Årets första dag

27.02.2019 kl. 12:15

 

Man kan ju i alla fall låtsas som att det här är någon slags ny början. Att det över en natt händer något magiskt som raderar det som varit, nollställer och suddar ut. Fast alla vet att det är som vilken natt som helst och att årets första dag är som vilken morgon som helst. Vaknar stel i kroppen, slaskiga trottoarer, odiskade kärl på bänken, grumliga ögon, känns som att det ligger små stenar och skaver där inne. Men jag är för trött för att peta bort dem. Han som jag hängt med i höst textar ”hur var festen?” och ”Kan jag komma över?” och jag stirrar ut på regnet och hustaken och bestämmer att jag ska sluta träffa honom. 

Det här är året då jag kommer över oss. Tänker inte skriva honom för det är inte honom jag måste komma över. Jag måste gå vidare, det vet jag, och det gör jag ju. Bit för bit. Men det gör ont ända ut i tånaglarna. Just nu är jag ganska rädd. Bränd och sårad och helt utmattad efter att ha kastat mig ut och varit modig och stark och vågat så mycket och länge. Nu vill jag bara gömma mig någonstans, helst i ett annat land. Men Österbotten får duga. Jag kan inte finnas här i samma stad som han som oss som hon och han tillsammans i lägenheten jag levde i. Badrummet jag badade i borstade tänderna i grät in i spegeln i. Sängen jag låg vaken i. Är det hemma för henne nu?

Det här året måste bli bättre. Jag vill bara ha lugn och ro faktiskt. Kanske en fest eller två. Några hångel. Någon varm och snäll kropp i min säng ibland. En bild av det där ljusa vågiga håret på mitt örngott i linne fladdrar förbi. Dr Martens på min hallmatta. Men mest vill jag bara ha mina vänner. Kramar. Mat. Böcker. Skriva. Dansa. Dansa ifred utan att se mig omkring och leta efter trubbel. 

Det första jag gör efter tolvslaget är att honor my commitments, mitt nyårslöfte - att sluta leta trubbel alltså. Jag står ute på en vädringsbalkong, någon gång efter midnatt. Det är kallt och jag drar jackan högre upp runt öronen. Andas in röken från deras cigaretter och undrar hur jag egentligen hamnat här. Det blir tyst ett tag och jag säger “Det är nu man ska leka nån lek”. Så vi gör det. Alla säger något de ser fram emot under 2019. Saker som "skriva mer" och "släppa musiken jag jobbat på så länge". Jag säger att jag bara vill vara nöjd i år. Nöjd med att det inte händer så mycket. Jag säger att jag är trött på att jaga. Jag är trött på att jaga relationer med människor som inte är bra för mig och som inte investerar. Trött på att jaga bekräftelse. Jag är trött på att jaga prestationer. På att jaga upplevelser. Jag säger att jag ska sluta göra saker bara for the story. Inte göra saker bara för att det ska bli en upplevelse. För att det är något jag kan berätta om senare och skriva halvbra texter om. Utan vara okej med att det inte händer, att inte prestera, att ha tråkigt, att göra bra och mogna beslut. 

Så jag gör ett moget beslut. Snörar på mig skorna, kramar hejdå och innan jag går ut genom dörren säger Kaneli att hon är stolt över mig. För ett halvår sedan hade jag stannat kvar och dragits till dramat som en magnet. Nu går jag hem direkt jag får en icke-entydig kommentar och håller mig så långt borta från allt krångligt som möjligt. 

Det är snöstorm när jag går hem, till en början försöker jag navigerar mig mellan vattenpölarna men ger upp när vattnet läckt in och gjort tårna kalla som isglass. Jag är inte ledsen. Inte speciellt glad heller. När jag kommer in i lägenheten har jag ett lugn i hela kroppen och något, kanske ett leende, över läpparna. Jag står i köket och dricker ett stort vattenglas, blundar och minns den där natten i slutet av mars - då han som jag fortfarande tänker på ibland, han med det där ljusa vågiga håret och dr martens, stod här, bakom mig, och pekade framför oss. "Har du märkt att man kan se domkyrkan härifrån? Kolla, om man står exakt här syns den mellan trädtopparna”. Och där är den nu. Och snart kommer den inte synas längre, för snart är träden fulla av löv igen och frusna tår och snöstorm finns inte. Mardrömmar finns inte. Dom kommer också att dö ut, liksom smärtan och bilderna av oss som tar över mig, får mig att frysa fast med blicken varje gång någon rör sig som honom eller ler som honom eller har en likdan jacka som honom.

Någon gång före jul sa min psykolog åt mig att jag måste sluta fokusera på de jobbiga minnena. Att jag ska minnas det fina, det som var bra med oss. Då kommer mardrömmarna också att lätta. Jag tänkte att hon var galen. Men det gick. Eller, så här: de där mardrömmarna i panik när jag vaknar genomsvettig och med sönderrivna armar blev färre. Men jag vet faktiskt inte om jag tycker att det är bättre att sakna än att vara arg.

Men det här vet jag: efter den sjuttonde mars är inget längre min första utan honom. Inte min första vår, sommar, höst, vinter. Då har det gått ett år. Jag trodde nog att minnena skulle ha blvit åtminstone lite suddiga i kontruerna vid det här laget. Att jag inte skulle minnas exakt hur det känns att föra handen över hans bakhuvud, hur det låter när han sköljer sin tandborste, slår den tre gånger mot handfatet efter att han sköljt den, hur det låter när han suckar, gnisslar tänder, tar fram ett smörpaket ur kylskåpet.

För ett år sen trodde jag aldrig att januari skulle komma. Och snart är det mars. Och när jag inte längre kan se domkyrkan mellan träden finns vi inte längre.

Man kan ju i alla fall låtsas.

Malin Öhman
Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:
Kom hit på retreat (rimmar :o)
Hoppa av ekorrhjulet ett tag
♥♥♥ Kram♥♥♥ Kram♥♥♥
P27.02.19 kl. 14:27
:) Kommer säkert senare i mars! Kram
28.02.19 08:51
Så fint skrivet ändå!
!!27.02.19 kl. 16:04
Tack!
28.02.19 08:52