Hur länge sen sist eller hösten och vad jag skrev då

20.02.2019 kl. 14:40

Jag har försökt komma på ett bra sätt att skriva något här igen. Det har inte gått så bra. Jag vill inte bara börja om som om inget har hänt, för alldeles för mycket har hänt. För en stund tänker jag att jag bara lägger ner bloggen, att dela med mig känns svårt och inte längre naturligt. Sen går jag igenom min anteckningsapp och förvånas av att jag lyckats producera någorlunda sammanhängande texter under hösten. Jag minns inte så mycket av något av det här men i stunder av klarhet eller total ångest har jag tydligen lyckats röra fingrarna över en skärm eller ett tangentbord.

Jag har tvekat för att det jag skrivit plötsligt känns självömkande. Överdramatiskt. Sentimentalt. Privat. Jag vet inte längre var min gräns går, så jag har helt enkelt låtit bli. Sen sa Ellen Strömberg att en kanske borde fundera på hur vi ser på integritet och inte se det som något dåligt att dela med sig. Och så tänker jag på nyårslöftet, temat för mitt år - Våga. Så nu vågar jag. Självömkande och överdramatiskt eller inte - det är sant, och kommer rakt från anteckningsappen. 

 

Det är min födelsedag. Solen skiner in i rummet. En arm runt mig, tung vid min midja. Han andas i min nacke – en varm, långsam suck. Han drar mig närmare. Min telefon vibrerar. Jag tar den i min hand och ser ditt namn, hans namn. Jag ser de första meningarna utan att öppna meddelandet. Hej Malin. Grattis på din födelsed ... Jag slänger bort den, snabbt, som om jag rört vid något kokhett och bränt handflatan. Inte nu. Snälla inte nu. Jag blundar, kniper ihop ögonen så hårt det går. Han tar min hand. Jag kramar den hårt. Begraver mig i honom, låter honom fullkomligt omsluta mig. Han drar täcket högre upp, över oss.

Vilken handduk kan jag ta? hörs från badrummet men innan jag hunnit svara hör jag rinnande vatten genom väggen till köket. Mina händer vilar på träbänken. Jag dricker varmt citronvatten som alla andra morgnar. Telefonen vibrerar mot bänken gång på gång, men jag vet att det inte är han. Han stör sig (eller störde sig? Vad fan vet jag) på människor som skriver fler än ett meddelande i rad. Han tänker igenom det han skriver, läser varje ord, väger dem i munnen före han trycker på skicka.

Det är meddelanden från vänner som rusar in. Fina ord. Hjärtan och ”vi ses i kväll”, men jag kan inte se något annat än hans oöppnade meddelande. Så jag öppnar det. Jag ser slutet först. Du är en fantastisk person. Jag läser det, tre gånger, märker knappt tårarna som färgar morgonrocken mörkblå eller att vattnet i badrummet slutat slå mot glasväggen. Jag torkar snabbt snabbt kinderna. När han kommer in i köket ser han frågande på mig fast jag försöker vara som vanligt. Det här händer inte. Jag känner inte. Jag ler och säger att jag är så emotionell, att jag får så många fina meddelanden från vänner. Han säger men gud, just det! kramar mig och viskar grattis i mitt öra. Vatten droppar ner på min morgonrock och smälter ihop med tårarna. Jag försöker pressa min näsa mot hans hals men den doftar ingenting. Bara nyduschad, våt hud.

 

 

Dagarna går så obarmhärtigt fort nu. Jag ställer ingen väckarklocka, vill vakna av mig själv och ljudet av hissen när grannarna åker till jobbet. Jag ligger kvar och drar mig för länge, kroppen är stel. Jag tvättar, diskar, lagar smoothies som jag kommer tvinga i mig under dagen. Matlusten är borta, de röda glittrande löven utanför fönstret – borta. Det är kallt om fötterna när jag går till biblioteket.

Det är meningen att jag ska läsa. Hermeneutik. Sen fonetik. Sen retorik. Jag kommer halvvägs in i hermeneutiken och märker att jag stirrar på någons skor och gnisslar tänder. Försöker igen men det går inte. Jag går hem igen efter några timmar. Skriver låter bra, vi ses nästa vecka och skickar iväg det, utan punkt. Det är viktigt har jag lärt mig, annars bryr man sig för mycket. Tänker på allt jag lärt mig, undrar om det har gjort mig dummare eller smartare.

