Hur min torra fläck blev min igen

05.03.2019 kl. 14:50

Vöråskogen. Här vadade vi fram i vintras. Snön letade sig in i dina skor, du envisades alltid med att inte ha täckbyxor på dig, som en obstinat femåring, och jag himlade alltid med ögonen. Jag tar ett stort kliv över en sten och snabbt förbi trädet där jag stannade och du tog en bild av mig och de tunga grenarna som snön nästan gled av. Nu är det bara rimfrost på grenarna men det ser nästan ut som snö. Allt gnistrar i solen då den letar sig fram mellan trädtopparna. Det ryker ur Dolces näsborrar. Nosborrar.

Snart är det jul. Jag tänker på förra julen. Vi satt i din mosters soffa på julaftonseftermiddagen. Kalle Anka. Du höll om mig då, det minns jag. Och jag minns att det kändes som att jag var hemma. Och samtidigt – jag visste att det var vår sista jul tillsammans. Och jag tänkte på hur nästa jul skulle bli. Vi brukade klaga ljudligt över hur tråkigt det var att köra av och an mellan familjerna, hur vi ogillade att tillbringa flera timmar av julaftonen längs mörka vägar. Men det här året satt vi tysta hela bilresan. Och på kvällen fick vi julklappar med båda våra namn på.

På ett tåg, någonstans mellan Seinäjoki och världen. Känner mig tudelad. Det sliter och drar i mig. Bävar för att lämna Helsingfors, sen gråter jag på tåget från Österbotten och slätterna och mammakramar och raggsockor och somnaisoffankvällar. Jag går med snabba steg ut genom tågstationen som är ett av få ställen jag avskyr i Helsingfors. Alltid så fullt av oljud irritation förvirring överprisat bröd och avsked. På bara en vecka har jag vant mig med tystnad. Nu låter allt hårt och skarpt i öronen, det river i huvudet när spårvagnen gnisslar i skenorna. Sen bara hjärtslag. Kylskåpssurr. Jag pustar ut, sjunker ner på golvet i lägenheten. Monsteran har fått två nya skott på en vecka. Inget har hänt med den på månader. Kanske min ångest kvävt den.

Kan du bara sluta hålla min hand. I början tänkte jag på någon annan, fantiserade att det var någon annan som höll den. Nu vill jag inte ha min hand hållen längre. Vill inte att någon ska trycka den hårt och vill allt annat än att klia hans hårbotten. Vill inte att han ska veta var på min hand jag tycker om att bli masserad eller var jag har en torr fläck som aldrig vill bli återfuktad hur mycket jag än smörjer. Vill ha den som en hemlighet. Min egna fläck. A dry spot of ones own. 

Han sitter och hulkar på min säng, han frågar varför och jag har inga svar som han vill höra. För att du är fel? För att vi är fel? För att jag inte vill? Inget är tillräckligt. Jag står i hallen och blundar, väntar på att han ska gå. Sen står han nära mig, som att det skulle bli enklare om han kramade mig en gång till. Jag försöker att inte rygga tillbaka när hans tårar, och säkert en del snor också, rinner ner på min tröja. Jag säger "gå nu bara" och sen ekar hans gråt i trappuppgången hela vägen ner. 

Utanför mitt fönster målar ett snölandskap upp sig. Snö i trädtopparna. Snö på marken. Mammor och pappor som skjuter fram barnvagnar, svett i pannan. Jag köper nya grönväxter. Två stycken för fem euro. En stor klump av saknad någonstans mellan magen och hjärtat och halsen. Ett gyllene snitt av längtan. Jag har inte sett mina vänner på veckor. 

Jag sitter i deras fåtölj, vi byter ord mellan teklunkarna. Pratar om sommar. Om svetten och euforin, hysterin i allas blickar. Om att söka svalka inne i spårvagnar eller kroppsvarma hav. Alla pratar om sommaren som någon gemensam feberdröm vi hade när vi var små.

