Helsingforsmöhippa, Österbottenbröllop

11.09.2018 kl. 16:30

 

Augusti och jag går på mitt livs första möhippa. Det är fortfarande stekande hett ute, getingar jagar oss när vi äter sockervadd som vi själva gjort och när vi köar till olika bergochdalbanor. Jag vinner en apa i en skyttetävling, vi döper henne till Doris. När jag siktar hör jag Peters röst i huvudet, den säger åt mig att andas in och på utandningen långsamt krama avtryckaren. Jag missar inte en enda gång. Minnen från somrar på villans veranda, stickiga plankor under fötterna. Ett svagt minne av att jag också skjutit tillsammans med pappa någon gång, då betydligt yngre, och alldeles lena plankor under fotsulorna. Vita väggar som jag i smyg förde fingrarna över. De kändes som punktskrift under fingertopparna.

 

 

Sen: september och Jennas bröllop i Österbotten. Det är kallt ute när jag sitter på Åminnes trappa sent på kvällen. Som jag gjort många gånger förut, med kalla händer och utkletat smink. Nu på samma plats med helt andra människor. Vänner från ett annat liv. Jag berättar för dem hur jag minns alla kvällar här - på parkeringen, i ett båthus, i en skog. Hur jag fick min första och andra och tredje och kanske sjätte kyss på den där parkeringen. I paviljongen. Vid den där stolpen! Minns att det var någon med ett namn som började på R med snälla ögon som bjöd mig på starksprit och jag tänkte inte ens efter innan jag tackade ja och försökte att inte hosta när det brände i halsen.

Nu ser dom åt mitt håll när någon håller tal på bred Malaxdialekt, Ville viskar "vad betyder shennar?" och Lars nya favoritord är hjölpsam med ett riktigt blött L i mitten. 

 

 

Jag är lite nervös inför bröllopet. Varför vet jag inte men nerverna lugnar sig när jag sitter ner. Jenna har placerat mig bredvid Ina. Vi har aldrig träffats förr men klickar på några sekunder. Tänker på hur ofta det händer nuförtiden - att jag får kontakt med människor. Hur det aldrig, eller väldigt sällan, hände förut. Hur jag fick kämpa med det. Att tvinga ut mig ur något inbillat skal. Önskar att den där öppenheten skulle följa med mig i alla situationer, också när jag lär känna killar. Då är skalet alltid där, oftast ofrivilligt, per automatik. Dom säger att jag är hemlighetsfull, mystisk, och jag tänker att dom inte alls vet vem jag är. Men jag låter väl dom inte veta.

 

 

Jag gråter flera gånger under kvällen, speciellt under talen, men bara ett par tårar. Tänker på livet. Hur Jenna på vår första bokklubbsträff berättade att hon var gravid. Hur lilla Agnes nu gick med dom i altargången. Tänker på kärlek, på familj. På någon tid som inte finns längre och som jag inte egentligen längtar tillbaka till men ändå tänker jag på en framtid som också försvunnit. Det skär i hjärtat gång på gång. Jag tänker på hur ont kärlek kan göra. Hur brutal den är och hur hemskt den kan slita sönder en. 

Men ett par meter bort sitter dom, två som väljer varandra. Och jag tänker på hur fint det är, när osäkerheten försvinner. När man vet. 

Och förresten: det där man brukar säga, att man inte kan sakna något man aldrig haft. Det är bullshit.

Malin Öhman
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:

 

Malin Öhman

Helsingfors

Lever och skriver 

kontakt: malinohman1@gmail.com