Förlåta

28.08.2018 kl. 13:25

 

Jag vet inte riktigt var jag ska börja längre, i vilken ände jag ska dra för att lösa upp knuten. Jag ligger och stirrar på skärmen, på en tom sida, och klickar snabbt bort den. Ser på något hjärndött program i stället. Jag känner för mycket nu och allt jag känner kan jag inte skriva. Det var lättare att skriva när det bara handlade om slentrianmässiga dejter och mer eller mindre tillfälliga personer som gjorde mig glad och ledsen och förvirrad men som inte lämnade särskilt djupa spår efter sig. Det som gör ont nu gör för ont. Och hur skriver jag den smärtan? Den går inte att skriva sig ifrån. 

Jag är rädd att missförstås och märker att vissa gör det. "Men längtar du tillbaka? Vill du ha honom tillbaka?" Det gör jag inte. Det vill jag inte. Det här handlar om något annat. Ändå söker sig mina tankar tillbaka, gräver i minnen, slänger upp dem, jordiga och ruttnande på köksbordet och jag vet inte vad jag ska göra av dem. Slänger tillbaka dem i marken igen men nästa dag finns de kvar. Jag försöker allt för att få dom att försvinna - skriva, prata, gråta, skrika, promenera, drömma. Inget fungerar. 

Så jag textar honom. Säger att jag måste prata. 

Han sitter vid mitt köksbord. Han rullar ihop pappersbitarna mjuka av tårar till små bollar som ligger uppradade på bordet. Det känns för bekant. Som att vi har gjort det här en miljon gånger. Det är skönt att se honom gråta. Att det inte bara är mitt ansikte som färgas rött, att inte bara mina snyftningar ekar i rummet. Det är skönt att se att det gör ont någonstans i honom också. Varje gång han ser mig nu gråter jag. Jag försöker intyga honom om att jag faktiskt gör annat än gråter. Att jag inte är så ledsen som det ser ut. Men det kanske är en lögn. Jag är kanske precis så ledsen som jag ser ut. Han säger att han vet. Men jag tror inte att han gör det. 

När han går väntar jag tills jag hör hissdörren stängas. Jag sjunker ihop på golvet. Andas snabbt men gråten är slut. Huvudet värker och magen känns tom. När åt jag senast? När sov jag senast utan att vakna med ett ryck och för en minut inte känna någon ångest, för att sen komma ihåg. Just det. Jag är ju inte glad. Jag sörjer ju. Jag är ju arg. 

Jag sa åt honom att jag är arg. Han sa nästan allt jag ville höra. Jag hade förväntat mig något förlösande, att något skulle lätta när jag hörde honom prata. Men det kändes ingenting. Jag var inte ens arg när han satt där och såg på mig med kylig blick och kisade när solen träffade hans ansikte. Jag tänkte att han såg annorlunda ut. Att jag inte mindes hur hans hand kändes i min. Jag är inte arg när han går. Jag är besviken. För nu vet jag att inget han säger kan förändra det här.

Jag täcker in lägenheten i plast. Flyttar bort bordet från fönstret. Täcker in alla kläder, bokhyllan, pianot. När jag kommer tillbaka  hit kommer jag ha nya fönster. Då kommer trädkronorna utanför ha en annan nyans. Kanske kommer allt vara annorlunda. Kanske hösten för med sig något annat. Jag är nästan hoppfull när jag stänger dörren bakom mig. 

På tåget till Österbotten stirrar jag ut. Jag somnar till en stund med pannan mot den kalla fönsterrutan. Jag vaknar med en ny människa i bänken bredvid mig. Han luktar rakvatten och sitter bredbent, äter nötter. Jag ber honom att inte äta nötterna, säger att jag är allergisk. Han trycker snabbt ner dom i sin väska och ber om ursäkt. Säger att han ska gå av i Tammerfors så jag behöver bara stå ut med honom en halvtimme till. Jag försöker le tillbaka. Men det känns onaturligt.

Jag tänker på den där podden jag lyssnade på, Allvarligt talat, som Sandra Beijer tipsade om: Om du verkligen älskade dig själv, vad skulle du göra då?

Jag vet svaret. 

Förlåta. 

Men jag är inte klar ännu. 

Malin Öhman
Kommentarer (6)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:
♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️
P29.08.18 kl. 02:37
♥♥♥
07.09.18 14:17
Din text berör.
Miina30.08.18 kl. 14:50
Tack!
07.09.18 14:18
Ursäkta språket, men FY FAN vilken fin och berörande text!
Danielas Dagbok31.08.18 kl. 07:37
Tack Daniela!
07.09.18 14:18
♥♥
Niisi31.08.18 kl. 10:22
♥♥♥ Kram
07.09.18 14:18
Det går rätt in i hjärtat. Tack för att du delar det här med oss som läser!
Sandra31.08.18 kl. 21:37
Tack för att du läser!
07.09.18 14:19
Alltså, du skriver så himla bra!
Nicolina01.09.18 kl. 21:13
Tack!!
07.09.18 14:20

 

Malin Öhman

Helsingfors

Lever och skriver 

kontakt: malinohman1@gmail.com