Axel säger att det är som om ingen tid passerat trots att det var sommar när han flyttade, när jag senast satt i deras fåtölj och pratade om killar och hade ångest över vad jag skulle skriva och inte skriva. Nu sitter jag här igen, bubblig och osäker. Jag tänker en obehaglig tanke för en sekund – vad har egentligen förändrats? Är jag på samma ställe, fortfarande? Jag avfärdar den lika snabbt. Jag vet att det inte stämmer. 

Jag säger snart är det vår. Och jag vet inte vad som väntar. Och det är för första gången på länge en välkommen, nästan kittlande, tanke.

Jag proklamerar högt och självsäkert till världen att jag ska vara själv. Sen gör jag helt tvärtom, såklart. Jag träffar han som ger mig gåshud. Den enda som lyckas med det nuförtiden. Han sitter i min fåtölj när jag kokar te åt oss. "Pepparmint?" säger jag och tittar fram från köket, han nickar och gnuggar händerna mot varandra. Han tycker om honung i sitt te.

Jag bränner min tunga. Han biter sig i läppen och håller kvar blicken lite för länge för att vara casual.

Flätar in fingrarna i hans lockar. Han gör inte samma på mig men det gör nästan inget. Det gör nästan inget att han inte är en sån som kramas. Det gör nästan inget att han skrattar nervöst när jag kysser hans hals när han sitter vid pianot och spelar. Hans fingrar på mitt piano. Snö från hans skor på min hallmatta. Jag leker att han är min för en stund. 

Jag skar mig på en glasflaska i lördags. Den halkade mig ur händerna och jag grep efter den för sent, när den redan var krossad, och glaset pressades in i handflatan. Klarrött blod rann ut, ner i handfatet ur en enda lång fåra. Jag tänkte nu dör jag och sen svimmade jag. 

På kvällen gick jag på fest med min mest södergranska spetsblus med hög krage och långa ärmar och matchande bandage på handen. Fick komplimanger för hur professionellt det var lindat. Plumsade fram i snö från Kottby tågstation, längs en skogsväg. En hund skällde åt oss och lät rädd och uppriven när fem svartklädda främlingar kom gående i natten. Jag hade nog också blivit rädd för oss. När vi kommer in säger han “äntligen kommer festen”. 

Jag trängs på ett dansgolv. Ångesten blandas med basen och bultar runt mellan öronen. Hör knappt vad hon säger fast hon skriker. Det är svårt att koncentrera sig med sår i handen och ångest i halsen och brännande längtan efter något jag inte kan sätta fingret på under revbenen. Så jag dansar bara. Väjer undan för armbågar och oinbjudna händer. Blickarna kan man inte göra något åt. 

Jag går hem i snöstorm. Är det alltid snöstorm om nätterna? Jag halkar och faller vid korsningen till Castrensgatan och när jag tar emot mig bränner det till i handen igen. Jag reser mig, tar av mig glasögonen som är omöjliga att se med när snön slungas runt i luften. Bandaget är blodigt när jag kommer hem och slänger av mig kläderna. Låren iskalla. Han brukade värma mina lår. 

Sen tar jag bort alla bilder av honom från Instagram. Som jag tänkte att jag aldrig skulle göra. Men jag gör det och efteråt ser livet så annorlunda ut. Kvar är jag. Mina vänner. Mitt liv. Inte ett spår av honom. Som om han aldrig varit där.

Och sen: solen

Jag vaknar av ett meddelande om brunch i Vinterträdgården. Gårkvällen sitter fast i mitt ansikte och på min högerhand. Vaggas av den fuktiga luften och äter surdegsbröd med avokado tills jag omöjligt kan pressa ner mer mat. Ville sover på Kanelis axel och vaknar med mössan mer på sned än vanligt.

Det finns planer. Saker att skriva, tankar att tänka, texter att analysera. Men jag följer med dem ut på isen. Människorna ser ut som små svarta hattifnattar på avstånd.

Mirjam och Linn börjar springa så fort skosulorna nuddar is. Det är som att de bara inte kan låta bli. Jag vill också springa, men fortsätter att gå. Jackan är öppen. Jag blundar mot solen, drar in våren. 

Två dagar senare är isen täckt av vatten.

Malin Öhman
Kommentarer (0)
Skriv siffran 8 med bokstäver:

 

Malin Öhman

kontakt: malinohman1@gmail.com