 

 

Jag lyssnar på Liniment, om och om igen. Trycker på repeat varje gång den första delen av låten dör ut, innan raseriet kommer, innan den övergår i minnena och måste läka mig själv. Lyssnar bara på hur länge sen sist på repeat, varje gång skär det lika mycket i mig. Ju mer jag känner efter vet jag inte vad jag hellre hade haft i valet mellan ännu en dag med henne eller att glömma varenda stavelse jag sa till henne. Tänker på Eternal sunshine of a spotless mind. Kan man bara radera minnena. Skulle jag vilja det?

Jag reagerar med huden, som vanligt. Stressen gör den knottrig torr röd arg, jag andas och mediterar men skriker till slut bara in i kudden, förbannar allt, vill inte minnas vill inte tänka varför drömmer jag om att han ligger bredvid mig så att jag känner hans närvaro i rummet långt efter att jag vaknat – när jag dricker mitt citronvatten kan jag känna en sval vindpust som om han går förbi sådär snabbt som han gick mellan köket och sovrummet, tittade snabbt åt sidan, åt mitt håll i soffan och log eller pussade luften mellan oss. Men det är bara höstluften som blåser in genom köksfönstret.

 

 

Vad tänker du på? Han har lagat gröt åt oss, den växer i munnen och granatäpplet smakar surare än vanligt. Inget speciellt, säger jag med mitt bästa jagärokej-leende.

Det är någon annan jag tänker på. Med mörka ögon. Han som tittar blygt ner i marken när jag säger att han är typ det finaste jag sett. Samtidigt sviker minnet och jag blundar, försöker minnas hur det var att vakna bredvid honom. Det är bara några veckor sedan och ändå – jag minns inte. Minns vår första kyss. Minns vartenda ord från de första gångerna. Minns vad han viskade åt mig om nätterna. Men snart är det glömt. Som det mesta andra. Få har etsat sig fast särskilt hårt. Ett par, kanske de som varit lika trasiga som jag. Som jag skrattat med och som fått tårarna att klumpa ihop i halsen. Bara en har sett mig gråta på riktigt. Och det är nog han som ligger kvar där bak i huvudet. Allt vi säger till varandra när vi stöter på varandra i högljudda röktunga rum känns plastigt. Är det här allt vi blev?

Jag tänker på hur jag spridit ut mig, delat ut bitar av mig åt olika håll. Nu ligger dom och ruttnar i något hörn någonstans, i någons jackficka, på något öldränkt dansgolv. 

 

 

En vanlig tisdagskväll tar mina vänner ut mig på post-födelsedagsmiddag till Harju 8. Jag beställer zucchinipasta och provsmakar de andras maträtter. Vi dricker rödvin och jag känner mig disträ. Jag tänker att det säkert märks, men påminner mig om att det är okej att inte vara extra allt hela tiden. Att inte vara varken sassy eller smart eller rolig utan ganska halvtråkig och grå medan jag petar i min pasta och nickar och säger mmm när de pratar om något jag tyckte var intressant men nu inte minns.

Jag minns att vi pratade om att dejta någon som inte är het eller speciellt intressant men mysig/bekväm. Att allt en egentligen vill göra under vinterhalvåret är att krypa ner under en filt med någon och se på en halvbra serie tills det doftar körsbärsblom på bakgården igen. Ingenting är orimligt i november säger Kaneli. Men det är precis så det känns. Det här är helt jävla orimligt.

 

 

Någon har klottrat på spårvagnshållplatsen. I was here står det i versaler.  

 

 

Vi åker till Ekenäs, trycker in oss i Jennas baksäte. Kaneli lirkar med säkerhetsbältet, våra jackor är klumpiga och i vägen. Jag somnar, som alltid i bilar, som alltid nuförtiden. Jag har berättat allt för dem. Varnat dem dagen före att jag kanske försvinner mitt i diskussionen, jag kanske glömmer eller tappar koncentrationen. Tänker är det faktiskt så här det ska vara nu? Att jag måste anstränga mig för att kunna lyssna på dem, höra vad de säger, känna av stämningar? På kvällen när vi är klara med Bokkalaset och vilat på varsitt håll kommer de hem till mig för att dricka upp mina proseccoflaskor från födelsedagsfesten. Jag somnar nästan igen, insvept i en filt, deras ansikten förvrängda av alla levande ljus.

 

 

Jag har avblockerat honom på Instagram på inrådan av min psykolog. En dag när jag kände mig stark tänkte jag att det är bättre att veta än att undra. När jag gjort det ifrågasätter jag psykologens kompetens. 

