Minnen i september

06.10.2018 kl. 14:00

 

På min innergård växer en lönn. Jag ser den varje gång jag går hem, hur den envist sprider ut sig mellan och över hustaken, brandgula löv sträcker sig upp mot himlen och badar i eftermiddagssolen.

Jag bär tunga kassar hem. Frukt och grönsaker för en vecka. Det värker i ryggen, axlar. Jag är trött. Jag borde sova. Men på nätterna vaknar jag med ett ryck. Vänder mig om i sängen, sträcker ut armarna mot något som inte finns. Möts av stenvägg mot fingertopparna. Min gråt studsar mellan väggarna medan jag försöker inse var jag är, var jag inte är, vem som inte är.

Jag klipper mitt hår. Jag tänker inte särskilt noga på det, fast det är ett relativt stort beslut. Det är olikt mig. Jag står med en trubbig sax i handen, någon gång klippte jag honom med den här saxen, innan vi köpte en bättre sax enkom avsedd för hårklippning. En gång klippte han mig med den. Håret blev alldeles för kort. Det som började som axellängd slutade i en kort page. Han sa förlåt förlåt förlåt när jag grät. Nu klipper jag mig själv, stirrar målmedvetet in i mina ögon i badrumsspegeln och blinkar frenetiskt när korta hårstrån landar på ögonfransarna. Det är något befriande med att se mina frasiga hårtestar falla ner i handfatet och avteckna sig mot det vita porslinet.

Fanns det en sommar? Det känns som något jag hittat på. Hur svetten rann och luften stod stilla. Fuktiga lakan. Det är kallare ute och jag kan längta tillbaka till ivern. Hur jag levde, i varje ögonblick utan eftertanke, utan närhet till minnen och utan att förstå vad det var som rörde sig inom mig. Längst inne.

Nu sviker mitt minne mig. Jag blandar ihop, har svårt att koncentrera mig. När jag träffat en vän på kaffe skriver jag upp vad vi pratat om, för att komma ihåg. Annars går det en vecka och jag undrar vad det egentligen var vi sade till varandra. Det är som att minnen ger plats för andra minnen. Ett i taget kommer de tillbaka. Hela tiden fler. Hela tiden mer hjärtskärande verkliga.

När jag blir kysst tänker jag att jag ska minnas känslan. Jag vill lagra pirret någonstans. Fingrar i mitt hår. Händer mot min nacke. Kan man konservera känslor?

Jag radar upp vad jag minns. Börjar med det lättaste. Sommardagar. Svettig hud, solbrända armar, smutsiga fingrar. Rödvin på hans vita t-skjorta. Kletiga dansgolv. Hand i hand, snabba steg hela vägen hem. Stannade i alla hörn och viskade sånt som bara kan viskas. Sen ett annat minne, det svåra: Händer med såriga nagelband, knutna hårt, mina händer runt dem. Våta fläckar på golvet efter våra tårar. Mina tårar. Sluta. Inte nu.

Han med de bruna ögonen sover hos mig på den sidan av sängen som är ingens. Han väcker mig på natten, säger att jag pratar i sömnen, gnisslar tänder, skakar. Hans fingrar över min kind. Drömde jag en mardröm? Eller var det ett minne? Han viskar schh i mitt öra och borrar in näsan i min nacke. Och sen viskar han ut i natten: Allt kommer bli bra. Han vet inte vad allt är och jag är glad att han inte frågar. Nu i efterhand undrar jag om han pratade till sig själv.

Han satt i mitt fönster i somras och pratade om tomater och skor. Nu har han något annat i den där brunögda blicken. Han håller min hand i dagsljus och jag ryggar tillbaka. Vad gör du. Var det inte det här du ville?

Jag måste skriva in Vila 15 minuter. Ät något. Läs 30 minuter i min kalender för att komma ihåg. Att andas. Jag får massage en kväll, hans händer stannar upp gång på gång längs ryggraden. Knådar och försöker lösa upp knutarna. Det går inte. Svetten glittrar i hans panna. "Varför är du så spänd? Slappna av." Han för fingertopparna över armarna så där som Hanna brukar göra. Prinsessmassage. Men när jag vilar på hans arm och han smeker ryggen vänder jag mig bort. Lite för demonstrativt. Men jag kan ju inte säga sanningen. Att just den där rörelsen tillhör någon annan. Jag somnar fast det inte är natt och vaknar av en hand på min axel. "Du pratar i sömnen igen."

Det är ett år sen jag såg brandgula lönnlöv nu. Jag satt nere vid havet och såg ut på vågorna som sköljde över klipporna. Jag blundade och det här minns jag faktiskt: Jag tänkte "är det här allt?" och någonstans visste jag att det fanns mer. 

Jag vet det ännu.

Det måste finnas mer.

Malin Öhman
Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:
Med risk för att låta som en stalker så har jag faktiskt tänkt på hur du har det då det har varit tyst här en stund. Smärtan du beskriver är så naken och kommer väldigt nära. Känns lite som en tröst. Det betyder mycket att du delar det här. Hoppas att du får ljusare dagar.
Sandra06.10.18 kl. 20:02
Tack för omtanken!
09.10.18 11:42
♥♥♥ Kram
P07.10.18 kl. 13:40

 

Malin Öhman

Helsingfors

Lever och skriver 

kontakt: malinohman1@gmail.com