till helgen. Hon säger att hon också ska åka dit snart. Vi talar om platsen där vi vuxit upp, där vi sprungit genom skogen hem till varandra, där vi krupit under stängsel, där vi suttit i timmar och spelat gitarr och skrivit melodramatiska låtar om saker vi aldrig upplevt, där vi varit osams, där vi klätt oss i fjäderörhängen och stormönstrade klänningar och där vi cyklat barfota och kvällsbadat och där vi druckit sötsliskiga drycker med neonfärgade sugrör. Vi gör det omedvetet och jag märker det knappt - vi kallar det något annat än hem nu.

Det rinner svett från mig. Från knävecken, armarna, halsen, ansiktet. Jag har fått ett eksem på halsen som jag försöker att inte röra men det är svårt när jag smälter bort längst bak i bussen på väg in till stan igen. Jag ska jobba, ännu en kväll. Blir yr och får solsting och lägger mig ner en stund när jag kommer in på redaktionen. Jag tänker på vad hon sa.

Det här är säkert bara en fas. Du testar var dina gränser går.

Jag går på ännu en after work. Sitter på Observatorieberget och Jennifer ger mig en liten flaska jäger som på något sätt blivit min drink. Det bränner på läpparna när jag tar en klunk. Nästa dag ska jag ta avsked av dem, gå runt i rummen och dela ut kramar. När jag är tillbaka på jobbet i augusti är de inte där längre, deras sommarjobb är slut och jag börjar räkna dagarna till hösten. Varje dag en dag närmare mörkret.

I tåget på väg till Österbotten skriver jag. Det regnar för första gången på veckor och jag har väskan full av tunna klänningar och sandaler. Jag slumrar till mellan orden. 

Det känns bra att lämna stan. Jag vill bort därifrån. Bort från parker bort från ångande asfalt bort från vinglas och hög musik och nya människor och tobaksrök och överfulla terrasser. Jag vill stirra ut på hav och iaktta min familj röra sig i huset, höra deras steg på golvet och klirr i kaffekoppar medan jag ligger kvar i sängen en stund till.

Men bara för en vecka. Sen längtar jag antagligen tillbaka och vaknar med någons glitter över kroppen igen.

Malin Öhman
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:

 

Malin Öhman

Helsingfors

Lever och skriver 

kontakt: malinohman1@gmail.com