Hon tar bilder av honom, morgontrött i en hotellsäng, på antikvariat i Rödbergen. Tänker att hon går omkring på mina gamla gator nu, kanske med handen inlirkad i hans vante som vi gått någon gång, säkert fler i mitt minne än i verkligheten. Tänker att han tar med henne på alla de där restaurangerna vi inte gick till för att jag var allergisk mot allt på menyn. Tänker på om hon tänker på mig, om hon vet att någon annan gått där före henne.

Jag söker mig till det som gör ont. Det är en del av processen: tvinga fram ångesten och möta den på mina egna villkor. Jag känner mig mest som högklassig mental masochist. Jag njuter av ruset genom kroppen. Obehaget varar i några sekunder och sen försvinner det igen, lämnar mig kvar med något annat.

Jag inbillar mig att det blir lättare för varje gång. Allt är övning. Varje gång jag låter mina fingrar smeka någon nacke, armar, rygg, vilar mina läppar mot halsar, stickiga kinder, tänker jag att det är övning. KBfuckingT. Jag släpper lite mer varje gång. Öppnar kanske för något annat.

Just nu står dörren bara lite på glänt, en försiktig liten öppning, men någon dag kanske jag har smällt upp alla fönster och dörrar på vid gavel, kanske på vårvädring, och skriker kom och ta mig, jag är redo. Han bor inte i mig längre.

Malin Öhman
Kommentarer (6)
Skriv siffran 3 med bokstäver:
Fyfan va sista stycket är MÄKTIGT
Rebecka20.02.19 kl. 23:06
Tack!
21.02.19 16:57
Vad synd att det varit kämpigt! Men hoppas det snart blir bra igen!

Ni tycks inte ha haft en clean breakup?Får en fråga vad som hände :(
K20.02.19 kl. 23:26
Undrar vad du menar med en clean breakup och om det överhuvudtaget finns något sånt. Man får fråga, men jag kommer inte att svara. Vad som hände då är mellan honom och mig, det enda jag kan berätta om är hur jag känner nu.
21.02.19 17:06
Starkt skrivet, jag tror att många uppskattar en rak redogörelse. Och framför allt, det är ju det som är skönast att skriva i situationer som denna, att bara få ur sig alla ord och tankar. Förr var jag rädd för att det jag skrev skulle uppfattas som självömkande eller gnälligt, men den tanken har jag alltmer släppt. Bloggar ska ju vara personliga, själva formatet kräver nästan det. Det som skribenten misstänker kan vara självömkande är snarare det som bränner till hos läsarna. Säkert en klen tröst för dig just nu, men ditt skrivande har en sådan energi och rapphet.
Emil21.02.19 kl. 17:31
Tack för din kommentar, tror definitivt det ligger något i det du säger. Glad att du läser.
22.02.19 15:22
Med en clean breakup menar jag att ingen är bitter eller megaledsen. Typ att båda anser att det var bäst att göra slut.
K21.02.19 kl. 21:50
Jag förstår, men tycker att det är ett ganska svartvitt sätt att se på det. Speciellt när det handlar om så långa förhållanden. Båda anser att det var rätt beslut. Det var de facto mitt val. Men jag kan väl ändå vara ledsen? Och det tar ändå tid, och det finns ändå sår som måste läka. Bitter är jag inte, det kanske kan låta så på mina texter men det jag skriver är också en bråkdel av mina känslor. Vill också påpeka att ni som läser faktiskt inte vet exakt vad jag sörjer, så bara väldigt onödigt att kommentera det överhuvudtaget. Texterna och känslorna får ni gärna kommentera men som alla nog märker är det ett ganska känsligt ämne som jag berättar om på mina egna villkor.
21.02.19 22:08
♥♥♥ Kram♥♥♥ Kram♥♥♥ Kram♥♥♥
P21.02.19 kl. 22:19
Kram pappa!
22.02.19 15:23
Jag läste ditt svar här på en kommentar, och för mig var det åtminstone väldigt tungt (med ånger och skuldkänslor och allt vad det innebar) att vara den som tog beslutet att göra slut, kanske är det så för dig också. Fastän det börjar vara några år sedan och jag numera är med någon som passar mig mycket bättre, så sticker det ändå till i hjärtat varje gång jag ser honom. En så stor del av ens liv släpper man inte så lätt. Hur som helst önskar jag dig allt gott, och tack för dina texter!
A27.02.19 kl. 23:17
Tack, ändå skönt att höra på något sätt. Tack för att du läser!
28.02.19 08:54

 

Malin Öhman

kontakt: malinohman1@gmail.com