Sommar bara lite till

16.08.2018 kl. 09:30

 

Nu är det snart en månad sedan jag åkte till Österbotten. Veckor sedan jag skrev på riktigt. Jag har gått igenom bilder, laddat upp dem, påbörjat inlägg. Men orden har inte kommit. Något hände med mig i Österbotten när jag gick på vägar jag inte brukar gå ensam på, när jag gick förbi huset vi bodde i vår sista sommar i Vasa, när jag åkte ensam hem till pappa. Nu kan jag inte vända tillbaka. Jag söker upp det jag skrev när jag satt på tåget på vägen tillbaka till Helsingfors och grät så högt att folk vände sig om och såg medlidande på mig. 

Jag hade rätt. Jag blev rastlös, precis lika rastlös här som i Helsingfors. Jag är orolig. Det rycker i mig. Jag vill att något ska hända, hela tiden. Jag lyssnar på Lisa Ekdahl på repeat när jag ligger på bryggan för enbart ljudet av vågorna är öronbedövande. 

"Dom band som binder mig här ska jag långsamt lösa upp. Då jag vet att jag gjorde allt jag kan ger jag mig rätten att ge upp."

Ge upp då.

Jag väger för- och nackdelar hela dagen. När jag doppar fötterna i sjön: "tänk om jag bara stannar här" men när jag tänker på att sitta ensam på bryggan i fyra dagar bildas en stor klump i magen. Nej nej nej skriker den. Jag vill vara modig. Stanna. Finnas i ångesten, i rastlösheten, ensamheten. Men i det här skedet känns det minst lika modigt att åka tillbaka. För var inte Österbotten också lika mycket en flykt? Från vadå? Mig själv?

Jag åker tillbaka. Säger vi ses igen snart, försöker att inte möta deras blickar när de lyfter in mina väskor i tågvagnen.

Tänker att nästa sommar ska jag kunna lyssna på vågorna utan bakgrundsmusik.

Tillbaka i Helsingfors och en lägenhet där temperaturen ligger stadigt runt 36. Jag är ledig från jobbet men tackar ja till inhopp, annars ligger jag bara på golvet och stirrar upp i taket, stirrar på telefonen och ansikten som stirrar tillbaka på mig. Väntar på att timmarna ska gå. Fläkten surrar konstant men blåser bara runt den varma luften i rummet. Jag hatar fläkten.

Det är dagen efter jag är tillbaka i Helsingfors som jag åker till Rödbergen för att hämta den. Går snabbt in, snabbt ut men det gör ändå ont. Lämnar nycklarna. Dom är inte mina längre. Snart någon annans. Jag går snabba steg hem till Kaneli och Ville. Kanske sommarens hetaste dag - när vi kramas klibbar vi fast i varandra. Vi startar fläkten medan jag öser ur mig ord, om dom är särskilt sammanhängande vet jag inte. Jag säger allt med ett leende men jag vet att hon vet att det inte är på riktigt. Tänker att det är skönt att det är så med henne nu. Att hon ibland kan se på mig på någon fest och fråga "hur är det?" och att hon redan vet svaret. Att hon ibland bara lägger en arm runt mig och lovar att allt kommer lösa sig.

Senare samma kväll går vi på fest i Kottby. Jag är nervös och inte särskilt glad, Kaneli säger åt mig att slappna av när vi sitter i bussen och jag inte kan bestämma mig för om jag ska ha på mina solglasögon eller inte. Håret bakom öronen eller inte.

Ordet höst smyger sig in i allas munnar, men inte i min. Om det händer är det med avsmak jag säger det. Folk frågar inte vad jag har för planer för sommaren utan "hur har din sommar varit?". Jag stannar upp för en stund, undrar vart den har försvunnit, är den slut, redan? Vad kommer efter sömnlösa nätter med dans och skavsår och brutna tår och bultande hjärtan och nattbad och händer och läppar som nuddar vid varandra och evighetslånga pratstunder och promenader bort från fester?

Vad händer med mig då? När distraktionerna tar slut? 

När Hanna och jag står i Hagnäs och ska säga hejdå håller hon mina axlar i sina händer och säger åt mig att gå hem, att vara själv, att jag måste våga vara själv. Jag nickar men tänker att jag inte är redo för verkligheten. Jag kan inte gå hem till mina vita väggar. Inte ännu.

02.53 Jag sitter vid Tokoistranden, kom hit?

Och jag vet att inte heller det här håller mig borta från smärtan. Det går inte att fly. Den är där - i alla fester, i alla danssteg, i alla händer som håller mina, i alla andetag. 

Men det är inte höst ännu. Än måste det vara sommar, några nätter till.

Malin Öhman
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:

kontakt: malinohman1@gmail.com